Under min barndom och in i tonåren trodde jag att jag var bortbytt. Jag var ett troll och den riktiga Vilse var ute i skogarna någonstans. Detta faktum skulle förklara varför jag trivdes så bra i skogen, varför jag hade så mörka ögon och tjockt hår och varför jag kände mig så annorlunda från alla andra: jag var ju ingen människa som de.
Denna teori understyrktes av två ting: ett vittne och ett bevis.
Vittnet var min bror, min stora idol, som brukade berätta sagor om hur jag blivit hittad i skogen, oftast av honom själv. Han verkade pålitlig, så jag trodde honom.
Beviset var följande: jag hade inga smilgropar. Jag har två föräldrar och fyra syskon - det är ganska många personer, närmare bestämt sex stycken - och de har alla smilgropar. Det hade inte jag.
Alltså var jag en bortbyting.
Jo, och sen kallar min pappa mig konsekvent för trollunge. Ni hör ju själva. Teorin är glasklar.
Den observante läsaren la märke till tempusbytet förut. Jag hade inga smilgropar. Jag har nämligen lagt märke till ett mycket underligt fenomen: två tunna streck över kinderna på var sin sida om munnen när jag ler. De blir bara tydligare och tydligare i takt med att elastinet flyr. Det är kanske mer skrattrynkor än något annat (vad gammal jag känner mig), men i alla fall. Jag ser lite mer ut som alla andra i min familj.
Så vad är kontentan? Håller jag på att bli ett gammalt (fult och elakt) troll eller är jag kanske släkt med min familj trots allt?
2 kommentarer:
Härlig bror du har:)
Det verkar som att det där telefonsamtalet måste komma nu så du kan klippa dig och känna dig helt som människa igen. Fast inte mig emot att du bjuder på såna här fina berättelser så länge.
/A
Jo, jag känner inte riktigt igen mig själv. Väntan gör konstiga saker med mig och ännu värre blev det efter att jag pratade med en författarkompis i söndags som berättade om sina refuseringserfarenheter.
Tack för att hänger kvar så länge. =)
Skicka en kommentar