måndag 23 november 2015

Jag tror att du kan se det själv

Handledarmöte.

Du har ju kommit väldigt långt, säger handledaren, innan hon går igenom de tankar kring vetenskapligt förbättrande som hon fått när hon läst första utkastet till min uppsats. 

Det enda jag är orolig för är att den ska bli för lång - inte för att jag till vardags skriver 500sidiga romaner, utan för att det finns för mycket intressant att ta upp inom min frågeställning.

Men allt hon säger pekar på att hon vill att jag ska ta upp mer, inte mindre. Jag förstår att det för min del kommer att innebära ordplockande med pincett den här veckan: om jag tar bort de här fem orden här kan jag stoppa in den nya meningen därborta.

På slutet frågar jag rakt ut om det är något som står ut, något avsnitt som hon känner att jag kan korta ner eller ta bort.

Hon tittar på mig rakt, eftersom hela hennes person är sådan, och så säger hon: Jag tror att du kan se det själv.

Åratal av självredigering stiger inuti när hennes danska, intellektuella ögon ser in i mig. 
Som om hon visste att jag ägnat veckan åt att läsa inskickade manus.
Som om hon visste att jag var författare.
Som om hon visste att jag var förläggare.

Men det gör hon inte.

Hon har bara sett min skrivprocess under de gångna veckorna, hört mina resonemang under seminarierna, och hon drar slutsatsen att det inte är några som helst problem för mig att redigera klart min uppsats.

På fredag är det inlämning.

4 kommentarer:

Kära Syster sa...

Gaaahhh, och jag blir helt provocerad av den där repliken! Försöker höra den på olika sätt, men jag tycker ändå att en handledare kan handleda lite. Särskilt när det är 3,5 dagar till inlämning av färdig uppsats. Då kan man väl få bolla lite? Eller? Bara jag?

I övrigt: Storslaget med förtroendet, det får man ge henne. Och din uppsats kommer att vara både skimrande redigerad och inlämnad i tid, det är jag övertygad om. Du jobbar så.

/A

Vilse sa...

I sin fulla kontext, var den inte provocerande, utan förtroendegivande, lovar. Men JA, jag som är van att redigera mig själv, tyckte det var så lyxigt att så diskutera alltihop med någon och eftersom den största grejen är vad som ska bort i ett material som hade lämpat sig bättre som avhandling där man fått med allt, så hade det varit trevligt med en liten fingervisning.

Kanske visste hon inte själv. Kanske älskar hon varje ord och vill bara ha mer, mer, mer. Lol.

Kära Syster sa...

Hahaha, så var det säker ja. Klart hennes innersta hemliga önskan är att läsa mer.

/A

Vilse sa...

Eller så var hon dödligt trött efter att ha suttit och handlett femton andra studenter före det blev min tur klockan tre på eftermiddagen.