Först väntan på att få tid att skriva. Den här väntan är ju i och för sig ganska meningslös, för tiden man väntar på kommer aldrig. Man inser det förhoppningsvis så småningom. Då slutar man vänta och tar sig tid i stället. Och ja, att ta sig tid innebär prioriteringar. Det innebär att något annat inte blir gjort, eller dåligt samvete för att man väljer Boken istället för att lägga ner tiden på familj och vänner. Troligen båda delarna.
Hon slår huvudet på spiken. Om jag hade suttit och väntat på att få tid att skriva hade jag aldrig skrivit en bok, men det här med att stjäla sig tid har sina konsekvenser. Något annat blir inte gjort eller så får vi dåligt samvete. Det är precis så mitt liv ser ut och har sett ut. Länge.
Förr rationaliserade jag bort det där med motiveringen: Jag skriver ju inte alltid, det går i perioder. Det var alls ingen lögn, jag hade intensiva perioder när jag skrev och däremellan var jag som folk är mest: jag läste romaner och pratade med folk om världspolitik, potträning och teveserier, fullständigt närvarande i min verklighet och med gott om tid för barn, man och vänner. När livet såg ut så, kände jag att det var helt okej att jag försvann in i min bubbla något halvår eller kvartal här och där. Det var ju bara tillfälligt.
Så ser det inte ut längre, inser jag sakta. Jag skriver en roman bara för att kasta mig in i redigering av en annan. Jag har skrivit nu i närmare ett och ett halvt år - hur mycket har jag missat? Det börjar bli läge att göra en utvärdering och inse att skrivandet numera blivit mitt sätt att leva istället för en övergående fas som går i cykler.
Hur gör man då? Hur skriver man fortlöpande utan dåligt samvete? Utan att missa saker går nog inte - jag kan inte både skriva och ha ett hem utan damm och med varje pinal på rätt plats. Och jag som måste sova för att inte bli sjuk kan inte sitta uppe på nätterna och skriva varenda dag utan bara i undantagsfall. Alltså måste tiden stjälas och det kan svida då och då.
Ändå gör jag det. Ändå skriver jag.
Alternativet är trots allt otänkbart. Jag kan inte leva utan att skriva och jag har en man full av stöd och support. Borde jag kanske bara släppa det dåliga samvetet eller behöver jag bli bättre på att balansera? Det är den eviga frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar