måndag 14 oktober 2013

I kölvattnet av Babels Nobelprisdiskussion

... sitter jag nu och funderar. Dels på vilken Alice Munro jag ska börja med, novis som jag är på författarskapet, dels på mitt eget skrivande.

Det är ju inte utan att man känner sig liten i så fint sällskap som något så unikt som en hyllad, älskad och dessutom populär författare som går och tilldelas Nobelpris. Lilla jag har milslånga vägar att gå innan lilla jag är ens hälften så bra. Jag älskar deras diskussioner och analyser men mest av allt intervjun med Munro själv när hon talar om hur bra det var att vara hemma med barnen och skriva samtidigt. 

Men låt oss tala Nanowrimo. 

Man ska skriva 50 000 ord på en månad, och till skillnad från alla andra har jag inga problem med att göra det, eftersom jag gjort det många gånger förut. Jag skriver en hundratusenordsroman på två månader, då borde jag kunna skriva hälften av det på en månad - om man bortser från att det är november och det ska jobbas, genomföras Halloweendiscon och dessutom ha höstlov med alla barn hemma.

Först tänkte jag att de där 50 000 orden - om jag hinner komma dit - skulle utgöra en god början. Att jag skulle få fortsätta in i december innan grovmanuset var klart. Nu tänker jag inte så. 

Nu tänker jag vänta lite nu, nanoboken (som tidigare kallades Boken som Ligger på Lut) är en kort bok. Den ska vara koncentrerad, språket ska ha hög densitet, mycket ska sägas på liten yta. (Nu förstår ni varför jag tyckte det var så inspirerande att lyssna på Peter Englund.)

Men där ligger ju hela stötestenen, anledningen till att jag inte skrev boken i våras. 

Jag kan inte skriva så, utom ibland när någon kastar guldstoft på mig. Jag skriver med många ord. Jag är ingen kortfattad människa. 

Alltså. Det som gör att jag skulle kunna skriva en roman på en månad - att den är kortare än annat jag skrivit - är anledningen till varför jag inte kan skriva en roman på en månad. Att skriva kort är svårare än att skriva långt.

6 kommentarer:

Kära Syster sa...

Å måste kolla in Babel!

Vi kommer alla att använda Nano för att få till ett hyfsat utkast. Det kan du också göra. Det är okej om du inte har en färdigformulerad roman i december.

Men det är så häftigt att Boken Som Ligger (haha, vad sägs om den förkortningen? Du som var inne på romance förra veckan...) får vara ditt Nano-äventyr. Om det är så som du planerar, att den kräver ett kortfattat språk, är det nog bara att förvänta sig mycket arbete innan den har sin rätta skepnad. Mycket bra att sätta igång alltså.

/A

Vilse sa...

Ja, den är perfekt att ha som Nano-äventyr! Synopsis finns och massor med tankar och förhoppningar. Bra plats för avstamp.

Men där finns också krav som hämmar kreativitet. Nanowrimo ska få dessa att tiga lite så där kan komma ord.

Mitt hopp står till att det finns ytterligare en anledning till att boken ska vara kortare än annat: den har färre trådar, färre karaktärer och utspelar sig inte under ett år eller en sommar, utan under en helg. Den borde landa på 70-80 000.

Bara resten av livet (som är ovanligt fullt i november) håller sig schack, hoppas jag flödet ska få komma.

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Kanske är det det som är poängen med Nanowrimo, att testa att skriva på ett sätt man inte brukar. Jag tycker det låter som en jättebra att försöka få hela historien att rymmas på 50 000 ord om du inte brukar skriva på det sättet. Sen kommer det ju inte bli perfekt på en månad, det säger ju sig självt. Att skriva kortare innebär inte nödvändigtvis mindre arbete.

Låt oss utmana oss själva nu i november, och heja på varandra! Vi som normalt sätt skriver långsamt och koncentrerat får försöka flödesskriva, och du fångar din historia på "bara" (?!!!) 50 000 ord. Det blir kanon! :-)(Som du märker har ni övertalat mig. Jag ska vara med.)

/Liv

Vilse sa...

JA! Liv är med! NanoDebutanterna, here we go!! Det kommer bli just som du säger. Alla får utmanas, alla får sätta fart. Nu gäller det att planera för att kunna leverera!

Kära Syster sa...

Japp, där har jag ytterligare en utmaning. Jag kommer att behöva planera lite inför november, jag inser det. Vanligtvis sätter jag mig bara och skriver, men så tar det en hel evighet att komma på vad det man skriver egentligen handlar om också. Ska bara avsätta lite tid, då...

/A

dorro sa...

Onej, jag hade glömt Halloween och höstlov! Hur kunde jag göra det? Men det kommer gå för nu har vi bestämt detta och då är det bara att köra. Det kommer flöda för dig det vet jag för det är sådan du är. Jag kommer mest sitta och undra om jag har gått och blivit galen på riktigt. Det är du som är författare. Jag är coach. Inte samma sak.

Iiiiiiihhhhh! Det kommer bli roligt, galet, skräckinjagande,toksvårt,inspirerande, motiverande och lite mer. Tänk när vi sitter där den sista november med 50.000 år. Tänk på det! Då har du kommit över tröskeln med råge.