Vindruvor och mandelskorpor

Sommardagarna flyr utan mycket till sommar. Tre baddagar fick vi i Göteborg den här sommaren och vi får väl vara glada för det. Jag tar hand om mina tre barn medan min man renoverar bort semestern och jag kommer på mig själv med att längta till skolstart. Hösten. Det är något visst med den.

Jag har mina skrivpass då och då, inimellan. Jag trycker i mig te och spanska mandelskorpor, proppar öronen fulla med musik och stirrar på mina älskade skrivbordsdekorationer. Jag är i slutet av mitt manus och det är så intensivt och känslosamt. Vackert. Efter avslutat skrivpass studsar jag runt och klappar händer. 

Den här boken kommer att bli utgiven. Den bara måste det. Tänk att den har blivit så här bra.

Ikväll hade jag tänkt sitta med sista sidorna innan jag ger mig på det sista som ska putsas i det här manuset, nämligen de första 8 kapitlen (jag började omskrivningen i kapitel 9). Kapitel 25, det avslutande, ligger där och är ganska klart, men jag skriver ändå inte, pillar inte.

Istället äter jag vindruvor (röda, fastän de är dyrare, men jag älskar dem och eftersom jag är allergisk mot i princip all annan frukt tycker jag att jag får köpa de druvor jag vill ha) och slö-ser på en underbar film om att våga och vinna. 

Men ibland måste jag ner och slå i skåpen, glutta lite på min dator och sända en tanke till karaktärerna som jag älskar.

Och det är då det händer.

Tänk om jag skulle ta och lägga in en helt ny scen i slutkapitlet? En som utspelar sig under natten efter den stora upplösningen? Låta läsaren landa lite, låta min stackars L landa lite. Gotta mig lite. 

Tanken ger mig svindel, ett fånigt leende och fjärilar i magen. Hihihi.

Jag gör väl som jag brukar. Jag testar. Ett experiment alltså. 

Vad tror ni? Hur bra blir det här?