En julmarknad på slottet (i oredigerad form)

Silversmeden har en döskalle i ringbrynja på sitt bord. Besökarna brukar fråga vad den heter. Tjabo, svarar silversmeden, fastän hans fru, som skriver en doktorsavnhandling om Virginia Wolf i översättning till svenska, hävdar att det är en tjej. Han har alltid hetat Tjabo, säger smeden. Tjabolina, föreslår tvålmakerskan från England.

Doktoranden skrattar. Silversmeden ler under hattbrättet.
Besökarna köper inte brynjan.

Skulpturmålerskan bredvid säljer Bauerfigurer. Prinsessan Tuvstarr omringas av troll på hennes bord. En drake har tappat örat och en liten flicka fingrar på julängeln medan en annan undrar hur mycket älvan på molnet kostar. Barnhänder plockas ständigt bort från de ömtåliga sagofigurerna, sällskap efter sällskap, som silas genom gången mellan våra marknadsstånd.

Hemslöjdsgummorna tvärs över säljer lotter. En för tio, tre för tjugo, ropar de hela dagen. Tombolan snurrar, gummorna håller tummarna. Besvikna barn med ofördelaktiga nummer får en pepparkaka.

På hörnet står yllekillen och säljer skinn, vantar och fällar. Han köper min andra bok till brorsdottern. Hon tyckte om del ett som hon fick i julklapp förra året. Han pratar i korthuggna meningar vid mitt bord innan han återvänder till de tovade ylletomtarna. Varje gång jag tittar dit, tittar han på mig. Jag vet inte vad hans ögon säger.

Träsnidarsonen står på samma hörn som förra året. Han säljer sin pappas träkistor, nyckelskåp och smörknivar. Pappan dog för längesen, men den 80åriga frun har så mycket sniderier hemma att hon fortsätter ställa ut på marknaden år efter år. 29 år har de stått nu, säger träsnidarfrun. Jag tycker de ska propsa på att få stå gratis nästa år. Vi brukar luncha ihop borta i utställarkällaren och skratta åt osannolika anekdoter. Jag vet inte varför de gillar mig, men jag dras till dem som författare gör till anektodfyllda original.

Patronen på vår marknadsgata är smeden med de tvinnade mustascherna. Guldknapparna blänker på ena sidan västen, klockkedjan dinglar mittemot och fötterna stegar med självklar pondus medan händerna vilar i varann bakom ryggen. Tunga, svarta pjäser pryder hans bord: advetsljusstaken, korkskruven och den mångarmade kandelabern som silversmedens fru doktoranden vill ha i present nästa gång hon fyller jämt. För tillfället nöjer hon sig med att köpa en tung, kantig spik av större modell att spika sin avhandling med på väggen på Umeå Universitet där man fortfarande brukar den seden. 

Skulpturmålerskan vill idka byteshandel - mina böcker mot draken utan öra. Hennes självförtroende tillägger att jag kan få en femtiolapp också - trots att draken är värd 350 och jag tar 200 för mina böcker. 

Hon säger att jag kan fundera på det. Det gör jag.
Tvärs över gången kysser doktoranden sin silversmed.

Jag beundrar brevkniven som smeden tillverkat. Hans fru meddelar att barnbarnet inte vet vad man har en brevkniv till och sörjer de handskrivna brevens död. Jag muntrar upp med att en alternativt användningsområde för det rustika hantverket kunde vara som mordvapen av trädgårdsmästaren i biblioteket.

Tvålmakerskan skrattar. Smeden tvinnar mustaschen och säger nåt på flytande skånska.

Slottspersonalen med hennafärgat hår går en runda för att se till sina utställare. Hon undrar om det blir ensamt bakom mitt bord, men jag har ju ett huvud fullt med karaktärer, hälsar jag. De kommenterar allt som händer.  Det kan hon gott tänka sig.

Jag tackar för att någon erkänner deras närvaro på slottet och får höra om annan sådan närvaro. Medan hon pratar om slottsherrens dotter som lever kvar här inser jag att hon inte skämtar. Vålnaden är verklig för henne och jag ber henne därför hälsa. Hennahåret tackar för att jag förstår att världen består av mer än det som det fysiska ögat ser.

Lianne håller med.
Jag känner mig skeptisk.

De ungdomar som går förbi mig utan att ägna Lianne en blick, de kan jag urskilja på långa avstånd. Deras ögon är mätta, som om de redan sett och lärt sig allt värt att veta på youtube. Ingenstans bland slottets julprakt finns något som lockar. De ratar inte bara Lianne. De ratar allt.

Jag hälsar lika glatt på alla.

På lunchen säger träsnidarsonen att nyckeln till ett långt liv är att aldrig tappa sin nyfikenhet. Hans vithåriga mor står på marknaden tio timmar om dagen. 

De barn som sugs till omslagen på mitt bord är de som förstår att böckerna inte är gjorda av papper, utan av en upplevelse de ännu inte haft. De har längtan i sina ögon. De vill läsa, känna, lära mer. Många föräldrar uppmuntrar och vill gärna köpa böckerna. Andra går vidare innan barnet ens läst klart baksidestexten.

Finns böckerna på biblioteket, frågar någon medan händerna smeker omslaget. Ja, säger jag, och sörjer. Inte för att jag gick miste om ännu en såld bok, utan för att barnet är så oförstådd. Flera gånger kommer hon tillbaka och klappar böckerna, fotar dem och ställer försynta frågor som bär på mer än vad orden rymmer. Hennes mamma köper tvålmakerskans läppcerat och ber ungen skynda.

Om jag gick på marknaden skulle jag köpa allt det jag ser i besökarnas kassar: rökt korv och ostar, cider, knäckebröd, choklad och marsipan. Kanske hjortronsylt till maken och en påse biscotti till teet. Färsk grönkål, kärvar, kransar och handstöpta ljus. 

Det kan bli dyrt.
Tur att jag inte kan lämna bordet.

Alla barn åker skridskor på det blanka golvet. Sorlet sällskapas hela tiden av det släpande ljud som kunde tillhöra slottsspöket. 

En ensam flicka i dovblå jacka går nerför vår marknadsgata fem gånger. Hon är rätt ålder, men hon verkar inte intresserad av att läsa för hon går så långt bort från mitt bord som hon kan. Det är ju helt okej. Alla elvaåringar läser inte 500sidorsböcker till vardags. 

Men sjätte gången kommer hon inte ensam, utan med föräldrar. Nu glittrar ögonen och hon törs närma sig böckerna som tydligen utgör en enorm tjusning. Föräldrarna förklarar att hon älskar att läsa. Flickan vill väldigt gärna ha dem. Hon får dem av sin pappa. Jag signerar. Hon står fortfarande blyg.

Det finns alla sorter.

Något som också silversmeden konstaterade och skakade på hatten. En kvinna hade valt örhängen, provat, speglat sig, skulle köpa, men bara hämta gubben först. Gubben hade tittat på silversmedens bord och kastat ett "det där har han ju bara svängt ihop!" i smedens ansikte innan gått igen. Kvinnan hade lommat därifrån utan nya örhängen. 

Det finns alla sorter på en marknad.

De tio-tolvåriga läsarna jag möter är både pojkar och flickor. De äldre tonåringarna är bara flickor. Jag bestämmer mig för att framgång den här helgen innebär att sälja böckerna till en lång, gänglig grabb. 

Det gör jag. Jag minns vad han heter. Han tycker inte det är underligt alls att längta efter att läsa en bok med en flicka på framsidan. Hans mamma köper båda böckerna till honom som julklapp, eftersom de är något han verkligen önskar sig.

Han är längre än jag.

Han är framtiden.