Tomheten

Tomheten som följer när man färdigställt ett 746 sidor långt manus på ett knappt halvår är antagligen omöjligt att beskriva. Tillfredsställelsen att alla orden, tankarna, händelserna finns bevarade och färdiga att läsa närhelst jag har lust är enorm. Den fjärde och avslutande boken i min serie är klar och har varit klar ett par veckor. Sista handen lades vid manus i måndags. Färdig.

Vad gör jag nu? All denna tid som plötsligt finns - vad gör jag med den? När jag flödesskriver, skriver jag hela tiden och när jag inte skriver tänker jag på vad jag ska skriva eller har skrivit. Jag har hela texten i huvudet och sitter och pillar på ord och detaljer även när jag inte sitter vid datorn. Nya scener kommer hela tiden som fördjupar och förskönar.

Men sen tar det slut. Vad gör man då? När jag har skrivit klart, gått igenom det en och två gånger och texten är ute hos ivriga läsare, då sitter man där och stirrar. Hoppar mentalt mellan nya projekt, fastän man vet precis vad man har att göra.

Förra veckan nådde jag en brytpunkt. Jag fick en ny scen i mitt huvud - en scen som utspelar sig efter fjärde bokens slut, boken som precis blivit klar. Det är då jag vet att jag måste gå vidare. På något sätt måste rösterna i huvudet tystas och lämna plats för andra röster.

Tanken med den här fjärde boken som just blivit klar, var att den skulle skrivas för min egen skull och sen skulle jag pliktskyldigt återgå till mitt gamla manus till seriens första bok och skriva om det på nytt med nya ögon. Idag, kära vänner, kom första stora idéen på hur jag kan göra om den. Yes! Äntligen. Nu ska ärmarna kavlas upp och det lockande vårljuset omvandlas till ny, fantastisk text. Jag ska klara detta. Den första boken ska bli så bra som jag vill. Nu. Tredje gången gillt.

Men en sak ska ni veta.

Jag älskar den fjärde boken. Den blev precis så bra som jag ville. Den innehåller allt. Den innehåller mer mig än något annat jag skrivit, trots att den inte alls handlar om mig eller mitt liv. Det finns bitar i den där boken som är så välskrivna att jag undrar om jag verkligen ligger bakom. Det finns repliker som får mig att skratta varje gång. Det finns händelser som är rysligt sorgliga och hjärtekrossande. Trådarna vävs samman av sig självt och sidorna svämmar över av kärlek, vänskap och ren magi.

Min upplevelse av att skriva den här boken har varit fullkomligt tillfredsställande och konsumerande och ingen kan ta ifrån mig den stolthet jag känner över att ha färdigställt ett manus, fullgjort ett projekt av en sådan magnitud. 746 sidor litteratur att älska.