Ingen kakafoni än

... men väl ett stilla brus av röster.

Den tredje boken i trilogin har alltid varit min favorit (ända tills jag skrev den fjärde). Dels för att den börjar pang på, utan vare sig startsträcka eller upptakt, dels för att upplösningen är så sagolik strålande av kärlek och dels för att skrivarupplevelsen av den tredje boken är det bästa jag varit med om i mitt liv.

Jag skriver inte om den än, inte på papper, men den ligger på plats i lilla hjärnan - ni vet den delen av hjärnan som sköter allt reflexmässigt i kroppen - och där mornar den sig ordentligt. Gör sig ingen brådska.

För ett par veckor sen sa jag att det inte var så mycket nytt som skulle in i den här boken och omskrivningen skulle inte bli lika omfattande som med den andra boken.

Jag börjar ändra uppfattning.

Det är fortfarande bara två nya berättelser som ska med och inte mer än så, men det är så många småsaker som ska till, så många förunderliga detaljer ur regnbågens hela register, som kommer att förhöja den här boken till höjder jag knappt trodde var möjliga. 

Jag är så tacksam till alfa- och betaläsare som utan att de vet om det själva, säger saker som under årens lopp gror och får fäste och ger mig de paradigm jag behöver för att plocka fram dolda händelser, seder och personer ur djupen. 

Ingenting skriver jag, ingen kakafoni av röster förföljer mig och trugar mig till ofödda dokument, men bruset  av nytt är så vackert och lugnande. Detaljerna skimrar i vårljuset och jag njuter av deras sälla sällskap.

Omringad och uppburen

Har en gryende känsla av att det finns så många berättelser att berätta. 

Berättelserna går inte att räkna och löper ingen risk att ta slut.

De är ett hav som omger mig, 

men jag drunknar inte. 

Vattnet bär skeppet jag seglar

och destinationerna är oändliga.

Sysselsatt upp över öronen

Jag har två sjuka barn (det tredje är på benen än så länge). Jag har smuliga golv. Jag har rentvätt att vika och smutstävtt att göra ren. Jag har ett huvud som dagdrömmer om påhittade ritualer, ceremonier och symboler som skiljer sig åt i olika påhittade kulturer. 

Oj oj oj, vad jag har fullt upp.

Som om det inte var nog med det har jag påbörjat Anna Karenina. Ja, ni hörde rätt, jag har börjat läsa Anna Karenina. Jag köpte nyöversättningen i höstas för att kunna ta god tid på mig och inte bry mig om bibliotek. Jag läser och bildar mig en egen uppfattning om ett av litteraturhistoriens viktigaste verk. 

Jag har ju bara börjat, men kan säga så här mycket så här långt: boken utgör en magnifik grund för att diskutera det välkända författarpåståendet Show, not tell. Tolstoy kör på en annan linje där än vi gör idag,  och ändå är verket fortfarande hyllat och uppskattat.

(And Sean, that fact will of course call for another discussion of whether it is a good thing or not to include too much information about peripheral characthers. Tolstoy is on Tolkien's side in this and it makes me wonder if they had editors at all back then, or if our editors today cut away too much.)

Hur som helst. Anna Karenina är 900 sidor med liten text. 900 sidor rysk roman.

Kontenta: Förlagen kan ta evigheter på sig, jag kommer ha att göra. Jag väntar.

Inte alls vidskeplig

Solen bländar. Himlen lyser blå. Hela kroppen undrar vad detta främmande är, men njuter i fulla drag. Det är kallt, men ändå något vårigt över världen. Måste vara ljuset. Ljus.

Vi går där, svensklärarsystern, jag och min barnvagn. Systern försöker hämta sig från en elakartad influensa, jag försöker ignorera en gryende förkylning och barnvagnsbarnet är snorigt som få. Det är slutet av februari och vi letar ljusglimtar som himlen idag erbjuder i mängd. 

Vi pratar ikapp, den ena mer lappsjuk än den andra. Vi pratar om allt möjligt, klart vi gör, men de där manusen kommer in i samtalet till slut, manusen som varit ute på vift i över fem månader och som sliter på den mentala och dentala hälsan, som min man brukar säga.

Helt utan att referera till de tre "T:na" (talang, tur och tajming) säger min syster:

"Som jag ser det är det bara turen som saknas. Det måste till lite tur. Allt annat finns på plats."

Tur. Om det kommer ner till tur (vilket det antagligen gör, om vi ska vara krassa) hur ska jag påverka det? Vad kan jag göra för att jag ska ha tur? Jag är ingen tursam person. Har aldrig vunnit på lyckohjulen på Liseberg. Förlorar konsekvent sten, sax, påse. Förlorar oftast spel. Jag har visserligen tur i kärlek och det kanske är detsamma som tur med förlag?

Men sen kom jag på det.

Vad säger ni om att jag tar och bokar in lite sådant som jag tänkt göra när jag hört från förlagen, redan nu? Jag tar och hittar ett datum när betaläsarna kan komma hit och äta den där grytan som finns med i boken bara för att det är trevligt att ses.

Och så bokar jag klipptid. Jag skulle ju inte klippa mig förrän jag hört något, var det sagt, men det hindrar mig kanske inte från att boka en klipptid. Vips så kommer det där telefonsamtalet, antagligen strax före jag åker till frisören. Eller hur?

Skrivandets belöning: att nöjesläsa något helt annat

Igårkväll läste jag ut Nattens cirkus, eller The Night Cirkus, av Erin Morgenstern. Den har varit mitt pris, mitt mål under skrivperioden som (äntligen) tog slut i veckan. 

Jag har förtärt den, med omslag och allt. Jag har läst ut den, men alls inte lämnat den.

Här följer min läsupplevelse, mina tankar så långt jag kan dela dem utan att ge bort för mycket och så långt som mitt språk förmår sätta ord på något så fulländat. 

Prologen är makalös och griper tag direkt. Sen rullas det ut en gobeläng av händelser som stundvis kan kännas förvirrande med för många olika personer som presenteras, men snart vävs allting ihop och det är då som berättelsen på riktigt tar sin början. Ganska snart inser jag att det är två separata tidslinjer som gestaltas, den ena berättar cirkusen födelse och den andra... något annat. Jag hade läst drygt hälften när jag räknade ut vad detta andra var och det skulle visa sig att jag hade fel. Underbart.

Medan jag läser går författarhjärnan på högvarv och tusen tankar vill komma fram. Tankar som analyserar språket och planteringen och försöker räkna ut var planteringen leder eller var jag hade lett den om den varit min, tankar kring egna halvt bortglömda romanprojekt och vad jag kan ta med mig ur all den inspiration som ligger för mina ögon in i nästa projekt.

Men i läsarhjärnan är det tyst. Inom mig är det alldeles stilla. Förunderligt stilla. Boken lägger sig som en mjuk, varm päls kring min kropp och mitt hjärta att jag har aldrig upplevt ett sådant märkligt läsarlugn. 

Bokens största förtjänster är språket/gestaltningen och berättartekniken (och att omslagets betydelse växer ju längre jag läser.)

Språket är så rikt men samtidigt makalöst snävt. Aldrig skulle jag lyckas säga så mycket med så lite, trots att jag många gånger försöker. Ibland svävar det ut i detaljrikedom på ett sätt som jag sällan uppskattar som läsare, men det fungerar här. Om det gör.

Berättartekniken har jag redan nämnt när det gäller tidsaspekten, men det är perspektivet som förtrollar mig mest. Om ni bara visste vad jag analyserat och funderat för att bestämma hur nära karaktärerna berättarperspektivet ska ligga i min serie, och Morgenstern lägger det förvånandsvärt långt bort, men lyckas ändå skildra dem nära. Det är ren berättarmagi. Jag känner mig som en fluga på väggen, en kamera. Inget sägs rent ut, men jag kan lägga ihop det mesta ändå och varje nedslag som görs inuti en karaktär skapar stormar.

Nu lägger jag händerna bakom ryggen och tvingar mig själv att sluta skriva, men alla med intresse för litteratur borde läsa den här boken.

Sist men inte minst: Tack, Anna! 

Fortfarande ledig

Förut: Eftermiddagslek i bottenfrysta havsviken med varm choklad och tokfisarna tre. Njuta. 

Nu: upplösningen, sista nittio sidorna. Maken är inte hemma och tokfisarna sover. Stornjuta.

Imorgon är jag tillbaka. Ses då.

Tänkte att det kunde vara bra med bildbevis på de tre barnen som  kallar mig mamma, så att ni inte tror att de är fantasifoster så som det mesta annat jag skriver om. Man vet aldrig med mig. Skiljelinjerna mellan saga och verklighet blir bara luddigare.

Dagens citat

"En hem förfaller kring en god bok."

Citatet kommer från en god vän som älskar att läsa och tar sig tid att läsa trots ett fullsmockat liv med jobb, hus och fyra barn. Ett hem förfaller kring en god bok. Jag tycker att det låter mysigt. Det låter som en förälder som föregår med gott exempel för sina barn och visar hur viktigt det är att läsa. Att lite damm i hörnen inte är katastrof. Att läsa är en upplevelse man inte får missa.

Åh, vad jag älskar såna perioder. När man inte bara läser, utan läser en god bok. Sjunker ner i soffan och missar sin favoritserie för att man läser, läser långt in på natten. Läser när potatisen kokar upp, läser när riset blir klart. Läser i varje ledig stund tills man når sista sidan. 

Då. Tomhet.

Ja. Då förstår ni ju att jag måste komma med min replik: prova då att skriva en bok. Fenomenet är detsamma: man missar teveserier, man tar varje ledig stund, men perioden varar inte några dagar, utan två-fyra månader. Sen. Tomhet.

I två år i streck har jag hållit på nu. Jag har färdigställt tre stora manus, ett av dem tre gånger. Och för vad? Ja, det vet jag ju inte än (kanske inte så konstigt att jag känner mig sliten?) I den andan skulle jag vilja uppmana mig själv att ta en liten paus från allt möjligt, facebook, blogg och skrivande, bara någon dag eller tre. Kanske sortera mina recept. Läsa högt för barnen lite mer. Göra något annat helt enkelt, för att skapa lite av den där åtråvärda balansen.

Så på återseende. Man får se.

En ny injektion

Åh, tack och lov. Jag har skrivit.

Igår gick jag runt som en vankelmodig, herrelös hund. Tänkte att jag nog ska ta paus från skrivandet. Kände att jag var trött på min värld. Var mentalt sliten. Ville skriva, men gjorde inte det. Städade huset ordentligt, väntade på orden vid dammsugaren, men de kom inte. Satt vid datorn. Stirrade. Gick och städade lite till. Ville plötsligt inte skriva längre, men saknade det så det gjorde ont.

Låten jag la upp här igår lyssnade jag på säkert tjugo gånger. Om ni inte hört den, gör det. Den har inte bara ett härligt beat, go melodi och vacker talangfull sångerska, utan texten har ett underbart budskap. Girlpower! Jag blev munter av att höra på det, men jag skrev ingenting för det.

Igårkväll bestämde jag att jag inte skulle skriva idag. Jag gjorde upp en lista på vad jag skulle lägga min tid på istället och det kändes bra. Jag somnade.

Nog.

Barnen satt fortfarande och åt frukost imorse när mitt huvud var fullt av en ryyyysligt härlig scen. Skrev ner den samma sekund som de gick ut genom dörren.

Sköööönt.

Det är inte utan att man känner sig som en junkie, men skrivandet är så ljuvligt lugnande. Rastlösheten och vankelmodet flyger ut genom dörren. Solen skiner över Göteborg idag och nu kan jag njuta av den.

Det verkar som att jag inte är bortbytt ändå

Under min barndom och in i tonåren trodde jag att jag var bortbytt. Jag var ett troll och den riktiga Vilse var ute i skogarna någonstans. Detta faktum skulle förklara varför jag trivdes så bra i skogen, varför jag hade så mörka ögon och tjockt hår och varför jag kände mig så annorlunda från alla andra: jag var ju ingen människa som de.

Denna teori understyrktes av två ting: ett vittne och ett bevis.

Vittnet var min bror, min stora idol, som brukade berätta sagor om hur jag blivit hittad i skogen, oftast av honom själv. Han verkade pålitlig, så jag trodde honom.

Beviset var följande: jag hade inga smilgropar. Jag har två föräldrar och fyra syskon - det är ganska många personer, närmare bestämt sex stycken - och de har alla smilgropar. Det hade inte jag. 

Alltså var jag en bortbyting.

Jo, och sen kallar min pappa mig konsekvent för trollunge. Ni hör ju själva. Teorin är glasklar.

Den observante läsaren la märke till tempusbytet förut. Jag hade inga smilgropar. Jag har nämligen lagt märke till ett mycket underligt fenomen: två tunna streck över kinderna på var sin sida om munnen när jag ler. De blir bara tydligare och tydligare i takt med att elastinet flyr. Det är kanske mer skrattrynkor än något annat (vad gammal jag känner mig), men i alla fall. Jag ser lite mer ut som alla andra i min familj.

Så vad är kontentan? Håller jag på att bli ett gammalt (fult och elakt) troll eller är jag kanske släkt med min familj trots allt?

Kanske känns det bättre om jag klipper mig.

Nu vänder vi den här morgonen

Jag älskar mina barn. Mina barn älskar att gå till ishallen. Här är paradoxen: jag älskar inte att skicka iväg mina barn till ishallen.

Gå upp extra tidigt och koka varm choklad, tjata sig blå om sockar och hjälmar och skidvantar, tina bullar, skära päronbitar, skriva på lappar, tjata lite till medan barnen tjatar på varandra om laktosfri mjölks varande och inte och hur man bäst knäpper fast hjälmen på ryggsäcken och vem som ska bära skridskoväskan till skolan. Mamma blir knäpp.

Borde gått och lagt mig tidigare igår.

Men jag lovar vara världens gladaste när de kommer hem. Börjar med att lyssna på den här. Upbeat! 

Att jag är galen?

Den här fick jag på mejl av min snälla lillasyster.

Vet inte riktigt vad hon vill få sagt.

För övrigt kör jag lite wild and crazy idag. Lyssnar på Tuesday Afternoon fastän det är måndag förmiddag.

Liten replik

... till dagens inlägg på Debutantbloggen. Jag har skrivit mycket på Vilse om att lyssna på mina karaktärer och att jag många gånger tror att de finns på riktigt (något som verkar smitta av sig till läsare). I min kommentar på Debutant skrev jag om tidslinjer. Låt mig utveckla något.

Jag har en tidslinje som sträcker sig över sextio år världshistoria i en främmande, magisk värld, en tidslinje jag gjorde för elva år sen. Sen har jag tidslinjer för varje bok och för tiden som går mellan böckerna. Dessa gör det lättare att hålla reda på hur gamla alla är under varje skildrat år, när de gifter sig, tar examen osv. 

Men det är inte bara därför jag har dem, för att slå upp hur gammal någon var vid en viss tidpunkt. Tidslinjerna har en förmåga att skapa sidoberättelser. Om X händer då och Z händer femton år senare, och killen i fråga bara är så här gammal, då medför det tio tomma år här som ser väldigt konstiga ut. Vad sjutton hände då? Och vips så går hjärnan igång.

Ibland får jag berätta någon av dessa sidoberättelser, ibland är det bara någon som refererar till dem. Men  de finns och resultatet är alltid detsamma:

De bygger världen, bidrar till helhetsbilden och införlivar i läsaren en känsla av att det är en hel värld det här handlar om, det finns alltid mer att upptäcka. Livsberättelser och traditioner som aldrig omskrivits, finns ändå. Glimtar här och där vittnar om den där fullständiga världen som lever sitt eget liv, vid sidan om karaktärernas. Där finns främmande kulturer och seder, där finns dolda släktskap och sorger och varje gång som någon gör något, är det på grund av dessa bakomliggande faktorer som trots att läsaren inte hört hela historien, ändå finns.

Och jag älskar det.

En lördagsskymt

Frukost med ägg, oboy och syskonbråk.
Packa schampo och baddräkt,
vada med små händer om halsen,
tappa aldrig bort någon i vimlet
som inte kan simma

Kvällsmat oplanerat hos gamla vänner
soffchips och smsrösta
liten hand håller fingret tills andningen blir långsam
smyg ut

Gammal tacofärs, pasta, sallad, massor av parmesan
förvånandsvärt gott

Tyst.
Mörkt.

Tranströmerläsning i skenet från laptopen
Perfekt lördag.

Ett exempel ur verkliga livet

... på det där med skrivandets lyckorus och vedermödor.

Igår: vaknade med ångest. Vidriga mardrömmar som processar vidriga saker jag gärna trycker iväg till gömda vrår. Konflikter. Tvivel. Var vankelmodig hela dagen. Besparar er resten.

Idag: vaknade till mejl från en ny väninna och betaläsare. Hon hade läst ut första och andra boken i ett svep och var så full av tankar hon måste dela med mig, så full av kärlek och tacksamhet, så vilse i min värld att hon skrev att hon börjar tro att den finns på riktigt (!). 

Jag flög ner för trapporna och läste mejlet högt för min man som började gå på om att anledningen till att  de sista förlagen dröjer med svar, är för att de inte kan bestämma sig: åh, det här manuset är så ruskigt bra men vi har ju redan en bok i utgivningen för nästa år i den här genren så egentligen får den inte plats, men åååh, den är ju så bra att vi KAN ju inte tacka nej! Vad ska vi göra?

Upp i himlarna med mig, kvillra på hoppet, önska, önska, önska! Önska jättejättehårt.

Ner som en pannkaka?

Helst inte.

Om att odla ett troll

Den artonde september förra året åkte jag ner till stan för att klippa mig och skriva ut manus på copyshopen. Uppfylld av milstolpen som det är att vara färdig, berättade jag för min frisör om mitt skrivande och den spännande fas som skulle börja den dagen. Jag har haft samma frissa i femton år och vi känner varandra rätt väl. Hon var naturligtvis entusiastisk. 

"Då får vi se hur det har gått när du kommer tillbaka!" sa hon när jag gick.

När jag klippte mig i slutet av november blev jag närmast överfallen av min frissa när jag kom in:

"Hur har det gått?!"

Jag fick berätta att jag fått några svar, men fortfarande väntar på svar. Hon var positiv och uppmuntrande och jag lovade att nästa gång jag kommer för att klippa mig, då skulle jag ha hört från alla förlagen.

Jag vet. Jag är en idiot.

Hade jag inte sagt så, hade jag klippt mig för kanske tre veckor sen, men nu går jag här och odlar ett troll på mitt huvud i väntan på att de sista förlagen ska behaga refusera mig.

Klippa mig ändå? Underlig tanke.

Att hitta och lösa buggar

Min man är en fantastisk programmerare, har jag förstått. Hans kod resulterar i få, om ens några buggar, och han är en mästare på att hitta andras. Jag skulle vilja ägna ett blogginlägg åt det här med att hitta buggar i sin egen text. Vad är det som är fel? Varför fungerar inte programmet/avsnittet som det ska?

När jag satte igång (den första) omskrivningen av tredje boken i trilogin förra veckan för att det inte gick så bra att bakbinda mig och få mig att vara ledig, var det ett avsnitt i första kapitlet som inte tilltalade. Alla andra avsnitt sprutade ut ur mig av sig själva, med tillägg och omskrivningar och redigeringar alternativt helt ny text.

Men det där avsnittet som inte tilltalade, det måste ju göras till slut (annars blir min lillasyster ledsen för då kan hon inte få läsa kapitlet i sin helhet och det vill hon ju så gärna) och jag gick och lurade på det en vecka medan jag skrev annat. 

Varför tilltalar det inte? 

Till slut kom jag på det. Det kändes tradigt att skriva om för att det redan var bra. 

För er som inte hänger med: Jag påbörjade omskrivningsarbetet för snart två år sedan. Då visste jag inte vad felet med serien var, jag arbetade planlöst, sprang genom klister. Numera är jag en målsökande missil  Jag vet precis vad som ska åtgärdas och gör det ganska fort. Den största förändringen jag gör är att jag byter ut hela berättarrösten, sagan får en helt annan ton, och därigenom fördjupas alla karaktärer liksom själva historien. Sen gör jag andra tillägg, men det är något annat.

Felet med det här avsnittet var alltså att det var bra - det funkade, trots att det hade den gamla berättarrösten. Men jag kan ju inte behålla den gamla rösten eftersom det skulle skära sig mot resten och då blev det plötsligt svårt att göra om. 

Men sen lossnade ju allting - klockan kvart i tolv när jag borstade tänderna och måste sova - och jag insåg att det enda raka var att stryka scenen (trots att jag tycker om den) och vinkla om den helt och hållet. 

Så blev det och det blev skitbra.

Faktum är, att det blev så bra att jag klev in i en helt ny fas i mitt författarskap, en fas som jag kallar Guillou-fasen.

Den när man är lite för självgod för sitt eget bästa.

Lite hat på alla hjärtans dag

Jag var så övertygad om att det var Förlaget som ringde när telefonen visade ett okänt 08-nummer (så här in på fem månaders väntan) att jag fortfarande skakar. Vad min kropp är jobbig, skaka för minsta lilla.

Det var inte Förlaget. Det var en telefonförsäljare som ville att jag skulle byta operatör.

Till den som jag redan har.

När allting bestämmer sig för att lossna vid fel tidpunkt

Det var en synnerligen lång dag igår, helt utan skrivande. Det kändes ändå okej för jag hade ju skrivit tolv (!) sidor dagen innan. Barnen somnade sportlovssent och mannen och jag var ovanligt trötta när alla tre barn + översovande kompis till slut somnat och då fattade vi det idiotiska beslutet att se på vår serie först och sova sen.

Sen kör jag nogsamt min tandtråd och borstar tänderna. Det är ett moment som tar en liten stund och precis som när jag duschar på morgonen är det ingen som stör mig. Min man kan inte telepati och har inte för vana att prata med munnen full av tandkräm så stunden vid badrumsspegeln är tyst och mina tankar får göra vad de vill.

Igårkväll bestämde de sig för att reda ut hela problematiken med den återstående scenen och börja varva repliker med förklaringar i snygga rader, bara att skriva av.

Och klockan var kvart i tolv.

"Nu känns det jobbigt," sa jag och satte mig på sängen medan mannen dråsade ner på sin kudde halvt medvetslös. "Nu skulle jag kunna skriva två sidor på kanske fyrtiofem minuter. Men då blir klockan halv ett och antagligen blir den ett innan jag kommer i säng."

"Mmm..." Mannen öppnade knappt ögonen.

Jag släckte lampan och la mig ner.

Sen låg jag där arg som ett bi medan orden malde på och bara blev snyggare och snyggare. Jag formulerade ett blogginlägg om hur mycket jag HATAR att inte få skriva när jag verkligen vill, men att min hälsa faktiskt inte tillät att jag gick upp.

Jag somnade till slut. Jag var duktig. Jag gick inte ens upp och skrev inlägget.

Det tackar min kropp för.

Dagens tankeställare

Liten Vilse bakar semlor och lillasystern kommer med små knattar för att leka dagen lång. Sportlov, just det. Semlorna blev superba tack vare Kära syster, och trots att lillasystern tog fina foton på Vilse där hon ser mer eller mindre galen ut, kommer de sannolikt inte att publiceras.

Över en röd margrete-skål med pannkakssmet står vi sen och diskuterar senaste dokumenten. Vi hade en incident i förra veckan när Vilse körde lite högläsning av första sidorna i nya manuset vilket var en av årets höjdpunkter så här långt, och idag fortsätter Vilse helt enkelt med att kort göra reklam för de tolv sidor som hon knåpade ihop igårnatt.

Vilse flinar nöjt:

"Jo, jag lyckades få med lite av det där jätteroliga som jag dagdrömde om när jag skrev klart tvåan, det som händer veckorna efter tvåan tar slut."

Då tittar lillasystern på Vilse med lysande ögon och säger:

"Tänk vad som hade hänt om serien publicerats för tre år sen! Då hade inget av det här kommit med. Böckerna växer ju hela tiden!"

Hon har så himla rätt. Sen kommer man naturligtvis till en punkt när manusen blir överarbetade, men vi snackar fyra manus här.

Och de är inte klara.

Les Miserables

Vi såg Les Miserables i helgen. Den var fantastisk. Ska försöka fatta mig kort. 

Jag har alltid älskat musikalen och sett den på scen på GöteborgsOperan. Jag har lyssnat på skivan och sett filmen med Liam Neeson (som är baserad på boken och inte musikalen). Jag såg fram emot musikalfilmen - att få musikupplevelsen men med närbilder på de som sjunger. 

Ni som kan historien vet hur gripande den är och jag tvingar mig själv att hålla igen tappert under Fantines historia, men sen blir det svårare och svårare. Bölar värst på slutet. När Marius besjunger sina revolutionsbröder är det svårt att hålla tillbaka, dels för att det är så sorgligt, men mest för att Eddie Redmayne borde äga hela världen. *suck* Och jag som var lite kär i honom redan förut. 

Bäst var:

1. Skådespelarna. Älskar att det är skådespelare som kan sjunga istället för sångare som kan spela teater. Här kan vi snacka känslor. Tårarna, förtvivlan, kampviljan. 

2. Fotot. Parisvyerna, bergsvyerna och närbilderna. Mästerligt.

3. Gavroche. Världens sötaste unge med en cockney som får Michael Caine att låta som drottningen. Lilla Gavroche lockar oss både till tårar och filmens enda skratt.

Gavroche

Ett minus har jag: Hugh Jackmans vibrato. Ibland är det lite för ivrigt och det förstörde Bring him home lite grann för mig. Annars kan han ju sjunga och jag är helt övertygad om att det var precis så Jean Valjean såg ut.

Stora förvåningen: Min man hade nära till tårar tre gånger. TRE. Ni kanske inte förstår hur chockerande det är, men min man har gråtit en gång på alla de elva år som vi varit gifta. EN. Och då var det inte på grund av en film. =)

Jag skulle kunna säga hur mycket som helst om varje enskild skådespelare, hur Helena Bonham Carter är född att spela Madame Thernadier och hur förvånande bra Russel Crowe sjöng i sina solon. Men jag lämnar er här med en enkel uppmaning:

Se den.

Sportlov

Barnen har byggt en grotta av husets alla kuddar, filtar och täcken som de ålar runt inuti iklädda bara underkläderna, konstant tjutande över lekens olika dramatiska vändningar.

Till ljuden av deras lek försöker jag skriva. Under resten av veckan väntar kusinlek, Skåneresor och födelsedagsfiranden, men idag bara är vi... det vill säga barnen med varandra och jag med mitt dokument.

Utsikten från mitt löparband

Någon skrev på facebook att det är roligare att springa i skogen än på löpband. Mer att titta på där. Jag tänkte i den andan berätta för er vad jag såg idag när jag tvingade mig genom min distans på gymmet.

Ett fönster. Utanför en parkering med bilar, en gata, ett hus och en blå container. Snö.

En display med siffror som tickade fram alldeles för långsamt.

Vita hustak, gyllene sommardagsljus och stora grönområden. 

Ett sällskapsrum med en gigantisk bokhylla i smide och en obekväm, avig stämning mellan två personer i rummet. 

Ett stall med underliga djur. En kyss. Ett kommatecken som behövde flyttas och två ord läggas till. En obestämd mening som förklarar att den hemtrevliga stämningen inte alls uppfattades som vardagsgrå, utan tvärtom förunderlig. En hand som läggs i en annan. En kylig kommentar, ett försök att släta över.

Ett par gröna ögon som inte vågar titta upp.

Någonstans där fick jag håll och måste fokusera på displayen för att öka/sakta farten för att inte krokna. Men orden fanns kvar, texten flimrade framför ögonen och jag började repetera och skapa att-göra-listor för att kunna göra tillägg när jag kom hem.

Sen stirrade jag på den blå containern och beundrade mina siffror.

Jag klarade distansen.

Kärt barn har många namn

Det är ett rungande skratt ur vidöppen mun
som sitter i tår och hjärta

Det är en beständig flod, som flödar fram
omöjlig att hejda

Det är ett kärleksförhållande att förlora sig i
utan det lämnas jag vilse

Det är en tillflyktsort, en plats att gömma sig
dit smärta aldrig kan nå

Det är en läkare med makt att rädda
från ohälsa och sorg

Det är ett vadställe till min själ, en mynning
vars frukt är olikfärgade delar av mig

Det är en drog, som slungar mig upp i himlarna
och var dag bär önskan om mer

alltid mer


Och jag undrar varför jag skriver?

Löv is in the air

Det diskuteras romance och feel-good på Debutantbloggen idag. Med ena ögat i ett sprillans nytt dokument tänker jag så här:

När jag skrev trilogins sista del 2008 gick jag balansgång längs en hårt dragen linje jag ritat själv. Även om bokens huvudsakliga huvudperson var flicka, så ville jag väldigt gärna att boken skulle tilltala både pojkar och flickor. Jag ville ha bredd och kärlekshistorien som fanns skulle hållas kort.

Så ser det inte ut längre. Om det är något jag gjort när jag skrivit om trilogin är det att ge romantiken mer utrymme. Kanske är det dumt, men jag tror inte det, eftersom berättelsen som helhet vinner på det. Kärlekshistorien är värd att berättas och den tar på intet sätt över, tvärtom tror jag att den förhöjer resten. Där finns faror och spänning i mängder, och som min käre make alltid säger: ingen actionfilm/fantasybok är värd att se/läsa om där inte finns kärlek, något att kämpa för. Det var ingrediensen som fattades honom i Sagan om ringen, som Peter Jackson lyfte fram på gott och ont.

*tittar på sina helt nya sidor och suckar* Sicken romantiker jag tillåter mig vara en stund. Jo. Det här blir bra.

Poesi på kvällskvisten

Fördelen med att ha en syster som faktiskt jobbar som svensklärare (vilket jag är utbildad till, men aldrig jobbat som) är att jag hela tiden får rota fram saker ur min hjärna för att hon behöver dem till sina lektioner. "Hur definierar du Upplysningstiden? Tycker du att X följt instruktionen i den här uppsatsen? Finns det någon bra dansk film vi kan se? Heter det arkaisk genitiv? Vet du var jag kan hitta hela den här dikten av Tranströmer?" På så vis hjälps vi åt, söstra mi och jag, hon med mina manus och jag med hennes undervisning. 

Dikten hon letade efter ikväll var den som heter "Svarta vykort" och andra strofen är känd och lättbegriplig, men första kunde jag inte minnas att jag läst. Jag läste den nu och förstod den inte. Jag sa till min syster att den var obegriplig. Sen började jag resonera. 

Och sen lossnade allting! Dikten öppnade sig som en blomma, helt på riktigt. Har inte varit med om en så givande diktanalys sen jag läste lyrik på GU för tre år sen. Heja Tranströmer! (Systern och jag kom för övrigt fram till (igen) att han förtjänade Nobelpriset så fett.)

Här kommer dikten, tillsammans med ett litet tack till systern för ytterligare en givande kväll!

SVARTA VYKORT

I

Almanackan är fullskriven, framtid okänd.

Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.

Snöfall i det blystilla havet. Skuggor

    brottas på kajen.

II

Mitt i livet händer det att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

    sys i det tysta.

(Det vilda torget, 1983)

9åringen debuterar i vår!

Mitt barn debuterar före mig. I vår blir det i alla fall en releasefest i familjen. Hurra!

Status

Nej, men åh så roligt det var att blogga idag. Tjusigt värre!

Jag tänker inte kasta mig in i diskussionen kring om man får kalla sig författare när man inte är publicerad eller hur många verk man måste ha publicerat för att duga. Jag älskar Pernillas definition, det är som att jag skrivit den själv, så varför försöka säga det bättre?

Min mammas definition går för övrigt så här: hon skakar på huvudet när jag går och fnittrar för mig själv, tittar på mig och säger "om man skrattar åt något som man inte ens skrivit ner, bara för att det är så roligt inne i huvudet, som om det redan hade hänt, då är man väl författare på riktigt?"

Svensklärarsystern upplyste mig häromdagen (och skrev sen här i kommentarerna) att hon ska bjuda in mig till sin klass någon gång i maj för att leda diskussionen kring Berg har inga rötter och sen kanske prata om skrivande i allmänhet. Åh, så trevligt tänkte jag, och mindes förra gången jag var gäst i hennes klassrum, då för att djupdyka i romersk litteratur på originalspråk (har jag sagt att jag har en fil. kand i latin?). När jag sen började fundera på vad jag kunde hitta på för roligt den här gången för att liva upp klassen, frystes något plötsligt inuti det som är lilla Vilse.

Någon gång i maj. 

Vilken författarstatus har jag då? Har jag förflyttat mig något längs den oskrivna (men omskrivna) stege och närmat mig att vara en riktig författare? En sån med bokkontrakt och redaktör? Eller harvar jag på någonstans mellan mammas och Pernillas definition i full färd med att skriva min sjunde roman utan att någon planerar ge ut den?

Kära hjärtanes vad spännande.

Jag säger inte det här högt

... för jag är ju fullt upptagen med att fira mitt färdiga manus, vara ledig och läsa romaner, men jag har precis färdigställt den sista scenen i den nya tråden som ska vävas in i trean. *lycklig suck*

Att använda läsaren

En gång på litteraturvetenskapen skrev jag en analys av berättartekniken i kapitlet "Slaggen i Liège" ur PC Jersilds Calvinos resa genom världen. För säkerhets skull vill jag bara nämna att jag tyckte verkligen inte om Calvinos resa genom världen (och heller inte någon annan Jersild som jag tvingats läsa), men jag kom att tänka på den där briljanta analysen häromdagen.

Kapitlet "Slaggen i Liège" handlar egentligen om kungen av Belgiens massaker i Kongo och utspelar sig i en tågkupé med två personer i: Calvinos och läsaren. Dessa två har en dialog kapitlet igenom som berättaren lägger sig i mot slutet och det blir någon sorts metatext mellan berättaren och läsaren. Otroligt underligt, men ack så roande för den analytiskt lagde (läs: Vilse). Sen håller berättargreppet inte hela vägen och boken som helhet är det mest förvirrande ni kan tänka er (mer en samling noveller än något annat), men det tar inte bort det faktum, att en av karaktärerna i sagda kapitel är läsaren själv.

Erin Morgensterns The Night Circus, som jag började läsa i höstas, inleds med en prolog i vilken läsaren är huvudperson. Prologen är skriven i presens och personen som betraktar den magiska cirkusen är "you", alltså läsaren själv. Det skapar stämning som inget annat kan jag meddela och gav mig inte bara gåshud utan tåkrull.

När jag nu i helgen låg och funderade på det ena och det andra när jag var förkyld och degig i hjärnan, insåg jag detta samband. Det är två mycket olika texter (varav jag bara tycker om den ena, ni kan ju gissa vilken) och stilgreppet, om jag får kalla det så, skapar två helt olika texter, men det går inte att blunda för att det är samma stilgrepp.

Det lockade. 

Jag tänkte "det här vill jag också pröva." Projektet som kom till sinnes var Boken som Ligger på Lut, den som jag bara skrivit två sidor på, och vet ni vad som hände i mitt huvud?

Jag insåg att under de här två sidorna *trumvirvel* använder jag läsaren i berättelsen! Helt utan plan eller avsikt eller medvetenhet, har jag dragit in läsaren i texten. Först trodde jag att det bara var läsartilltal á la Astrid Lindgren, men det är det inte! Ha! I ett helt annat syfte än Morgenstern och Jersild dessutom, för att skapa en helt annan stämning.

Men effekten är nog densamma i alla tre. Läsaren vaknar. Skrattar lite kanske. Och sen börjar själva historien. 

Me like!

Tankar kring Berg har inga rötter

Berg har inga rötter är en annorlunda berättelse med en riktigt bra gestaltning. Den är Manne Fagerlinds debutroman, och en stark sådan. 

Här kommer min läsupplevelse. Jag vill inte kalla det recension, det blir för pretantiöst, utan snarare tankar jag fick när jag läste. 

(Varning för eventuella spoilers.)

Början är riktigt bra. Jag älskar första meningen och drömmen som sätter igång berättelsen. Jag gillar presentationen av sönerna och jag älskar det uteblivna kapitel 5 (la ni märke till det? Det gjorde inte svensklärarsystern.) Det bygger upp så tjusigt.

När Lasse ringer sin son om att någon måste handla och sen tittar i kylskåpet och ser att där finns mat, då ryser jag. Fy så hemskt. Vilken insikt. Dödsdom.

I början är det ändå inte sjukdomen som är läsdrivet, utan den här Boman. Vem är han och vad har han egentligen gjort? Nyfikenheten driver mig att läsa vidare.

Men mittendelen, berättelsen om Boman, den glider inte lika snabbt förbi. Jag blir illa till mods och undrande. Är Lasse riktigt frisk? Har Boman rätt och Lasse är sinnessjuk på riktigt? Jag har svårt att acceptera att Lasse inte vaknar ur sin bitterhet, att han verkligen inte kan göra något åt sin situation och jag undrar om det finns människor som är sådana på riktigt (och inser att det gör det och att det är sorgligt.) Trots att det här är den långsammare delen av boken är den bra. Det är välskrivet, både språkligt och dramaturgiskt, men innehållsmässigt sjunker jag som läsare ner i ett hål. Har han haft ett så miserabelt liv och nu ska han dessutom bli sjuk? Himla sorgligt.

Höjdpunkten för mig var när Ivana kliver in på scen. Hela mitt läsarhjärta fullkomligt jublar när Lasse får en kompis en stund, någon som intresserar sig för hans ikoner och hans intresse för matlagning. Det faktum att jag upplevde detta jubel är en eloge till Manne. Ruskigt välgjort.

Sen går det ändå utför, sjukdomen skildras mästerligt och stundvis tänker jag att det kanske inte är så illa som man tror, om det här skulle bli min lott. Lasses liv blir lyckligare, hans berättelse skrivs om och blir det den borde varit. 

Jag som läsare tror mig veta hur det var, tror mig förstå att ingen av de berättelser som Lasse erbjuder är den sanna, men jag kan gissa mig till sanningen genom det han säger. Men trots mina konstanta analyser kvarstår faktumet att jag bara gissar. Jag kan ha fel, och det ökar spänningen i boken.

När Lasse till slut inte längre känner igen sin son sörjer jag.

Språket passar perfekt och innehåller mer än en metafor som skapade avundsjuka (ååh, varför kom inte jag på den?). 

Budskapet då? Ja, jag har suttit på en filt och lyssnat på Manne när han talade om sin tid i hemtjänsten, om tråkig mat och sunkigt kaffe och samma budskap finns i boken. Jag håller med min svensklärarsyster om att alla elever på hennes program, vård och omsorg, borde läsa den och bära med sig synen av att människor är människor. Det ska bli jätteintressant att höra vad hennes elever kommer fram till när de plöjt igenom klassuppsättningen som min syster beställt.

Jag vet inte vad Manne själv ville åstadkomma med boken, men jag bär med mig detta budskap: Bli inte bitter. Låt inte andra diktera livet åt dig. Var din egen lyckas smed. Kanske tycker någon att det låter klyschigt, men Mannes bok är allt annat än sådan, det lovar jag. (Annars plågas jag till största delen av en enorm nyfikenhet: hur hade Manne tänkt sluta boken från början? Vilka var de där tolv sista sidorna som  jag vet att Mannes redaktör redigerade bort?)

Det är som jag sa en annorlunda berättelse med ett annorlunda tema, och det gör det desto intressantare att se var Mannes författarskap ska bära honom härnäst. 

Jag ser fram emot hans andra bok som kommer ut senare i år.

Marknadsföring

9åringen: Mamma, om du hade en mikrofon som när du pratade i den då kunde hela världen höra dig... Vad skulle du säga då?
Jag: Sluta kriga! Var kompisar, ta hand om varandra.
9åringen: Nej, jag tror du skulle säga: KÖP MINA BÖCKER!!

Uttömd?

Livet tedde sig så att jag behövde göra klart de sista detaljerna på andra boken i något av en brådska. Sent igår kväll satt fantastiska, peppande svensklärarsystern i min soffa och erbjöd sig göra bedömningsmatriser på den där intervjun med förläggaren så att jag skulle kunna skriva ett följebrev helt i förläggarens smak. Det diskuterades och debatterades. Det var en orgie i bokanalys och skrivandeprocess där svensklärarsystern var i sitt esse.

Vissa har det bra. Vissa har fantastiska systrar!

Hela förmiddagen har de läst och kommenterat följebrev och bekräftat att jag landat på rätt ställe. Från deras håll haglar kärlek och kritik i underbara dunster och nu är mejlen skickade och jag sitter här.

Uttömd. Tom. Segheten i huvudet kan bero på sömnbrist, hjärngymnastik alternativt begynnande förkylning. Take your pick.

Då går vi in i en andra väntan. Rond 2. Det finns planer på hur väntan ska fördrivas, men först ska jag fira så som jag firar när jag är klar på riktigt: med att läsa romaner.

Hej, Night Circus. Som jag har väntat på dig.