torsdag 13 december 2012

Paraniod

Jag har nått ett helt nytt stadium i mitt författarskap. Jag tror jag blivit paranoid.

Ni vet känslan man har när man cirkulerar på en jättestor parkeringsplats i hopp om parkering? Hoppet tänds när du anar en lucka lite längre fram och du placerar bilen perfekt för att smita in och så visar det sig vara en sån där förhatlig superkort bil som står parkerad där och det är bara för dig att leta vidare. Den känslan.

Den känslan har jag varje gång det ringer och numret är ett som jag inte känner igen. 

Kanske, tänker jag, kanske är det förlaget som ringer nu. Jag harklar mig och lägger mig till med min allra trevligaste röst och svarar. Och så är det en försäljare. Eller någon bekant som bytt nummer eller ringer från jobbet.

Hela tiden. Flera gånger varje dag.

Hjärtat fladdrar i panikartat hopp ("Vad sjutton gör jag om jag blir antagen??") för att sedan sjunka som bly. 

Totalt paranoid.

Nu sist slängde jag mig ur duschen, spritt språngande naken och absolut dyvåt, plaskade min väg genom huset för att svara i telefon (jag kan ju inte stå kvar och missa redaktören!).

Det var min fina svärmor. Hon hade tappat bort sitt pepparkakerecept i flytten och ville gärna ha det och hon visste ju att min man bad om det när vi gifte oss för elva år sedan för annars blir det ju ingen jul om inte pepparkakorna smakar rätt. (Också en surrealistisk sak att göra, läsa upp någons eget recept för dem på telefon.)

Nu vill inte den här kroppen mer. Den är mörbultad efter veckans krämpor och orkar inte hoppas och bli nervös. Den orkar knappt baka lussekatter, trots att den måste. 

Ska försöka hitta knappen som stänger av.

5 kommentarer:

Kära Syster sa...

Vad underbar du är som viker ut dig (på flera sätt...!) och berättar. Det här är ju verkligen ingenting författare i allmänhet delar med sig av, den där skräcken. Modigt!

Men jag förstår dig, till och med hoppa-direkt-ur-duschen-för-att-svara-grejen. Har man ju gjort.

Om vi säger att det är okej att vara paranoid så det inte blir en till grej du måste lägga av med?

Kram!
/A

Ps. Ska nog vänta med att ringa dig lite till... :)

Vilse sa...

Hahahaha! Det var rart, fast dig har jag ju i telefonboken så då drar hjärtat ner på takten så fort jag ser vem som ringer. Av någon underlig anledning ringde svärmor från okänt nummer. Förbjudet!

Modig... dumdristig... Kärt barn har många namn.

Jag får vara paranoid, jag är inte galen. *aummm*

Sean sa...

The button is located on your left foot, just below the ankle. I had to look for a while too when I was waiting for a couple of art jobs -- except that panic happened to me every time I got a "new email" beep on my computer. Imagine my sorrow when half the time it was a letter from the store telling me that they had a low price on celery.

Anyway, don't press too hard, or it will hurt.

Vilse sa...

Thank you Sean! It is good to know I am not alone in this disorder.

Will try the cure as soon as the phone rings! =)

Villeosagamamman sa...

*Ser kär syster framför mig, springandes naken och blöt ur duschen, tryckandes på sin vänsterfot strax under vristen.* Nu hoppas jag bara att sagda syster inte sprungit förgäves utan att du får det i julklapp som du allra mest vill ha och som du apselut borde få. Så det så!