15 april-ångest

19 år var jag första gången den slog till, nedräkningen till 15 april. Med den tjocka kurskatalogen från GU i mina händer satt jag och läste och läste och erfor den enorma känslan av att hela världen låg öppen för mina fötter. Jag kunde bli vad som helst. Kurserna, programmen och möjligheterna var oändliga.

Men jag hade bestämt mig redan när jag var tolv för vad jag skulle bli. Mitt yrke vid sidan av författarskapet låg klart och målet var fast. Det enda jag skulle bestämma var vilken sorts lärare jag ville bli. Jag kikade på olika språk, på historia, på drama, men till slut bestämde jag mig.

Ett år senare valde jag om. Jag valde latin, heltidsstudier, i ett och ett halvt år. Kursarna var störtsköna och professorn ännu mer, texterna ljuvliga och gramatiken fruktansvärd. Aldrig har jag ångrat mina latinstudier, men samtidigt har de ju inte lett någonstans. Latinlärarjobben duggar inte tätt.

Nu sitter jag här igen och räknar ner till den 15 april. Ska jag söka något? Och vad? Borde man inte veta det i min ålder?

Lillbusan har fyllt tre år i veckan och min kropp pallar nog inte fler barn. Jag är eventuellt klar med livet som hemmamamma efter nio år, ett beslut jag heller aldrig ångrat. Men författaryrket ger inte så mycket betalt än om man säger och jag känner ett ansvar att ha en bra utbildning och ett bra arbete.

Min man är en fantastisk man som vill erbjuda mig hela världen på nytt. Jag får bli precis vad som helst, och han backar upp mig. Jag kan börja om, tänka om, göra vad som helst, bara jag använder mitt läshuvud och gör något jag är bra på. Trivs.

Men allt jag kan se är livet av skrivande som inte fungerade som jag hoppats, i den här vändan. Kan inte se något annat liv, kan inte visualisera mig själv på journalistprogrammet eller scenskolan eller vad det nu är. Jag har väl dålig fantasi (ha-ha), men de senaste årens målmedvetna arbete sitter kvar. Hårt. Det var ju det här jag ville, det var ju det här jag är bra på.

Skriva.