Ta tjuren vid hornen

Citat Debutantbloggen (igen!), Sofia Hallberg, "Skrivkramp botas bäst med choklad":


När jag fick skrivkramp skrev jag på en annan scen som för tillfället lockade mig mer. Liknelsen är denna: är du inte frestad av chokladen med körsbärslikör så får du lyfta på locket och ta av det undre lagret. Alla bitar ska ju ändå hamna i magen. Förr eller senare … 

Så här tror jag att alla författare gör. Det är ju bland de bästa bitarna, när man börjar skriva på en scen direkt ur hjärtat, trots att den ligger flera hundra sidor fram. Då har man något att skriva mot, något att se fram emot att foga in i texten.

Men hur blir det då med den där körsbärslikören? Den måste ju skrivas någon gång, man kan inte hoppa över den helt och hållet.

Där är jag nu. Jag sitter och stirrar på den där körsbärslikören och jag är inte det minsta sugen på den, inte alls. Men jag är väldigt sugen på att slippa se den, så jag måste äta den. Jag har en stunds ro till mitt förfogande och tänkte vara duktig. Bita i sura äpplet, ta tjuren vid hornen. Skriva klart den där scenen som jag aldrig blir nöjd med och som hur jag än bär mig åt blir för lång.

Here we go.

Nya världar

Sofia skriver idag på Debutantbloggen om sin andra bok, den man skriver när man har debuterat. Hon skriver vackert om de där magiska stunderna när saker faller på plats och man går från bokidé till att man faktiskt har en plan och faktiskt vet vad man ska skriva. Underbart. Vet precis hur lycklig hon är och njuter lite av att jag känner till den känslan.

Men jag måste säga att jag blir lite avundsjuk. En ny roman. Helt ny. Det var inte igår jag skrev en sån. 

Jag har ägnat det senaste året åt omskrivningar och jo, ett helt nytt manus men i samma värld, en uppföljare. Jag insåg när jag läste Sofias inlägg att jag faktiskt ser fram emot dagen då jag har alla fyra böckerna i min serie i bokhyllan - inte bara för att det betyder att jag lyckats publicera dem och att alla kan läsa dem - utan för att det betyder att jag äntligen får ge mig in i helt nya, ännu outforskade världar att gå vilse i. Världar fulla av personer som jag nu inte känner till, men som jag kommer älska och som kommer berika mitt liv och skrivande på nya sätt.

Livet är helt enkelt fullt av saker att se fram emot!

Lyckoskrik

Jag känner för att skrika lite, men alla mina vänner på msn och min man där nere på sitt kontor inbillar jag mig är så innerligt trötta på mig, så jag skriker lite här innan jag återgår till mitt dokument.

*klämmer i från tårna, för vad allt vad hon är värd*

DET HÄR BLIR SÅÅÅÅ BRAAAA!!

Mitt i natten-dilemma

Allt flyter. Jag har tänkt, läst, tänkt, tagit beslut. Det här ska bort, det här ska bli nytt, det här ska lyftas. Hjärnan går på högvarv, alla pusselbitarna ligger redo att klickas ihop med varandra, det är bara att köra.

Och då slår klockan tolv. Midnatt.

Likt Askungen springer jag i panik ner för trappan, med hjärtat skrikande av besvikelser. Jag vill ju fortsätta! Jag vill dansa en dans till, prinsesn var ju precis på väg att kyssa mig, jag kan ju inte gå NU heller. Avbrottet är på tok för abrupt, men det räcker inte. Min besvikelse är ännu större.

Jag har svårt att slita mig från min text nu när jag äntligen kommit in i den och håller alla trådar vackert i handen, redo att göra en tjusig inbakad fläta, inte bara för att jag vill fortsätta hellre än sova, utan för att jag vet att det kommer dröja dagar innan jag får en sådan här stund med mitt manus igen. Jag vill inte återgå till hushållsarbetet som fyller dagarna för att sen sova i askan i spisen. Jag vill stanna i mitt förgyllda balrum, men jag får inte. Kan inte.

Sådan är min lott, eftersom jag inte är författare på heltid utan har ett annat liv bredvid. 

Trumpen sneglar jag på mitt att göra-lista. Längtansfullt kikar jag på mitt dokument. Sen lyfter jag handen till min laptop, fäller ihop datorn och går. Ansvarsfull.

Balen är slut, förtrollningen bruten. Hoppet står till att orkestern ska börja spela på precis samma vals som där den slutade och att prinsen minns precis hur han nyss plutade med läpparna. Orden ska få flöda igen. Nästa gång. Bara inte imorgon bitti.

Att stjäla sig tid

Ulrika skriver idag på Debutantbloggen om att vänta:

Först väntan på att få tid att skriva. Den här väntan är ju i och för sig ganska meningslös, för tiden man väntar på kommer aldrig. Man inser det förhoppningsvis så småningom. Då slutar man vänta och tar sig tid i stället. Och ja, att ta sig tid innebär prioriteringar. Det innebär att något annat inte blir gjort, eller dåligt samvete för att man väljer Boken istället för att lägga ner tiden på familj och vänner. Troligen båda delarna.

Hon slår huvudet på spiken. Om jag hade suttit och väntat på att få tid att skriva hade jag aldrig skrivit en bok, men det här med att stjäla sig tid har sina konsekvenser. Något annat blir inte gjort eller så får vi dåligt samvete. Det är precis så mitt  liv ser ut och har sett ut. Länge.

Förr rationaliserade jag bort det där med motiveringen: Jag skriver ju inte alltid, det går i perioder. Det var alls ingen lögn, jag hade intensiva perioder när jag skrev och däremellan var jag som folk är mest: jag läste romaner och pratade med folk om världspolitik, potträning och teveserier, fullständigt närvarande i min verklighet och med gott om tid för barn, man och vänner. När livet såg ut så, kände jag att det var helt okej att jag försvann in i min bubbla något halvår eller kvartal här och där. Det var ju bara tillfälligt.

Så ser det inte ut längre, inser jag sakta. Jag skriver en roman bara för att kasta mig in i redigering av en annan. Jag har skrivit nu i närmare ett och ett halvt år - hur mycket har jag missat? Det börjar bli läge att göra en utvärdering och inse att skrivandet numera blivit mitt sätt att leva istället för en övergående fas som går i cykler.

Hur gör man då? Hur skriver man fortlöpande utan dåligt samvete? Utan att missa saker går nog inte - jag kan inte både skriva och ha ett hem utan damm och med varje pinal på rätt plats. Och jag som måste sova för att inte bli sjuk kan inte sitta uppe på nätterna och skriva varenda dag utan bara i undantagsfall. Alltså måste tiden stjälas och det kan svida då och då.

Ändå gör jag det. Ändå skriver jag.

Alternativet är trots allt otänkbart. Jag kan inte leva utan att skriva och jag har en man full av stöd och support. Borde jag kanske bara släppa det dåliga samvetet eller behöver jag bli bättre på att balansera? Det är den eviga frågan.

Fjärilar i huvud och mage

Mitt manus Fjärilshuset är i händerna på min väninna E, kompositören. Hon ska skriva musik till och sen ska manus till förlag. Igår var jag hos henne för att lyssna på kärleksvisan som jag ska skriva text till. Åh, vad den var vacker! Hennes händer över klaviaturen, hennes övergångar, stämsången. V a c k e r  t.

E pratade lite om Fjärilshuset och hur hon känner att hon lär känna mig genom boken, hur hon tror att läsare som älskar musik kommer att älska boken, hur vacker och spännande den är. Hon tror på mitt manus!

Hon är upptagen med planering av sin sons bröllop och allt annat som tränger på i livet, men jag tror ändå att jag snart ska få höra musiken som min karaktär Anna skriver i boken. Jag tror inte ni förstår hur jag längtar efter att höra den. I huvudet pågår (vid sidan om redigeringen jag egentligen gör av annat manus) viss redigering  men fjärilarna har nu spritt sig till magen. 

Det här är på riktigt. Snart ska vi se hur Fjärilshuset klarar sig därute. 

Scenlistan

När vi arbetar med lapptäcken är vårt viktigaste verktyg scenlistan. Jag har världens bästa minne, men det är ändå knöligt att hålla ordning på femtio sidor text när allt som står där ska stuvas om.

Jag rekommenderar scenlistan. Scenlistan är min bästa vän. Scenlistan kan inte skapa världsfred (än), men den kan skapa ordning ur kaos och visa dig var bristerna ligger i ditt manus, var du behöver broar mellan scener och hur du bäst väver ditt tyg.

Om du tvivlar på scenlistans magiska krafter kan jag meddela att det var en enkel scenlista på blott en enda A4sida som var underlaget till min bästa roman, en roman som landade på 746 sidor.

Där ser du. Scenlistan äger.

Fler lapptäcksproblem

Tyst. Stör inte. Jag sprättar upp och syr om. 

Det är en ordentlig oreda i mina lapptäcksbitar. Jag älskar dem alla och vet att de kommer att se fantastiska ut tillsammans, men jag måste först räkna ut vilken bit som ska fogas ihop med vilken och det är så förvirrande eftersom de redan sitter ihop men jag börjar inse att jag måste sprätta lite, lite till. Inte ta bort något, bara sprätta upp och foga ihop i annan ordning.

Men det är svårt det där med ordning. Det är trots allt inte ett lapptäcke, utan ett manus, och kan jag inte foga ihop två bitar på ett visst vis bara för att det ser snyggt ut. Det finns faktiskt en kronologi att ta hänsyn till här. Någon som ligger sjuk i en scen kan inte plötsligt dyka upp i en annan scen och lämna läsaren att undra om det var ett ruskigt snabbt tillfrisknande.

Suck.

Jag som var så galet entusiastisk i morse över alla mina splitternya genombrott och nu stämmer det inte i alla fall. 

Som min syster brukar säga: att sy om och sprätta upp är sömmerskans lott. Och författarens tydligen.

Men jag ger inte upp. Aldrig. Ni måste förstå att den här boken är superdupervärd att läsa. Jag älskar den och jag börjar förstå att sådant smittar av sig rätt ordentligt på läsare. Vänta bara. Snart så.

"Aye, we are good and lost now!"

Min man brukar alltid säga att jag kommer bli lycklig den dagen jag blir gammal och dement och den värld som jag nu bara drömmer om äntligen blir verklig. 

Kanske har han rätt i det.

Ni förstår jag har gått vilse nu äntligen och då menar jag inget negativt. Jag menar inte att jag inte vet var jag är eller hur jag tar mig hem, utan jag menar att jag har gått så långt in i mina tankar att verkligheten med hus, man och tre barn blir sekundär. Jag befinner mig i händelsernas centrum och iakttar. Jag skrattar, jag njuter, jag lyssnar. Ibland skriver jag. Min egen värld har slukat mig om igen, och jag förundras åter över hur mycket mer det finns att upptäcka efter alla dessa år och efter alla dessa redan skrivna sidor.

Långt borta hör jag en röst som inte hör till min värld och heller inte min yttre verklighet. Det är kapten Barbossa som förnöjt morrar från sitt skepp: Aye, we are good and lost now! For sure, you have to be lost to find a place that can't be found, elseways everyone would know where it was.

Precis där är jag nu. Förlorad i en bok som håller på att ta form och det är först när man förlorats som skatten går att finna.

En utmaning

Jag tror att jag nämnt tidigare att jag har en underbar väninna som är i processen av att komponera ett musikstycke till mitt manus Fjärilshuset. Fjärilshuset är en roman för vuxna, en riktig feel good-bok om kärlek, vänskap, familj och kanske framför allt musik. Det här är ett manus som varit klart ett bra tag men som jag inte skickat in för att jag tror på idén att skicka med musikstycket och nu verkar det som att livet kanske klaffar tillräckligt för att det ska vara på gång.

Få saker njuter jag så mycket av som att höra min väninna E spela piano, framför allt den musik hon skrivit själv. Hon har en enastående gåva för känsla och harmonier som äger makten att vidröra min själ gång på gång. Att hon tagit sig an uppgiften att skriva musiken som huvudpersonen i min bok spelar gör att det spritter i hela kroppen. 

E har en son som gifter sig i sommar och E vill gärna att en kärlekssång som hon skrivit ska sjungas på festen. Hon har ett problem bara, texten till kärleksvisan är inte klar och hon har inte tid att sitta med det.

Det är då jag hör mig själv erbjuda att jag kan skriva texten varpå hon tycker allting har löst sig kalasbra. 

Vilket privilegium! Ska jag, ska mina ord få pryda hennes fantastiska toner? Jag känner pressen på mig, men har bestämt mig för att anta utmaningen. 

Klart det känns läskigt. Jag har väl aldrig skrivit en sångtext förut! Men jag har skrivit dikter. Mängder. Jag älskar poesi, både att läsa och skriva den, och med tanke på hur musik får igång mitt skrivande borde orden rimligtvis komma när jag hör henne spela. Det är trots allt bland det bästa jag vet.

Så vid sidan om mitt arbete med trilogin går jag igenom vad jag ska komma ihåg att tänka på när jag väl sätter igång med den där sångtexten. Hur jag måste akta mig för klyschor och helst bara beskriva stämningar, hur fragment här var tillsammans kan bilda en helhet där temat är löften om kärlek.

Spännande, utan tvekan.

Duktig 2

Tänkte att ni antagligen vill veta hur experimentet artar sig. Det ska jag tala om för er. Jag har flödesskrivit nu i en timme och det här kommer bli hur bra som helst.

Mitt nya mantra fungerar: Samma historia, men en helt annan berättelse. Efter att ha varit min egen redaktör i ett år nu, känns det som att jag äntligen börjar bli bra på det. =)

Duktig

Författarsmärta, författarsmärta. Att skära, att skada, att smärta sin text!

Nej, så illa är det inte, men jag känner mig faktiskt duktig. Jag experimenterar. Jag kommer eventuellt att förstöra ett kapitel som jag älskar och som fungerar alldeles utmärkt som det är, bara för att lyfta kapitlet före. Jag tänker testa och se om det förbättrar och stegrar och blir så bra att jag låter den där texten som var så bra och njutbar, tvingas bli en annan.

Duktigt, riktigt duktigt.

Men lite, lite smärtsamt. Känns bra att det bara är ett experiment. Låter mindre drastiskt då.

Identitetskris

Att skriva är magiskt. Idéer i duschen omvandlas genom magi till vackra ord och meningar som fyller hjärtat med tillfredsställelse över ett fullgott hantverk. Meningarna blir många och bildar sidor, väver trådar och skapar oförglömliga berättelser. Av sig självt. Det är i sanning magiskt och utan tvekan det bästa jag vet.

Men ibland får man jobba lite. Ibland kommer inte magin av sig själv. Ibland krävs arbete och tankekrumbukter - svett och tårar alltså. 

Det är då som jag är glad att jag läst litteraturvetenskap. Då plockar jag fram de redskap jag har - den terminologi jag förvärvat under svensklärarstudierna - och så gör jag en analys på mitt eget manus. Jag skriver en hemtenta i huvudet, diskuterar berättarröst, avsändare, mottagare, intern fokalisering och sådana saker. Jag ställer frågor och besvarar dem. 

Jag kommer fram till att ja, jag känner personerna utan och innan i den här trilogin. Ge mig en situation, vilken som helst, och en av de hundrafemtio karaktärer jag skapat och jag kan svara dig precis hur den personen skulle agera i den givna situationen.

Men känner jag mig själv? Och inget metafysiskt nu, utan jag menar min egen berättarröst i just den här berättelsen. 

Efter tio år och fyra böcker borde svaret rimligtvis vara ja. Berättarrösten är en sån sak som kommer naturligt och intimt hör samman med manusets själ. Jag har aldrig behövt tänka på hur jag vill att tonen ska vara, tonen är en sån sak som hör ihop med magin, inte slitet. Huruvida jag tycker om berättelsens egen röst är ofta avgörande för om idéer i startgroparna förvandlas till ett manus eller inte.

Men nu sitter jag här och har en identitetskris. Jag har kommit fram till vad det är jag inte gillar med den första boken - äntligen! - och det är mig själv. Alla andra sköter sig, så fort jag lämnar över ordet till någon av mina karaktärer blir det kalasbra, men så fort jag ska berätta något blir hälften bra och hälften faller platt.

Det är en hård insikt, men förhoppningsvis en som leder åt det enda håll jag vill röra mig. 

Framåt.

Genombrott

Jag undrar om någon vet ifall det finns vetenskaplig grund för min tes att man tänker bättre i duschen. Jag får alltid smarta idéer och inspirerande tankar när jag duschar. Kanske är det för att det är på morgonen och hjärnan har vaknat till liv tillräckligt för att orden ska kunna komma. Kanske är det värmen som påverkar synapserna i hjärnan. Kanske är det doften av mitt schampo som öppnar stängda dörrar. Jag vet inte. Jag är inte vetenskapsman.

Men idag kom ett sådant genombrott. Ett stort ett. Jag ställde rätt fråga och kom på tråden som räddar andra halvan av boken, ger det där lilla extra. Svaret som gör att en av de händelser som redan sker, får långtgående konsekvenser för handlingen, för upplösningen.

Fy, va bra det känns.

Tror ni det beror på min nya, glada musik? Eller duschen?

Nu snackar vi!

Sitter med en färdigskriven ny scen som jag ääääälskar och lyssnar på min nya spellista. LYCKA!

Liten hyllning till min syster

När jag nämnde min syster i inlägget om musik insåg jag att jag inte nämnt henne på bloggen förut, eller i alla fall inte tillräckligt.

Min lillasyster är den bästa lillasystern någon kan önska sig. Hon är vacker, inifrån och ut, och hon har magiska öron. 

Ingen kan lyssna som hon. Ingen kan bevara hemligheter som hon. Att tala med henne är som att se sig i en spegel som bara fångar själen. Om jag säger något som gör mig ledsen ser hon ledsen ut, om jag säger något som roar mig skrattar hon. Mina känslor genljuder i hennes ansikte, oavsett vilka känslor det är. I hennes ansikte kan jag finna det jag behöver, oavsett om det är tröst, bekräftelse eller förståelse för mig själv eller livet. Skrattar jag förstärks skrattet genom hennes. Samförståndet som vilar i en enda blick vittnar om ett band med starka rötter.

Min lillasyster är huvudpersonen i min trilogi. I leken som ligger till grund för berättelsen jag så innerligt gärna vill få berättat, var det hon som spelade rollen som Lianne medan jag var alla andra. Även om Lianne är sin egen har hon en hel del gemensamt med min syster. De har samma hårfärg, ögonfärg och hudton. De gillar samma typ av kläder. De var båda lite blyga som barn. De har båda svårt att tro på sig själva, trots att de bevisligen är fantastiska kvinnor. Jag tror de har lite samma humor. 

När jag som tonåring fick idéen att förvandla vår lek till en bok (ha, jag trodde det skulle bli en bok - det blev fyra!) frågade jag först min syster om lov. Hon sa ja, med villkoret att jag måste dedikera den till henne. Det har jag gjort - men inte bara därför.

Det hade inte blivit några böcker utan henne. Utan hennes enorma entusiasm över varje liten detalj. Hennes kärlek till böckerna är jämförbar med min egen. Hon gråter, hon blir rörd, hon skrattar och hon ringer mig för att applådera efter precis varje litet steg på vägen.

I stillhet undrar jag hur ofta hon tröttnar på mig, men låter bli att visa det. Det spelar ingen roll. Jag kan i alla fall inte tvivla på hur mycket hon älskar mig. Och jag älskar henne.

Så tack. Tack för att du är världsbäst på att vara lillasyster. Betvivla aldrig det.

Behov av förnyelse

Som ni redan vet har jag ett soundtrack till varje manus. Jag kan inte skriva ordentligt förrän jag har ett färdigt soundtrack med ny musik som kan följa mig på vägen och försätta mig i rätt stämning.

Jag fick en insikt häromdagen.

Jag behöver ett nytt soundtrack! Jag skriver ju om ett gammalt manus och har därför lyssnat mycket på låtar som varit trogna följeslagare genom den här serien, låtar som är tätt sammankopplade med mina älskade karaktärer och deras förunderliga äventyr.

Men jag vill ju skriva nytt och bättre. Kanske är det då bättre att lyssna på annan musik? Och då helst helt ny musik, musik jag aldrig hört. Nya sidor, nya ord, ny musik. Det känns logiskt.

I sådana lägen är jag tacksam för min lillasyster. Det är bara att ringa henne och säga de magiska orden jag behöver ny musik så säger hon fem artister/band som jag aldrig hört talats om och sen känner jag hopp. Hopp om att hitta precis rätt guldkorn.

Så i den där väntan jag precis skrev om, sitter jag nu och lyssnar igenom ny musik. Jag har ett gott hopp om att hitta en pärla eller tre. 

Väntar på orden

Mitt skrivande blir bara bättre. Dels för att jag fått en vana för hur jag gör när jag skriver en bok och känner till de olika stadierna jag går igenom och dels för att jag införlivat olika skrivarråd i mitt skrivande och direkt ser varningsflaggor som går upp så fort jag gör något som jag vet att jag inte borde. 

Men baksidan är ju hur i all världen jag gör för att skriva om gamla manus. Jag blir aldrig nöjd. Många är tillfällena när jag önskat att jag valt någon annan bok som första än just den här. Men, men.

En favoritfilm är Shadows in the sun, där en ung redaktör försöker få en äldre, framgångsrik författare att börja skriva igen. Den är förutsägbar som bara den, men resan dit innehåller ett vackert, lantligt Italien och citerbara repliker. En av dem kommer nu.

Den äldre författaren ska kommentera på den ungas egna skrivande. Han säger: You put a lot of effort into these pages. Have enough faith in yourself to let them go. Kanske river han sönder manuset till och med, för den cinematiska effekten.

I åratal har de där orden förföljt mig. Jag borde skriva om boken från början, bara strunta i det manus jag har och börja om. Det kommer bli bättre då. Under långa tider vågade jag inte och när jag på allvar skulle börja för ett drygt år sedan insåg jag det hemska - det gick inte. Orden från de gamla manuset levde för hårt i mitt minne för att jag skulle kunna frigöra mig från det. 

Jag har delvis hittat en lösning runt det problemet, men det är fortfarande svårt. Jag har för bra minne. 

Men det här är vad jag vill: Jag vill släppa manuset och skriva om boken, trots samma handling och i stort samma scener och upplägg, men ändå nya ord. Varför? 

För jag har blivit bättre. Jag har nog tro på mig själv att släppa originalet, släppa sidorna och börja på blankt. Mitt problem är att jag inte kan. 

Mhm. Trött på att stånga huvudet mot väggen. Väntar på att magin ska infinna sig av sig själv men gör ändå vad jag kan för att hjälpa den på vägen. Väntar på orden samtidigt som jag söker med ljus och lykta.

Tredje gången gillt

Ja!

Vårsolen är här och med den ny energi. Jag startade den där bloggen för att skriva om den andra skrivprocessen - och då menade jag hur man gör för att skriva om ett gammalt manus - och nu är jag tillbaka i den processen efter att ha färdigställt ett annat, nytt manus under vintern. 

Jag har skapat en ny mapp som heter Tredje gången gillt.

I denna mapp ligger helt nya scener. Några ofärdiga, några färdiga. Några som bara är idéer. Dessa scener ska ersätta gamla scener och det där gamla manuset ska få ett nytt sug, ännu tydligare linjer och uppsminkad språkdräkt. Det här manuset tror jag på och jag tänker fortsätta tills förlagen har förstått det och vad ännu viktigare är - tills jag känner att den första boken i serien håller samma nivå som de senare böckerna i serien.

Nu känner jag - i den tredje stora omskrivningen när jag planerar byta ut minst hälften av all befintlig text - att jag faktiskt kommer lyckas. Den fjärde boken tillsammans med den fristående berättelse av "extramaterial" som jag skrev förra våren har gett mig precis det perspektiv jag behöver, både på framställningen av berättelsen och berättelsen som sådan.

Snälla, håll alla tummar för mig. Vid alla goda häxfolk, nu ska det bli bra!

Tomheten

Tomheten som följer när man färdigställt ett 746 sidor långt manus på ett knappt halvår är antagligen omöjligt att beskriva. Tillfredsställelsen att alla orden, tankarna, händelserna finns bevarade och färdiga att läsa närhelst jag har lust är enorm. Den fjärde och avslutande boken i min serie är klar och har varit klar ett par veckor. Sista handen lades vid manus i måndags. Färdig.

Vad gör jag nu? All denna tid som plötsligt finns - vad gör jag med den? När jag flödesskriver, skriver jag hela tiden och när jag inte skriver tänker jag på vad jag ska skriva eller har skrivit. Jag har hela texten i huvudet och sitter och pillar på ord och detaljer även när jag inte sitter vid datorn. Nya scener kommer hela tiden som fördjupar och förskönar.

Men sen tar det slut. Vad gör man då? När jag har skrivit klart, gått igenom det en och två gånger och texten är ute hos ivriga läsare, då sitter man där och stirrar. Hoppar mentalt mellan nya projekt, fastän man vet precis vad man har att göra.

Förra veckan nådde jag en brytpunkt. Jag fick en ny scen i mitt huvud - en scen som utspelar sig efter fjärde bokens slut, boken som precis blivit klar. Det är då jag vet att jag måste gå vidare. På något sätt måste rösterna i huvudet tystas och lämna plats för andra röster.

Tanken med den här fjärde boken som just blivit klar, var att den skulle skrivas för min egen skull och sen skulle jag pliktskyldigt återgå till mitt gamla manus till seriens första bok och skriva om det på nytt med nya ögon. Idag, kära vänner, kom första stora idéen på hur jag kan göra om den. Yes! Äntligen. Nu ska ärmarna kavlas upp och det lockande vårljuset omvandlas till ny, fantastisk text. Jag ska klara detta. Den första boken ska bli så bra som jag vill. Nu. Tredje gången gillt.

Men en sak ska ni veta.

Jag älskar den fjärde boken. Den blev precis så bra som jag ville. Den innehåller allt. Den innehåller mer mig än något annat jag skrivit, trots att den inte alls handlar om mig eller mitt liv. Det finns bitar i den där boken som är så välskrivna att jag undrar om jag verkligen ligger bakom. Det finns repliker som får mig att skratta varje gång. Det finns händelser som är rysligt sorgliga och hjärtekrossande. Trådarna vävs samman av sig självt och sidorna svämmar över av kärlek, vänskap och ren magi.

Min upplevelse av att skriva den här boken har varit fullkomligt tillfredsställande och konsumerande och ingen kan ta ifrån mig den stolthet jag känner över att ha färdigställt ett manus, fullgjort ett projekt av en sådan magnitud. 746 sidor litteratur att älska.