Jazz på Konserthuset

Rigmor Gustafsson, Caecilie Norby
och Bohuslän Big Band

På utsatt tid plockade hon upp mig, barndomens närmsta förtrogna, min jämnåriga kusin. Hon kunde inte köra direkt på motorvägen, utan tog en liten nostalgitur kring staden vi båda växte upp i som jag flyttat tillbaka till. Sen bar det av. 

Utanför konserthuset mötte vi upp med tre tjejkompisar till och det här sällskapet, vi fem, har inte varit på samma plats vid samma tillfälle på fem år och före det kan det vara tio år sen. Snattrande strosade vi ner för Avenyn och hamnade på ett underbart källarcafé i Vasastan. (Fast först fick Avenyn se mig studsa upp och ner och tjuta högt och pinsamt när kusinen berättade olika släktnyheter.)

Min favoritdetalj på cafét

Bakad potatis och smoothie på det vingliga bordet, ett litet trappaltare i fönstret med en sjuarmad ljusstake, keramikljusstakar och gamla skärmlampor, en sminkväska i knäet på den som inte hunnit måla sig hemma och ett hagel av historier från misslyckade toalettbesök i Kina. Sällan har jag skrattat så, sällan njutit så. Kusinen smällde i sig tidernas största chokladboll innan det var dags att promenera tillbaka till Götaplatsen.

Vi sänkte nog medelåldern på konserten med närmare 40 år. Men vi brydde oss inte. Vi klappade händer och stornjöt av musiken och våra platser längst fram i mitten, och med vår hjälp lyckades kusinen få sin kram och sitt samtal med Rigmor efteråt ("Jag är inte läskig," sa hon, "jag bara följer efter dig överallt.")

Jag har lyssnat en hel del på Rigmor förut (inte som kusinen, som redan gått på fem av hennes konserter och kan skivorna utantill) med Caecilie var ny för oss båda och jag hade inga förväntningar. Men vilken röst! Barbra Streisand möter... valfri svart sångerska. Hon kallas inte Danmarks jazzdrottning för intet! Och Rigmor är så underbart värmländskt och jordnära och när de sätter igång och improviserar är det så bra att jag inte hittar en lämplig liknelse, fastän jag tänkt en jättelång stund nu.

Rigmor Gustafsson

Och storbandet! Vilka goa gubbar! Saxar, tromboner och trumpeter, trumma, kontrbas (är det den allra största sorten?) och flygel. Alla turades om att köra solon och jamma loss och de spelade så bra att de kunde hetat Chicago Big Band. Det bästa var humorn mellan dem, duellerna i trumpetande och när någon av dem hade paus och de satt och diggade med. När bandet presenterades halvvägs kom gubbarna från ställen som Viskafors, Lysekil, Värnamo och Skövde. Tänk att sådana musiker kan fostras ute i (o)byggden!

Jag roade mig med att hitta på smeknamn på allihop: Hagrid på flygel (seriöst väldigt lik, och med en slips som slutade på halva magen) och Japanen på bas och så Revisorn på saxofon. 

Vi stengillade Revisorn. Vi ägnade pausen åt att debattera honom. Han såg ut som en genombeige medelsvensson, en helylle falukorvsmänniska, en revisor med hår utan gelé, men han var den enda i bandet som bandet själva förärat ett smeknamn: Ove Bärsärkarn, kallades han och det var han som fick flest saxsolon. Vilken musiker! Wow!

Revisorn

Men konserten och caféet till trots, njöt jag kanske mest av vägen hem när jag hade kusinen för mig själv en stund. Vi tankade bilen och pratade och jag oroade mig för henne som skulle köra 2½h till i dimma och regn. Men hon hade ju jazz, godis och minnen av en makalös kväll.

Sånt går inte av för hackor.