Genomläsning av första bokens refuserade manus fortsatte idag.
Modet sjönk.
Magin från igår lyste med sin frånvaro.
Det fanns partier när jag till slut förstod kritiken jag fått. Det kröp i mig och jag ville riva loss och ta bort, men jag vet inte hur, vad det får för konsekvenser eller vad läsaren skulle gå miste om.
Modet sjönk än lägre.
Insikten var inte angenäm: Om jag skulle ge ut den här boken själv, skulle jag vilja göra om ett par saker först. Hur mycket begärt är det inte då av ett förlag att anta manus som det ser ut nu? Tankarna malde och malde och modet fortsatte sjunka så länge som det fanns utrymme för det.
Sen insåg jag att jag glömt äta. På riktigt. Jag måste äta, mer regelbundet än de flesta, men jag hade inte ätit alls. På hela dagen. Inte druckit en droppe.
Hoppsan.
Jag åt.
Jag sminkade mig. Trots att klockan var 17.30 bestämde jag mig för att mascara var den ultimata lösningen på att lyfta modet ur sitt sunkiga hål.
Det fungerade.
Jag började tänka konstruktivt, göra mentala listor på vilka avsnitt redigeringen skulle gälla (reela listor på papper är på tok för skrämmande i ett så tidigt skede).
Sen fortsatte jag läsa. Myste. Fnittrade.
Jag log och klappade händer, älskade formuleringarna och karaktärerna.
Kände ett enormt pirr i magen.
Boken var bra igen. Riktigt, riktigt bra.
Okej. Antingen var det blodsockret som spökade, eller så rör det sig om två kapitel som behöver ses över, inte mer än så. Okej.
Jag vet att jag sagt det förut, men det har aldrig varit så sant som nu: Jag önskar mig en redaktör mer än någonsin. Jag känner att betaläsarna bara kan slitas på så mycket, sen måste de få vila. Jag vill ha en redaktör som hjälper mig med de sista smågrejerna och sen ger ut boken med hundraprocentig tro på min serie.
Hur får man en sån?
Jo, man reder upp sin egen smörja.
4 kommentarer:
Jamen buhu! Har själv gått igenom knappt första femtedelen av manuset och jag bara HUR KAN KAPITLEN KÄNNAS SÅ OLIKA?! Det är ett enda evigt omkringflyttande i sökandet efter hur sjutton historien ska berättas!
Gah!
Kram!
/A
Nae... Åh, vad jobbigt. Är det verkligen inte bra då? Du kanske har blivit blind som du jobbar och sliter? Kan Elin erbjuda fräscha ögon?
Jag känner att jag i alla fall skapat distans till texten eftersom det gått ett halvår och jag börjar se vad det är som gjort att vissa delar ligger efter resten. Men som det tar emot. Alltihop.
Skulle inte jag få skriva en ny bok snart?
kram tillbaka!
Åh, det var verkligen inte meningen att komma in här och klaga över mitt eget. Ledsen, så gör man bara inte (är strikt med det i vanliga fall, klagandet är ett privilegium som bloggaren har, läsarens uppgift är att stryka medhårs och klappa på ryggen), men det svämmade över från mina egna inlägg hit och... Tja, jag ska aldrig göra om det:)
Men tack för uppmuntran! Elin har tyvärr inga fräscha ögon längre, hon är alldeles för involverad. Det enda vettiga verkar vara att låta manuset ligga till sig...
/A
Äsch, jag gjorde precis samma sak hos dig igår. Det var en sån dag helt enkelt, vi läste båda igenom manus och vi odlade båda grå hår. Då får man göra så.
Har inte vågat föreslå det, med tanke på din deadline och allt, men ibland måste manuset få vila till sig lite.
Skicka en kommentar