Allt flyter. Jag har tänkt, läst, tänkt, tagit beslut. Det här ska bort, det här ska bli nytt, det här ska lyftas. Hjärnan går på högvarv, alla pusselbitarna ligger redo att klickas ihop med varandra, det är bara att köra.
Och då slår klockan tolv. Midnatt.
Likt Askungen springer jag i panik ner för trappan, med hjärtat skrikande av besvikelser. Jag vill ju fortsätta! Jag vill dansa en dans till, prinsesn var ju precis på väg att kyssa mig, jag kan ju inte gå NU heller. Avbrottet är på tok för abrupt, men det räcker inte. Min besvikelse är ännu större.
Jag har svårt att slita mig från min text nu när jag äntligen kommit in i den och håller alla trådar vackert i handen, redo att göra en tjusig inbakad fläta, inte bara för att jag vill fortsätta hellre än sova, utan för att jag vet att det kommer dröja dagar innan jag får en sådan här stund med mitt manus igen. Jag vill inte återgå till hushållsarbetet som fyller dagarna för att sen sova i askan i spisen. Jag vill stanna i mitt förgyllda balrum, men jag får inte. Kan inte.
Sådan är min lott, eftersom jag inte är författare på heltid utan har ett annat liv bredvid.
Trumpen sneglar jag på mitt att göra-lista. Längtansfullt kikar jag på mitt dokument. Sen lyfter jag handen till min laptop, fäller ihop datorn och går. Ansvarsfull.
Balen är slut, förtrollningen bruten. Hoppet står till att orkestern ska börja spela på precis samma vals som där den slutade och att prinsen minns precis hur han nyss plutade med läpparna. Orden ska få flöda igen. Nästa gång. Bara inte imorgon bitti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar