Just
då hoppade det in tre ninjas i salongen där tjejerna satt. Va? Tre
ninjas? Vilken otrolig överraskning! Det är väl inte det som man
väntar sig ska hända när man äter frukost på ett landsortshotell
och just sitter och funderar som bäst på om man ska orka gå och
hämta lite mer grapefrukt eller inte.
Men
ninjorna var knappast farliga. De var inte där för att döda varken
gäster eller personal, utan de undrade något, men ingen förstod
vad eftersom ingen talade det främmande språk som ninjorna använde.
Faktiskt
blev det ganska trist snart, att det kommit tre ninjor. Tänk att det
kan vara så, något spännande och oväntat händer, men ändå är
det ingen som tjusas.
Det
var nog så att gästerna på hotellet helt enkelt använde sina
smartphones för mycket. De var vana vid tillgänglig, professionell
underhållning sju dagar i veckan, dygnets alla timmar, att ingenting
kunde få dem exalterade längre. Livet var för roligt för att
något skulle kunna vara roligt. Roligt hade blivit det nya tråkigt
på grund av att människorna aldrig hade tråkigt längre.
Men
då klev kocken ut från köket och skällde ut dem alla var och en.
På skarpen. Ni är på semester, sa han. Är man på semester måste
man vara glad och man måste alltid vara öppen för nya
erfarenheter. Även ninjor.
Det
hjälpte inte ninjorna alls, eftersom det fortfarande inte fanns
någon som förstod dem. Därför fick de volta hem igen med sabeln
mellan benen.
Och idag ska jag jobba. Hur ska det gå med Nano?
11 kommentarer:
MEH! Jag skrev värsta kommentaren här i morse, från mobilen, men den finns ju inte här!
I alla fall, jag skrev nåt smart om ninjor och att de kommer att dyka upp hos mig också, framöver. Fast i annan skepnad som jag inte riktigt bestämt än. Och allt var tusen gånger bättre formulerat än det här fast nu är det så länge sedan och jag var typ nyvaken, så har glömt vad min kommentar egentligen gick ut på.
Jo! En sak minns jag: Alltså VIlse, du är så sjukt modig som slänger upp det här för alla att läsa. Exakt så här skriver jag med, "å ena sidan å andra sidan"-resonemang så det skvalar, men skulle A L D R I G våga visa. TACK!
/A
Ibland får man sätta skämskudden på scen och låta folk få skratta. Det kan man bju på.
För... jag tror inte den här texten kommer vara kvar efter nano är slut. Nä. Antagligen inte.
Måste liksom hitta nåt som funkar bättre än ninjor.
Det finns så många sorters ninjor. Snart hittar du några som fungerar. Jag tänkte testa att skriva berättelsen i fel ordning, för att se om det hjälper mig att närma mig mitt krånglande mittparti som inte vill låta sig planeras. Fast inte just nu för det hiiiiinner jag inte skrev hos Anna alldeles nyss. Men blogga hinner jag tydligen. :-)
*prokrastinerar*
/L
Haha, blogga hinner man alltid. Liv! Och jag följer efter dig hit:)
Men är väldigt nyfiken på vilken slags ninja som skulle passa i mitt projekt. Sekelskifte, arbetarmiljö, Sverige liksom.
/A
Liv: Klart du inte ska skriva i ordning! Det går inte, det skulle jag aldrig kunna under nano. Man ser på det som en Aladinask och man tar alla bitar man gillar först, även på det undre lagret, och sen tar man de äckliga och svåra på slutet.
Anna: Kanske en björn? En arg björn?
Min ninja skulle kunna vara världens mest periferta karaktär vars bakgrundsbhistoria skulle kunna ta över hela boken. Fast... det vill jag ju inte att den gör...?
Hahahaha! Jag älskar det du skriver. Alltid! Jag är så glad att jag är en av de få du som får läsa det du skriver! De där ninjorna tycker jag ska vara med genom boken. Kan de inte få egna kapitel?
Undra vad jag kan ha för ninjor som kommer på besök? Inte lika självklart i en bok om mig själv. Fast kanske en del där hallisarna får säga sitt. Vi är ju väldigt nyfikna på vad det är de brukar prata om.
Eller kanske tar man inte de äckliga pralinerna alls? Kanske hinner det dyka upp flera godingar under resans gång. Det är lite vad jag hoppas på. :-)
Imorgon tänker jag skriva en bakgrundsscen om en karaktär som jag häromdagen inte visste fanns. Och som inte har (hade?) någonting alls med min plot att göra. Men väl med temat. Är det en ninja kanske?
Anna: en fladdermuskoloni, skelettet av en tidigare försvunnen gruvarbetare, en diamant, en vilsen vallon eller en liten dvärg. Eller varför inte en björn som Vilse säger? Möjligheterna tycks oändliga. :-)
Liv, du är ett geni! Klart det ska utkristallisera sig så och vilka många ninjor du hittar på åt Anna (Anna, vilken ska du ta?!). Jag älskar dem allihop!
Som svar på din fråga säger jag: ja. Denna bakgrundscen som håller sig till temat är din ninja. Prova det. Det är nog sånt man gör under Nano.
Angående pralinerna vill jag bara förtydliga att det är så jag vanligtvis betar av mina detaljerade scenlistor (som jag brukar ha när jag skriver böcker): de roliga först och de andra sen. Det finns alltid nån scen som känns trist att skriva, men som är livsnödvändig för handlingen eller informationen. Men Självklart dyker det upp nya praliner längs vägen. Det är som pojken med guldbyxorna, fast författaren med Aladinasken som aldrig tog slut. =)
JAG DÖÖÖR VILKA UNDERBARA MÄNNISKOR NI ÄR!
Tack Liv för alla ninjor, Tack Vilse för energin och boosten!
ROCK ON! (Som vi säger i gruv-branschen)
/A
Jag tror att rätt var det är så är finbitarna på både det övre och det undre lagret slut för man måste möla choklad hela tiden för att hålla skrivarflödet uppe. Då bitar man motvilligt i en körsbärslikör och så visar det sig att man mognat och blitt vuxen och att körsbärslikör inte längre är det äckligaste som finns. Och då kan jag tycka att den fulbiten på sätt och vis är en ninja.
Liv, lycka till med ninjan. Jag tyckte att det lät väldigt ninjigt och bra.
Anna, LOL för Rock on. Jag tänker rödstrumpor och fackföreningsivrare - eller vänta, de kanske inte är ninjor utan huvudpersoner. Eh...
Dorro, definitivt att Andersson och Pettersson och Lundström behöver dyka upp. Tänk att äntligen få veta vad de vill! Borde vara lätta att plocka fram, hade du inte feber igår?
Hanna, jag älskar när du bjur på skämskuddar. Meeeer! Puss,
Skicka en kommentar