Det här med att förlagsanpassa följebrev är för gråa hår vad gödsel är för en åker. Jag arbetar fram en hel odling här borta, och jag som ska träffa min lillasyster ikväll (hon som alltid rycker gråa hår från mitt huvud så fort hon ser dem.)
Jag kommer att bli flintskallig.
Suck. Följebrev. Vem uppfann dem?
3 kommentarer:
Jag skrev bara mitt namn, titel och vilken genre det var frågan om. Knappt tre rader sammanlagt. Det gick bra.
Susanna
Tack! Dina ord lyfter bort prestationsångest, men samtidigt vill jag ju gärna ge förlagen det som de ber om. Vissa vill ha en ordentlig sammanfattning av manusets handling, andra vill veta hur jag ser på mitt författarskap på sikt.
Efter alla refuser och omdömen, kan jag inte låta bli att känna att det är viktigt att presentera manuset på rätt sätt så att lektören går in i texten med rätt uppfattning. Med många brända broar i ryggen lägger jag enorm press på mig själv - i onödan kanske. Så tack. =)
Hej!
Jag tror att du gör rätt som lägger ner jobb på följebrevet. Det kan ju gå ändå, men å andra sidan, varför chansa? När man har lagt ner så mycket jobb på manuset vill man väl öka sina chanser så mycket som det bara är möjligt. Jag tror på att hålla det så kort och koncist som möjligt. Lycka till!
/Liv
Skicka en kommentar