Mango

I min bok finns ett träningspass som är bland det värsta min manliga huvudperson vet. Det är ett militärt fyspass av sällan skådad art och stackarna som utsätts för det kallar det för "mango" som betyder slavdrivare på latin.

Ibland kan jag känna det som att mitt manus är min slavdrivare, min mango.

Ibland kräver mitt manus min fulla uppmärksamhet dag efter dag efter dag (och under varje timme av varje dag), utan att ta någon sort hänsyn till att jag har ett liv. Ibland stirrar manuset stint på mig och säger: här sitter jag med halvfärdiga scener och halvtrasiga kapitel, vad tänker du göra åt det? Det var ju fint av dig att du började på det här kapitlet, men det är ju inte klart om man säger. Gör något åt det och det nu! 

Och så sätter jag mig och skriver, men ju mer jag skriver desto mer krävande blir manuset.

Det är som att manuset tycker att ja, men om du orkade 100 armhävningar så lätt borde du ju kunna göra 100 till innan du är trött på riktigt. Manuset blir aldrig riktigt nöjd. 

Ibland säger jag ifrån på skarpen: nu tänker jag inte sitta här mer för jag har faktiskt andra saker att göra i mitt liv. Nu ska jag åka och storhandla och så är det bara, jag kan inte göra något åt det. Men då ler manuset lismande och säger: perfekt. Lite avstånd och tid med musik i bilen är precis vad du behöver. Tänk vad produktiv du kommer att vara när du kommer hem!

Så himla krävande.

Lite tyket nästan.

Men om jag skulle klara av att färdigställa två kapitel i veckan är jag klar till jul med andra boken. Tänk vad bra det hade varit. 

30 sidor i veckan?? Tror inte det!

Hehe, jo, men du klarade ju det förra veckan.

Hm. Sant.