Alltså jag brukar ju säga att jag gillar research. Tror jag sagt det till Anna.
Jag vet inte om det är sant längre.
Jag är så innerligt tacksam att jag är klar med de där ynka, tre avsnitten som utspelar sig i Paraguay, ett land jag aldrig varit i. Ett land jag ägnat timmar åt att lära mig om, alldeles för många timmar.
Äntligen är det klart. Äntligen är berättelsen tillbaka där den ska. På väg framåt.
Min kollega Sean och jag inte överens, men jag tror att det är bästa sättet. Att gå framåt. Jag har läst ohyggligt mycket om Paraguay och skulle kunna göra en riktig avstickare och berätta massor och åter massor, både om sådant jag läst nu i dagarna och sådant som var med i originalet av den här boken.
Men jag har skurit bort och skurit bort och kanske blir det för korthugget, kanske blir det lite tunt, men nu blir det så här. Varför? Paraguay tillför ju ingenting till berättelsen mer än att det är karaktärsdanande. Karaktärsdanande är bra, men det bygger inga dramaturgiska kurvor.
Tack för hjälpen i alla fall Theresa. Guld värt!
3 kommentarer:
hehe! hjalper garna till nar som helst, sag bara till! (det ar nog det enda jag larde mig under mina doktorand-ar - snabb research-formaga! :)
Ahh... research... Nej, sånt skiter jag högaktningsfullt i. Trodde att jag skulle gilla det mer, men den sysselsättningen vill liksom inte fastna hos mig. Jag hittar hellre på.
/A
Texten blir ju bättre, såklart. Som Manne skrev om den där kläddesignern - man får med detaljer man inte kunde komma på själv och de där detaljerna kanske ger nya idéer som inte hade fyllt ut i den vackra berättarrikedomen annars.
Blabla. Sant, men jobbigt ändå. =)
Skicka en kommentar