I förra inlägget skrev jag om hur skrivandet tillåter att man "tar från det undre lagret" (citat Sofia på Debutantbloggen) om man inte känner sig sugen på den där chokladpralinen med körsbärslikör, men att man ibland bara måste bita i det sura äpplet och vara duktig. Även körsbärslikören måste ätas.
Det var vad jag gjorde igår. Jag skrev klart den där scenen som legat halvklar fastän jag inte alls hade lust och kände mig lättad efteråt. Min syster ringde och jag berättade glatt om det klara kapitlet och medan jag pratade var det något som skorrade falskt. Hade jag tänkt fel? Nej, det var omöjligt. Jag hade gått igenom dagarna i den här intensiva veckan i boken flera gånger, klart ingenting var fel. Det var bara det att det var fel. Ordentligt fel!
Vilken frustration! Mitt lättnad utbyttes i besvikelse när jag insåg att veckan i boken hade två torsdagar. Det får man ändå se som ett större fel som måste åtgärdas. Men HUR? Jag tog en promenad med man och barnvagn och pratade av mig om hur eländigt allting blivit, trots att jag varit så duktig.
Två timmar senare viftar någon med ett trollspö och lösningen uppenbarar sig. Min vecka kan få bara en torsdag - bra. Men inte bara det. Den nya scenen som ska ordna problemet är dessutom så rolig att jag sitter och skrattar, jag går runt och bara flinar och fnittrar för mig själv hela eftermiddagen innan jag sätter mig och skriver ner den samtidigt som jag duschar av mina tre, lortiga barn.
Något som var ett gigantiskt problem ena stunden, förvandlades till bokens roligaste scen.
Såna chokladpraliner gillar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar