Varje gång

Jag har inte retirerat från min kamp eller gömt mig i gammal, bekväm text, inte alls. Det var inte så det var.

Det var bara det att jag funderade på serien/trilogin i stort, och kom att tänka på något som mamman säger i näst sista kapitlet i andra boken, i nya versionen av andra boken, den som jag skrev klart för två månader sen.

Jag slog upp det på telefonen. Skulle bara läsa den scenen. Trodde jag.

Jag fastnade. Jag läste klart hela näst sista kapitlet och slet i princip upp det allra sista så fort jag nådde punkt. Jag satt på bänken i solen på altanen och läste, jag gick till lekplatsen, jag frös, jag gungade barn och jag kände orden bränna i fickan. Väntande.

Nu kom vi in. Nu läste jag klart. Jag plöjde, glufsade i mig och förtärde varje fras, varje ögonkast, varje tanke och replik. Sen tog det slut. Då skrek jag. Ett glädjetjut. Likt en fjortis på Bieberkonsert ylade jag min lycka rakt ut i luften. Ingen klappade mig på axeln, ingen sa att boken äger, ingen tog emot mitt skrik och mina invärtes applåder, men jag njöt ändå av att detta är reaktionen som bokens slut får. Varje gång.

Av mig åtminstone. 

Ah, lite uppåttjack. Det behövde nog jag.

Allt är som vanligt

Måndag.

Dagen när jag och barnen trillar in hos svensklärarsystern efter skolan för kusinlek. Jag sitter vid hennes köksbord och äter rester ur hennes kyl medan alla pratar av sig samtidigt, mammor som barn. Sen lämnar vi smulorna i köket, ignorerar de tusen pussel och spel som spridits ut över vardagsrumsgolvet och sätter oss på systerns säng. Hon med sina högar att rätta, jag med min dator. 

Hon funderar på om den och den eleven verkligen ska få godkänt på grammatikprovet och jag synar frågorna med de mer eller mindre tillfredsställande svaren. Jag ger henne utdrag med tips på hur man formulerar det bästa följebrevet och systern uppmuntrar mig på svensklärarvis att ta mig an en uppgift i taget: förlaget som vill ha en bild av mig som författare ska få det medan förlaget som hellre vill ha sammanfattning på manus ska få det. "Man kan inte få godkänt på nationella provet om man inte följer instruktionerna," säger systern.

Sen kör vi lite högläsning ur styrdokumenten för att förstå var gränsen för godkänt ska gå innan jag reser mig upp och tar kort på hennes säng.

Det ser ut ungefär så här.

Annars har jag ägnat dagen åt öppna förskolan och reseplaner. Har tagit på mig anförtrotts det enorma ansvaret att vara reseledare för en grupp talangfulla människor i sommar. Säger inte mer än så.

En dag som vilken annan som helst, alltså. Måndag.

Trötta fötter, många tankar

Lång dag.

Busan hade sitt första riktiga barnkalas. Ballonger, paket, blåsa såpbubblor i vårsolen, tårta. Lycka.

Städa före, städa efter. 

Ärenden.

Mannen iväg med långväga kompisar som besöker Götet. Kvar är tre hungriga barn och mina trötta fötter.

Övervann fötterna. Fixade mat. La två av tre barn.

Fattade det oväntade beslutet att låta storasyster vara uppe. Struntade i det där med egentid och hade tjejkväll istället.

Vi hade sett halva Ever After när det var dags för henne att sova ändå. En dag imorgon också och allt det där. Mamma gäspar.

Lång dag. Trötta fötter, många tankar.

Tacksam för familjen, för lycklig kalasflicka och lycklig storasyster som fick vara själv med mamma.

Men något stör, något ropar.

Ropar.

ROOOOPAAAR.

Det är dokumenten. De genomarbetade, skrivna, omskrivna och överlästa dokumenten.

De vill inte vara dokument mer.

De vill bli böcker.

Riktiga böcker.

Deras rop växer och exploderar, deras längtan blir min tysta hysteri.

Jag vill inte vänta mer.

Vad går det här ut på? frågar jag nattmörkret utanför. 

Mörkret svarar inte.

Att skriva böcker och vänta på förlag är som att vara evigt gravid.

Man väntar och väntar och längtar men ingenting händer.

Trötta fötter, många tankar.

Tyst med er. Dårar.
Gå och lägg dig.

Eller så är det bara åldern

Det här med att förlagsanpassa följebrev är för gråa hår vad gödsel är för en åker. Jag arbetar fram en hel odling här borta, och jag som ska träffa min lillasyster ikväll (hon som alltid rycker gråa hår från mitt huvud så fort hon ser dem.) 

Jag kommer att bli flintskallig.

Suck. Följebrev. Vem uppfann dem?

Läxa: man ska lyssna på goda råd

En gång skrev jag en roman ihop med en författarkompis. Det var bland det roligaste jag gjort, men det är en annan historia. Vad jag skulle säga var att han hade vanan att istället för att trycka på "spara" när han skrivit om någonting, tryckte han på "spara som" och behöll på så sätt alla gamla versioner av sin text i fall om att han skulle ändra sig.

Det verkade omständligt tyckte jag - som om man inte har nog med dokument i sina mappar som det är. Jag skaffade aldrig den vanan själv. Endast när det är fråga om experiment eller rejäla omskrivningar skapar jag nytt dokument för den nya versionen, men för lite småpill liksom. Hallå. Nej. Då sparar jag rakt över.

Just nu ångrar jag det.

Vad sjutton hade jag skrivit förut? Var det bättre än det här nya? Hur ska jag jämföra nu när det andra är borta? Fast alltså jag gillar ju det nya, men det känns som att någon känsla har gått om intet, en känsla som jag gillade. Vad sjutton gör jag nu? Ska jag trycka på ångra tills allt det nya är borta och sen läsa igenom det gamla eller ska jag fortsätta fila och skriva och pilla tills det nya känns rätt?

Ibland är man asjobbig och sen fattar man det idiotiska beslutet att dessutom förpesta sin blogg med skräpet.

Ingen annan som gör samma grej?

För de nyfikna

... postar jag nu resultatet av Kulturklubbens mejlkorrespondens.

Framsida:

Baksida:

Mr Darcy och Blodomloppet

Sen tonåren har vi träffats och sett kostymfilm tillsammans, jag och A och P. Vi såg The importance of being Ernest på bio innan någon ens fattade vilken överjordiskt bra film det är, liksom varenda Austenfilm. Varje möjlighet att se mörkhåriga, brittiska män i hög krage på bio har vi tagit. Mr Darcy, Mr Knightly och Mr Ernest, ja tack.

Sen började vi gå på Operan (Göteborgsoperan alltså) så fort de visade något vi kände att man måste se: Les Miserables, Nötknäpparsviten omgjord till Petter och Lottas jul (kan vara Operans bästa nummer), Romeo och Julia, Chess och allehanda musikalkvällar. Svansjön står visst på tur har jag hört något rykte om.

Vi kallar oss Kulturklubben och har gjort det i femton år. 

På nyårsafton bestämde vi att vi skulle springa Blodomloppet i sommar. Ingen av oss springer, men vi kände väl något tvinga oss att börja (åldern? krämporna?) och det kändes lättare att ta sig an det okända när man är tre stycken. 

Nu till sak.

Jag behöver smakråd. Vi ska trycka upp T-shirtar till Blodomloppet. Varför inte gå all-in när man nu ändå gör det, tänker vi. Kulturklubben skulle det stå och sist vi sågs kläckte jag (i egenskap av gruppens självutnämnda copy) att det kanske borde stå Kulturklubben Goes Sport.

Så. Vilken t-shirt gillar ni bäst?

Eller en miljard andra varianter. 

Alternativet är att ha Kulturklubben på baksidan och ett foto av valfri Mr på framsidan, men det blir aningen dyrare. Vad tycks?

Höjdpunkter

Luncha på thaibuffé med Busan. Busan åt gratis och tyckte det var spännande trots att hon mest åt ris.

Stortjejens lek efter middagen. Alla barnen var glada och samsades. Mannen och jag flirtade i smyg. 

Berätta kvällssaga för mittenkillen. Ikväll var det sagan om John Snö och vargen som reser till den stora Muren för att skydda människor från vinterzombies. Och nej, jag tar inte äran för att hitta på sagan själv. Han vet att den kommer från en annan bok. Hans favorit är den med krigarprinsessan och drakäggen, men den här verkar lovande också.

Greys. Jag vet att det är galet, men jag mår så bra av en dos Greys en gång i veckan. Jag kommer att tänka på Emma Thompson (som jag älskar) när hon säger till sin man i Love Actually (som jag älskar) att Joni Mitchell "taught your cold, English wife how to feel." Det är inte det att jag inte känner, snarare tvärtom, men det är något renande med att få gråta över människors sorgliga öden en gång i veckan. Som gratis terapi.

Dagens miss var att löftet om att skriva gick om intet. Familjens simhallbesök uteblev och därmed också skrivtimmarna. Men det kanske var bra. Behövde min familj idag.

Dagens citat

En klok författare, James Michener, ska ha sagt: I'm not a very good writer, but I'm an excellent rewriter.

Varför säger jag detta just idag? Är det för att sporra kompisen som sitter i redigeringsträsket? Delvis. Är det för att klappa mig själv på axeln efter all (lyckad?) redigering jag ägnat de senaste åren åt? Absolut inte.

Det är för att förmå mig själv att börja skriva igen. Bara börja. Börja.

På vackert vis försöker jag förmedla följande budskap: Vilse, det måste inte bli rätt med en gång, men det måste bli något. Idag. Det måste bli ord på papper idag. Massor.

Annars kommer du snart att tappa förståndet och det finns det ingen som vill se.

En ros på internationella världsboksdagen

Internationella världsbokdagen instiftades 1995 av Unesco för att fira böcker, författare, läsning samt värnandet av upphovsrätten och fri tillgång till information. För mig, som älskar att läsa och som skriver böcker, som drömmer om att jobba för organisationer som bekämpar fattigdom och analfabetism och gärna ger stöd på vad sätt jag kan, känns det här som en kalasdag!

Så här skriver Unesco på sin hemsida: I Katalonien i Spanien har man sedan 1900-talets början firat skyddshelgonet St Görans (St Georges) dag den 23 april genom att ge en bok i gåva till dem man tycker om. Av tradition får givaren en ros tillbaka. Visst låter det härligt? Glöm Alla hjärtans dag-kort och annat tjafs, här snackar vi böcker! Ge en bok till dem som du tycker om.

Helst av allt skulle jag vilja ge min bok till dem som jag tycker om idag. Eller kanske den boken som jag försöker skriva, det hade varit riktigt kul. Medan jag gick runt här och morgondonade och funderade på böcker att ge bort, så hörde min lillasyster av sig och berättade att hon börjat om på första boken just idag, imorse. Min första bok, trilogins början.

Den som jag plöjde och snyggade till häromveckan. Den som jag går och ruvar på, hoppas på, längtar efter och väntar på svar.

Hon sa att hon ansträngde sig för att läsa långsamt. Hon sa att prologen kom henne att rysa. Hon sa att hon tyckte om det nya. 

Och eftersom hon på detta vis gjorde mig glad, antar jag att kutymen är att hon får en ros av mig. Eller?

Vilken bok skulle du ge bort idag?

PS. Kika gärna in hos Anna idag, hennes inlägg var mycket roligare!

Konsten att sammanfatta

Helgen: Fullspäckad av nya upplevelser, rungande skrattsalvor, vackra människor, god mat och vitlök i pinsamma mängder.

Natten: Riktigt jobbig.

Planer: Få.

Oro: Mottagaren av Världens Viktigaste Mejl återkommer idag till kontoret efter tjänsteresa.

Manusstatus: Boken djupnar oavbrutet och för varje ny tum som utforskas växer också mina känslor för den här historien. Den skulle aldrig kunna tävla med trilogin om utrymme i mitt hjärta, men den har ändå satt bo där. Helgen i bästa vänners lag är ena delen i denna utveckling, den ljuva tankeprocessen den andra.

Problem: Att våga börja sätta ord på papper. Synopsisdokumentet är så mycket tryggare.

Hon är en del av livets goda

Imorgon fyller bästa kompisen 40 år. Galet, jag vet, det får mig nästan att framstå som vuxen. 

Denna hennes bedrift ska jag nu fira i dagarna två. Det vankas pyjamasparty för närmaste tjejerna ikväll och imorgon hjälper vi jubilaren (haha, får man säga så om 40åringar, eller är det bara när man fyller 50 och 60?) att ordna en yogafest som ska gå av stapeln före alla går ut och äter på kvällen. Samtalen har gått varma i veckor kring presenter, barnvakter och organisatoriska detaljer, och nu är äntligen festhelgen här.

Jag har en present som hon ska få imorgon, men jag tänkte fira min väninna redan nu med en hemmagjord  gåva. 

Jag tänkte skriva om henne. Bara lite kort.

Min väninna är generös, positiv och vacker. Hon är rättfram, envis och sällskapstokig. Hon är en sån som får saker att hända, som inte bara pratar utan genomför, som aldrig låter sig skrämmas av förändringar och alltid ställer upp. I hennes sällskap får man alltid prova på nya saker och det är något jag uppskattar hos henne för det är nyttigt för mig.

Det var den elfte september 2001 som gjorde att hennes liv tog en annan vändning än hon tänkt och som förde henne in i mitt. Under åren som gått sen dess har vi skrattat ihjäl oss ihop, väntat barn ihop, lagat mat ihop, tagit oss igenom vardagens grå och vardagens guld. Tillsammans.

Jag har suttit på ett golv i en hall bredvid en trasig väninna, som rödgråten och ledbruten kommer ihåg att ge mig mat, för att hon vet att jag blir sjuk annars. Jag har hamnat i akut knipa och ett telefonsamtal senare har hon dykt upp och tagit hand om både mig, min bil och mina barn. Hon har burit bort mina spypåsar i ett sjukhusrum långt hemifrån och jag har suttit i hennes soffa varje kväll i ett halvår den gången hon var lämnad ensam av den som borde varit där.

Vi har båda sett varandra i våra allra mest osminkade tillstånd och vi älskar varandra ändå. Ibland har livet tagit över och vi har inte hörts av i samma grad, men jag skulle ändå komma direkt om hon behövde mig och vice versa.

Sanningen är att alla borde ha en vän som hon och jag kommer alltid vara tacksam för att jag är en av de lyckliga som har det.

Kära vän, du är enastående! Din kamp det sista året imponerar djupt. Du har lyckats ta kommando över ditt liv och införlivat nya, hälsosamma vanor och du är ett exempel för många.

STORT GRATTIS!

Min fristad

Mitt vardagsrum är mitt favoritrum. Det är det rum i vårt lilla radhus som alltid är prydligt. Jag älskar att sätta mig där och spela piano och känna, inte bara musiken fylla mig, utan harmonin i ett välkomponerat, städat rum.

Om jag vill undkomma disken i köket eller barnens lek för en stund, om jag vill sjunka ner i en bok eller kvällssamtal med maken, då sker det i finrummet därnere. När övervåningen ser ut som att det regnat leksaker över den under skapelsens alla sex dagar (för att parafrasera Moberg) då flyr jag ner till vardagsrummet, till finsoffan och lugnet.

Till vardagsrummet får man inte ta leksaker. Man får gärna dansa, leka jage eller kurragömma eller sitta vid bordet och pärla, men man får inte stöka ner. Bara leka leksakslösa lekar.

Därför är där alltid städat.

Fast det förstås. Ibland måste man ju få leka inte-nudda-golv.

Att skapa nya karaktärer och ny plot

Man kan säga att det händer inte översvallande mycket i det där nyskapade manusdokumentet. Det kryper fram och sniglar kör om på insidan.

Däremot växer synopsisdokumentet hela tiden. Karaktärerna mejslas fram och får tydligare drag, idéer till hur och när information ska presenteras föds konstant, och antalet lästa platsannonser och artiklar på wikipedia ökar explosionsartat. Det visar sig att varenda människa i den här boken sysslar med saker som jag inte vet något om, och researchen saktar ner lika mycket som den fyller ut.

Författaren suckar lite, otålig att skriva, men bestämmer sig för att minnas hur det var förra gången hon skrev något som inte ingick i trilogin och den färdigbyggda värld som följer med den. Just det. Startsträckan blir längre när allting är okänt.

Det som saktar ner allra mest är berättarrösten, som är ny, ovan och jättesvår. Trösten är att den lilla text som finns har lyckats med det som är beslutat: meningarna har hög densitet. Raderna är späckade med information. Jag försöker lära mig konsten att säga mycket på liten yta, helst utan att säga det, dessutom. Görlätt. Inte.

Tålamod, det övar jag på (för det har jag ju inte övat på tillräckligt under min förlagsväntan), men författaren vet att varje tanke leder någonstans, varje rätt ställd fråga producerar användbara svar och sinnets ocean är en oändlig källa att ösa ur.

Skagerakk och Kattegatt möts och slår emot varann, våg för våg, och sandkornen läggs ett och ett till Skagens udde och utan att ögat kan se det, växer Danmark hela tiden. 

På samma sätt växer min bok.

Favorit-skrivarmusik

Apropå frågan om skrivmusik: det finns artister som jag alltid återkommer till, som funkar till nästan alla manus, som bara skapar känslor och manar fram kreativitet.

Han är en sån. Eller hur?

Ett smakprov.

Tänker inte ens fråga om lov först

Nya bilder är uppsatta över skrivbordet, framför bilderna på trilogins älskade hjältar.

Ny skrivmusik spelar på lågmäld, barnen-sover-vänlig volym.

Nytt dokument ska öppnas.

Långt ner sjuder frågor - hur prologens berättarröst ska möta den som jag planerar för boken, hur den planerade berättarrösten kommer låta när den tar form för första gången, vad exakt början kommer att leda till och hur platsen och personerna presenteras - men ingen av dessa frågor når ytan. 

Jag planerar inte, drar inga tidslinjer, pusslar inte. 

Jag struntar i veckans göromål.

Jag struntar i gamla manus och nya förlag.

Jag tänker skriva nu och jag frågar inte ens om lov.

Jazz på Konserthuset

Rigmor Gustafsson, Caecilie Norby
och Bohuslän Big Band

På utsatt tid plockade hon upp mig, barndomens närmsta förtrogna, min jämnåriga kusin. Hon kunde inte köra direkt på motorvägen, utan tog en liten nostalgitur kring staden vi båda växte upp i som jag flyttat tillbaka till. Sen bar det av. 

Utanför konserthuset mötte vi upp med tre tjejkompisar till och det här sällskapet, vi fem, har inte varit på samma plats vid samma tillfälle på fem år och före det kan det vara tio år sen. Snattrande strosade vi ner för Avenyn och hamnade på ett underbart källarcafé i Vasastan. (Fast först fick Avenyn se mig studsa upp och ner och tjuta högt och pinsamt när kusinen berättade olika släktnyheter.)

Min favoritdetalj på cafét

Bakad potatis och smoothie på det vingliga bordet, ett litet trappaltare i fönstret med en sjuarmad ljusstake, keramikljusstakar och gamla skärmlampor, en sminkväska i knäet på den som inte hunnit måla sig hemma och ett hagel av historier från misslyckade toalettbesök i Kina. Sällan har jag skrattat så, sällan njutit så. Kusinen smällde i sig tidernas största chokladboll innan det var dags att promenera tillbaka till Götaplatsen.

Vi sänkte nog medelåldern på konserten med närmare 40 år. Men vi brydde oss inte. Vi klappade händer och stornjöt av musiken och våra platser längst fram i mitten, och med vår hjälp lyckades kusinen få sin kram och sitt samtal med Rigmor efteråt ("Jag är inte läskig," sa hon, "jag bara följer efter dig överallt.")

Jag har lyssnat en hel del på Rigmor förut (inte som kusinen, som redan gått på fem av hennes konserter och kan skivorna utantill) med Caecilie var ny för oss båda och jag hade inga förväntningar. Men vilken röst! Barbra Streisand möter... valfri svart sångerska. Hon kallas inte Danmarks jazzdrottning för intet! Och Rigmor är så underbart värmländskt och jordnära och när de sätter igång och improviserar är det så bra att jag inte hittar en lämplig liknelse, fastän jag tänkt en jättelång stund nu.

Rigmor Gustafsson

Och storbandet! Vilka goa gubbar! Saxar, tromboner och trumpeter, trumma, kontrbas (är det den allra största sorten?) och flygel. Alla turades om att köra solon och jamma loss och de spelade så bra att de kunde hetat Chicago Big Band. Det bästa var humorn mellan dem, duellerna i trumpetande och när någon av dem hade paus och de satt och diggade med. När bandet presenterades halvvägs kom gubbarna från ställen som Viskafors, Lysekil, Värnamo och Skövde. Tänk att sådana musiker kan fostras ute i (o)byggden!

Jag roade mig med att hitta på smeknamn på allihop: Hagrid på flygel (seriöst väldigt lik, och med en slips som slutade på halva magen) och Japanen på bas och så Revisorn på saxofon. 

Vi stengillade Revisorn. Vi ägnade pausen åt att debattera honom. Han såg ut som en genombeige medelsvensson, en helylle falukorvsmänniska, en revisor med hår utan gelé, men han var den enda i bandet som bandet själva förärat ett smeknamn: Ove Bärsärkarn, kallades han och det var han som fick flest saxsolon. Vilken musiker! Wow!

Revisorn

Men konserten och caféet till trots, njöt jag kanske mest av vägen hem när jag hade kusinen för mig själv en stund. Vi tankade bilen och pratade och jag oroade mig för henne som skulle köra 2½h till i dimma och regn. Men hon hade ju jazz, godis och minnen av en makalös kväll.

Sånt går inte av för hackor.

Mål för dagen

1. Ta sig upp ur sängen trots att jag satt och läste manus halva natten (som jag lipade i upplösningsscenen!).

2. Formulera och få iväg Världens Viktigaste Mejl.

3. Gå på jazzkonset med Kusinen med stort K, som kommer långväga ifrån för att plocka upp mig och köra till Konserthuset. 

Jo, sen vore det bra om jag kunde få iväg barnen till skolan också. 

Du är bäst (du vet att jag menar dig)

Vill bara tala om att jag har världens bästa betaläsare. Omdömet har synats, boken har diskuterats, och framtiden känns lite mindre grumlig än förut. Till alla er som inte vågar låta andra läsa det ni skriver: Kliv över tröskeln! Det är läskigt, men det kommer att leda till gott. 

Så länge vill jag bara sända tusen tack och tusen kramar till världens bästa korrekturläsare! 

Nu försvinner jag ner i manus. Poff!

Apropå blurbar och bokhyllor

... så förstår ni ju att jag inte kunde låta bli att köpa den här boken när den låg i 20kronorsbingen:

Sen kommer jag ju inte att läsa den just nu eftersom jag för tillfället inte har tid att läsa böcker som jag inte skrivit själv. Lite trist, men det är bara en fas.

En liten uppdatering angående bokhyllorna hemma: Jag övervägde att strunta i genre och sortera alla böcker efter färg. En hylla för vita/ljusa omslag, en hylla för rosa/röda, en hylla för svarta/bruna... Jag tänkte att dels ser det nog fint ut och dels borde det bli lätt att hitta eftersom man oftast vet hur en bok ser ut, men jag får ju genast ett problem: böcker som är en serie men har olika omslag, ska de inte stå tillsammans? Det går ju faktiskt inte. Hela mitt bokläsarväsen kränger ett kvarts varv och plötsligt sitter kroppen som hyser det där väsendet helt snett. Usch, vad obekvämt.

Kan man sortera bara pocketar efter färg och sen ha ett annat system för finböckerna? Antagligen inte. Jag får klura lite till. 

Glad söndag på er sålänge!

Brolin-lår

Lördagen kom och löpbandet välkomnade mig med öppna armar efter sedvanlig äggfrukost med familjen. Men löpbandet kändes tungt efter ett kortare uppehåll som beror på en bråkade fot. Detta till trots lyckades jag övervinna min dödslängtan och nå min distans tre minuter snabbare än sist. Yay!

Sen följde styrketräning och som alla vet är det då man börjar mala sitt manus. Fick ett par konstruktiva idéer som faktiskt kan funka. Det jobbiga är att jag känner en press att bli klar snabbt och det är just vad manuset inte behöver, men jag ska inte klaga idag. Inte alls.

Istället ska jag skryta, för det är ju såå mycket trevligare med en skrytsam blogg än en klagande.

Jag har aldrig sprungit i hela mitt liv förrän nu, började efter nyår. Häromveckan upptäckte jag underliga och oklädsamma knölar strax ovanför knäet på utsidan av låret. Vad sjutton är det här? tänkte jag, jag som alltid haft snygga ben och nu ser de alldeles bulliga ut. Fula.

Det tog någon minut innan jag insåg att det var muskler.

Jag tycker inte att fotbollsknän är lika attraktiva på kvinnor som på män, men Mr Vilse verkar inte hålla med. Tur det. Tydligen odlar jag Brolin-lår.

Bergodalbanans dag

Genomläsning av första bokens refuserade manus fortsatte idag. 

Modet sjönk. 

Magin från igår lyste med sin frånvaro.

Det fanns partier när jag till slut förstod kritiken jag fått. Det kröp i mig och jag ville riva loss och ta bort, men  jag vet inte hur, vad det får för konsekvenser eller vad läsaren skulle gå miste om.

Modet sjönk än lägre.

Insikten var inte angenäm: Om jag skulle ge ut den här boken själv, skulle jag vilja göra om ett par saker först. Hur mycket begärt är det inte då av ett förlag att anta manus som det ser ut nu? Tankarna malde och malde och modet fortsatte sjunka så länge som det fanns utrymme för det.

Sen insåg jag att jag glömt äta. På riktigt. Jag måste äta, mer regelbundet än de flesta, men jag hade inte ätit alls. På hela dagen. Inte druckit en droppe. 

Hoppsan.

Jag åt.

Jag sminkade mig. Trots att klockan var 17.30 bestämde jag mig för att mascara var den ultimata lösningen på att lyfta modet ur sitt sunkiga hål.

Det fungerade.

Jag började tänka konstruktivt, göra mentala listor på vilka avsnitt redigeringen skulle gälla (reela listor på papper är på tok för skrämmande i ett så tidigt skede).

Sen fortsatte jag läsa. Myste. Fnittrade. 

Jag log och klappade händer, älskade formuleringarna och karaktärerna.

Kände ett enormt pirr i magen.

Boken var bra igen. Riktigt, riktigt bra.

Okej. Antingen var det blodsockret som spökade, eller så rör det sig om två kapitel som behöver ses över, inte mer än så. Okej.

Jag vet att jag sagt det förut, men det har aldrig varit så sant som nu: Jag önskar mig en redaktör mer än någonsin. Jag känner att betaläsarna bara kan slitas på så mycket, sen måste de få vila. Jag vill ha en redaktör som hjälper mig med de sista smågrejerna och sen ger ut boken med hundraprocentig tro på min serie.

Hur får man en sån?

Jo, man reder upp sin egen smörja.

Uppdatering: manusgenomläsning

På sidan 46 blev jag, trots att han är så ung i första boken, på nytt kär i min hjälte. Swoon!
Favoritmening (många, men den här kan jag outa): Det doftade av örter, vitlök och förväntan.
På sidan 59 fick jag tårar i ögonen. Det har aldrig hänt förut när jag läst första boken. Andra, tredje och fjärde, ja, men inte första. Wow.
På sidan 64 pirrar magen rejält. Iiiiih!
Bästa antites: Han var en lång, svart man, med kort, vitnat hår som alltid [...]
På sidan 103 börjar jag rysa ordentligt. Ett par sidor senare blir det gastkramande.

Det här bådar gott. Jag som trott jag skulle sucka ihjäl mig och vilja skriva om allt. Morsning korsning, vilken bra bok! Varför vill ingen ge ut den?

En plan, ett hopp, en morot

Inte nog med att min lilla Busa tillbringade sin treårsdag förra veckan med att spy och därför missade alla firanden, nu ställer vi in hennes barnkalas och mormorkalas en andra gång. Storebror spydde i natt. Tycker oändligt synd om dem båda. Storasyster står på benen än så länge.

För egen del betyder händelseutvecklingen att jag drar ner på alla ärenden, fixanden och måsten och får tillbringa dagen med att bara vara tillgänglig. Det betyder att jag nu lovar och svär dyrt och heligt att jag ska sitta med läsplatta och anteckningsbok (inte dator) och plöja mitt gamla manus älskade manus en sista gång innan det går till förlag. Raskt och ordentligt. Det är planen. Hoppet är att det ska leda till någon sorts gudmorhistoria där träskor förvandlas till glasskor och drömmar slår in. 

Moroten är naturligtvis att så fort jag är klar får jag börja med Boken Utan Transportsträckor. *pirr i magen*

Bara jag inte blir magsjuk själv. Ni som känner mig och min hälsa vet varför.

En och en halv timme i mörker

VAD ska jag ta mig till?! Gah. Jag skyller alltihop på min dotter, Busan. 

Busan kunde inte komma till ro igårkväll och jag tillbringade först 45 minuter i hennes krypin, sedan smög jag ut bara för att sucka och gå tillbaka in igen. (Om min man skulle läsa detta skulle han skaka på huvudet åt försköningen. Så var det inte. Jag blev jättearg när hon vaknade, för jag var jättetrött och min man försökte ta över, men just igår dög han inte som han brukar och högst motvillligt fick jag tillbringa 45 minuter till vid hennes sängkant.)

Saker händer i huvudet när man sitter blixtstilla på ett golv i mörker i en och en halv timme. Saker som marinerat ett tag börjar klarna. Scener börjar poppa, avsnitt, vändpunkter. Ord, rentav. Panikartat längtade jag ut i kvällsfriheten för att kunna få ner något av allt som föll på plats, på pränt.

Men när jag väl kom ut (klockan halv tio) kunde jag inte skriva. Inte skriva riktiga scener och avsnitt och vändpunkter, inte öppna nya dokumentet där ett nytt manus ska ta form, utan jag fortsatte på mitt synopsis/ karaktärsdokument och fyllde på med mer information. Skrev länge. Började researcha. Totalfastnade. Skrev mer. 

Sen fastnade jag i dokumentären om katolska präster som förgriper sig på barn, som min man satt och såg på, men det är en annan historia.

Suck. Det kan vara så att jag bad någon säga till mig på skarpen att vara duktig och läsa igenom ett gammalt manus den här veckan. Det kan vara så att jag sa till någon annan att jag skulle vara klar med den biten innan veckan var slut. Jag satte ett mål.

Just nu känner jag mig sprickfärdigt redo att öppna det där dokumentet och påbörja den nya boken. För något har hänt. En pusselbit har tillkommit som inte fanns förut. Nämligen: jag tror att den här boken kommer att bli fantastisk. Boken som Ligger på Lut har fått ett nytt bloggnamn (dess riktiga namn behåller jag för mig själv.) 

Det är en bok där varje scen är en nyckelscen. Jag kallar den: Boken Utan Transportsträckor.

Vänj den unge vid den väg han bör vandra?

Läs den här artikeln! Det är ju det jag sagt hela tiden! Läsförståelse påverkar alla andra ämnen i skolan. Läsning är en vana. Alla vanor sätts i hemmet. Läsning börjar i hemmet. Skolan kan inte åstadkomma allting på egen hand.

Så vad lär sig barnen i vår närhet av våra läsvanor? Läser vi med dem? Läser vi högt för dem även när de lärt sig läsa själva? Ser barnen oss med böcker i hand? Gör vi spännande böcker tillgängliga för barnen? Introducerar vi dem till olika genrer tills de hittat något de går igång på, vad som helst, som gör att de läser?

Läsning är absolut nödvändigt för att tillskansa sig andra livsnödvändiga verktyg. Utan fungerande läsförståelse blir ungdomarna handikappade i arbetslivet.

En avslutande fråga, som råkar vara en följdfråga på gårdagens inlägg om bokhyllor: Hur påverkade era föräldrar/er hemmiljö/er barndom/era lärare, era läsvanor?

Min bekantskapskrets i bokhyllor

Där finns de som har glasförsedda billys med alla stora klassiker man måste äga, kantade med fotoalbum. De stora klassikerna är dessutom lästa och älskade av bokhyllornas ägarinna.

Där finns de som äger alla bra fantasyserier och plöjer dem allihop en gång om året, bokhyllor som alltid innehåller nya böcker från bibliotek, både till hemmets barn och vuxna.

Där finns de som har bokhyllor från golv till tak och böcker i dubbla rader, både liggande och stående, både fantasy, historiska böcker och deckare, och som inte gör annat än läser.

Där finns de som förvarar sina böcker på nattduksbordet och resten i skåp med dörrar så de inte syns. Nattduksbordsböckerna är många och läses i varje kväll, men långsamt, så att varje ord får avnjutas minst tre gånger.

Där finns de med bokhyllor med prydliga, spikraka rader av tjocka, tjocka storpocketar utan så mycket som tillstymmelse till veck på ryggen eller sidorna, trots att jag vet att böckerna är slukade med hull och hår i rasande takt.

Där finns de som tycker böcker är fula och därför bör förvaras i förrådet och istället fyller sina bokhyllor med ugglor och vackra tekoppar. En liten, läsaktuell trave ligger tjusigt staplad på något sidobord.

Där finns de som har stora bokhyllor i gillestugan med alla möjliga böcker, både pockets och gammal kurslitteratur, men i vardagsrummet står bara några få utvalda vars omslag passar rummets färgkod.

Där finns de som inte har några böcker, men massor av mattidningar.

Där finns de som har böcker i husets alla rum, stora bokhyllor proppade med alla sorters böcker från alla sorters decennier, både skönlitterärt för barn och vuxna, levnadsvisdom och historiska faktaböcker. Det är mycket möjligt att det är i det här huset som jag växte upp.

Där finns de som har höga, vackra bokhyllor i massivt trä fulla med vackra böcker med läderband som alla matchar och får mig att undra om de äger vanliga pocketar.

Där finns de som har sina barns väggar fyllda av tavellister kreativt försedda med samtliga utgivna Maxböcker och Bu och Bä.

Där finns de som föredrar att lånar på bibliotek.

Och sen finns det jag. Jag har två bokhyllor i björk (jag gillar inte björk) i mitt vardagsrum fulla med böcker från mina tonår och tiden för mina latinstudier. Alla böcker som jag läst de senaste fem, sex åren förvaras i bokhylla i mitt sovrum, på mitt nattduksbord, runt mitt skrivbord, i fönsterkarmar, lite varstans. 

Våren är här och med den en lust att rensa ut och göra om. Tänk om jag skulle förvara de böcker som jag läst nyligen i hyllorna i vardagsrummet istället för böcker från tiden hedenhös? Tänk om jag skulle köpa nya bokhyllor till vardagsrummet, som inte är i björk. Vita kanske. Tänk om jag skulle rensa bort lite gammalt och skänka till Röda Korset?

Hur skulle jag då sortera böckerna? Som det är nu är de sorterade efter genre och sen efter hur mycket jag gillade boken i fråga. Det gillar jag. Det gör att jag måste analysera innehållet innan boken kan hitta ett bo i mitt hem. Svåra, stora frågor. En bokhylla säger så mycket om en människa.

Hur ser det ut hemma hos er?

Man vet att man är en usel författare

... när man inte klarar av att formulera ett enkelt mejl.
Alternativ en riktigt pressad författare.
Alternativt att det är alldeles för mycket som hänger på det där mejlet.

Men målmedveten, det är hon. Jag, alltså.

15 april-ångest

19 år var jag första gången den slog till, nedräkningen till 15 april. Med den tjocka kurskatalogen från GU i mina händer satt jag och läste och läste och erfor den enorma känslan av att hela världen låg öppen för mina fötter. Jag kunde bli vad som helst. Kurserna, programmen och möjligheterna var oändliga.

Men jag hade bestämt mig redan när jag var tolv för vad jag skulle bli. Mitt yrke vid sidan av författarskapet låg klart och målet var fast. Det enda jag skulle bestämma var vilken sorts lärare jag ville bli. Jag kikade på olika språk, på historia, på drama, men till slut bestämde jag mig.

Ett år senare valde jag om. Jag valde latin, heltidsstudier, i ett och ett halvt år. Kursarna var störtsköna och professorn ännu mer, texterna ljuvliga och gramatiken fruktansvärd. Aldrig har jag ångrat mina latinstudier, men samtidigt har de ju inte lett någonstans. Latinlärarjobben duggar inte tätt.

Nu sitter jag här igen och räknar ner till den 15 april. Ska jag söka något? Och vad? Borde man inte veta det i min ålder?

Lillbusan har fyllt tre år i veckan och min kropp pallar nog inte fler barn. Jag är eventuellt klar med livet som hemmamamma efter nio år, ett beslut jag heller aldrig ångrat. Men författaryrket ger inte så mycket betalt än om man säger och jag känner ett ansvar att ha en bra utbildning och ett bra arbete.

Min man är en fantastisk man som vill erbjuda mig hela världen på nytt. Jag får bli precis vad som helst, och han backar upp mig. Jag kan börja om, tänka om, göra vad som helst, bara jag använder mitt läshuvud och gör något jag är bra på. Trivs.

Men allt jag kan se är livet av skrivande som inte fungerade som jag hoppats, i den här vändan. Kan inte se något annat liv, kan inte visualisera mig själv på journalistprogrammet eller scenskolan eller vad det nu är. Jag har väl dålig fantasi (ha-ha), men de senaste årens målmedvetna arbete sitter kvar. Hårt. Det var ju det här jag ville, det var ju det här jag är bra på.

Skriva.

Smyginfo om Boken som Ligger på Lut

1. Idén till handlingen kom till under ett msn-samtal mellan mig och två väninnor för flera år sedan. Samma kväll skrev jag en kort text som skulle kunna utgöra romanens inledning och alla som fått se dessa sidor har skrattat sig genom dem och frågat efter fortsättningen.

2. Idén till berättandet föddes när jag såg den fantastiska franska filmen Små vita lögner, en av de bästa filmer jag sett, berättartekniskt. Tanken med själva berättelsen (inte historien) är numera solklar och något av det svåraste jag någonsin gett mig på. Här snackar vi att höja ribban för sig själv fem hack minst. Detsamma gäller språket. Tänker återgå till vad jag kallar stackato-språk: kort och effektfullt. Strama tyglar.

3. Ett karaktärsdokument har jobbats fram under de senaste dagarna. En del börjar klarna.

4. Två separata drivkrafter har lokaliserats i berättelsen, krafter som skapar läsdriv och nyfikenhet i en bok där i princip ingenting händer. Dessa drivkrafter råkar dessutom vara varandras motsats: det ena kommer att vara läsarens motivation att få veta vad det var som egentligen hände och det andra kommer att vara känslan av att läsaren vet mer än karaktärerna.

5. Ett slutmål finns. Något ska berättas utan att någonsin sägas.

6. Den sista pusselbiten föll på plats precis nu. För att lyfta boken kommer det att behövas research  i mängder på ett område jag aldrig ägnat en tanke, men om jag lyckas hitta rätt böcker, rätt källor, äger denna research makt att höja hela kalaset ytterligare genom att bli en röd tråd.

Slutsats: Det är en utmaning, en svår bok att skriva, men jag börjar mer och mer känna att läsupplevelsen (om jag lyckas) kommer att bli värt det. Det är något helt annat än allt jag gjort förut och det lockar.

Det här är vad jag ska ägna min nästa förlagsväntan åt.

Drömmar besannas i Biografen

Redan när jag hörde berättas om Biografen, långt före jag sett bilder eller varit där, visste jag att det var en plats att skriva på, att skriva om. Trots att jag och min familj helst av allt hade sett att farmor och farfar bodde kvar i samma stad som vi - för att det är roligt att ses, för att barnen älskar dem, för att man kan få barnvakt - är det få saker som glatt mig så mycket som att de flyttade. Till Skåne. Till Biografen.

Ni måste förstå att jag verkligen älskar mina svärföräldrar och få människor förtjänar lite medvind så mycket som de. Motgångarna och bakslagen har varit många, men de har kommit tillbaka igen och igen, med värme och tilltro till livet. Nu bor de i denna jättelika skånelänga med grönt koppartak - som ska målas svart - och planerar slå upp dörrarna till sin egen butik i sommar. 

Svärmor är keramiker. Svägerskan är konstnär. Huset är en ombyggd landsortsbiograf där både scenen, biljettluckan och projektorbalkongen är kvar. Ni hör ju. Nere i Skånes keramikbyggd kommer det komma lastvis med besökare och medan mina barn hjälper farmor bakom disken planerar jag sitta på den där projektorbalkongen och skriva med världens mest fantastiska utsikt under mina fötter: svärmors drömmar som gått i uppfyllelse.

Jag är verkligen inte Lantliv eller Sköna hem, och jag har i omgångar gått runt och plåtat med min mobiltelefon, så fotona gör ingen rättvisa åt drömmarnas hemvist, men ni ska få en glimt. När butiken öppnat och namnet är officiellt, lovar jag att göra reklam så ni kan ta er en tur dit i sommar och kika på vacker konst och kanske köpa ett fat med ängelhandtag att servera midsommartårtan på.

Men så länge, håll till godo. Några detaljbilder från Biografen.

Klicka för att se fotona.

Gråthuvudvärk som leder till beslut

Idag har jag insett en sak. Författare är sadister.

Det finns inga gränser på hur långt vi kan driva våra karaktärer, hur mycket smärta och sorg vi kan pracka på dem, ifall det ger en bra historia.

Jag är inget undantag. Folk dör som flugor i mina manus, ifall det är vad som krävs, vad som leder berättelsen fram. Författaren i mig visste hela tiden hur boken jag läste skulle sluta, hur den hade slutat i mina händer, men läsaren i mig ville så gärna hoppas. 

Det slutade med att läsaren fick genomgå en läsargråt som hon inte upplevt sen Boktjuven medan författaren fattade ett beslut.

Det är dags att skriva en glad bok nu. Boken som Ligger på Lut börjar på riktigt kliva fram ur skuggorna. Ett nytt manus vill ta form.

Mitt problem med det här manuset, som jag alltså inte påbörjat än, är att när idén först kom till handlade boken om mig själv och mina två närmaste väninnor. Tjejerna tyckte det var en jättekul grej om jag faktiskt skrev den om oss men jag har hela tiden känt att det alltför lätt kan leda till att folk blir sårade, men eftersom berättelsen började med oss är det väldigt svårt att lösgöra karaktärerna från sina urmödrar och ge dem egna problem och brister. Några råd?

I bilen till Skåne

På sidan 186 fylls ögonen av nya tårar när den ena karaktären blir naket sårbar. På 187 sker detsamma med den andra.

Börjar hålla med Marian Keys. Vilken bok!

Jag började gråta på sidan 126

Hela kvällen igår läste jag min nyinköpta bok med vackert omslag. Underbart. Som att andas efter att ha varit under vatten. Berättelsen växer och nyper tag om hjärtat, trots bristen på språklig poesi.

Boken är skriven i jagform med huvudpersonen som berättare. Efter dryga hundra sidor byter plötsligt boken röst och under sex sidor får vi höra någon annans tankar. 

Det är då jag börjar gråta. Inget långvarigt, ingen fulgråt, men ändå finns där en sorg som jag plötsligt kan relatera till.

Jag ångrar inte att jag köpte den.

Här kan vi dessutom skymta min nya fina klänning
som jag hade på mig första gången Dagen Efter Den Stora Refusen.
Kommer för evigt titulera klänningen så.

Nu blir det semester till Skåne. Jag vet att det här inte är en inredningsblogg, men alla som vill ha ett bildkåseri kring skånelängan med grönt koppartak som är känd under namnet "Den gamla Florabiografen" kan räcka upp en hand, så vet jag.

Vilse, klart slut.