Mina fina ord

Motsatsen till konstnärstvivel borde kanske vara när kreativiteten flödar?

Eller så är det när jag läser igenom det jag skrivit och det spritter i hela kroppen av lycka. Mina fina ord! Vad bra det blev! Vad jag skrattar/gråter/lider med personerna! Motsatsen till tvivlet måste ändå vara njutningen i kreativiteten.

Jag satt igår kväll med inledningen på del2. Varför vänta? Jag hoppade på direkt och jag njöt av skrivandets alla moment. Njöt av musiken till bokens nya soundtrack som jag precis färdigställt. Njöt av hur jag måste stanna upp och knäppa lite med fingrarna innan jag fortsätter. Njöt av hur jag slänger ur mig frågor av typen "hur säger man 'i ett nafs' på lite tjusigare vis?" till maken eller kompisen på msn. Njöt av hur rolig min ena huvudkaraktär alltid är och hur mycket jag älskar honom.

Men det jag njöt mest av, var skrivandets magi. Jag sitter och skriver en replik. Den ska inte leda någonstans i berättelsen, den måste bara sägas för att förklara var killen i fråga hållit hus under första delen av scenen. Men när han håller på och förklarar var han varit, inser jag att det ligger oerhört mycket mer i det han säger, än vad han själv förstår. Plötsligt har jag sått någonting, i denna inte ont anandes replik. Jag har sått ett frö inför en av bokens viktigaste trådar. 

Jag måste klappa händer, tjoa och berätta för kompisen på msn hur mycket jag älskar att skriva. När texten blir levande under mina fingrar och jag skriver så länge att jag får ont i  högerhanden. Varför får jag ont i högerhanden? Jag använder vänster precis lika mycket. Hur som helst njuter jag. Njuter.

Imorse var jag tvungen att börja dagen med att läsa det jag skrev igår. Då fick jag njuta en gång till. Berättelsen kommer till liv och jag bara måste få lov att sitta en stund då och då och beundra. Beundra mina fina ord.

Sur och glad

Jag hatar när tidslinjer försvinner. Det är inte första gången. Bara för att jag inte ritar dem i min bok utan på lösa papper har de en tendens att försvinna. Jag hatar att ha rett ut allting en gång och sen tappa bort lösningen och bli tvingad att tänka ut allting en gång till. Jag hatar att göra samma sak två gånger.

En tidslinje är A och O i mitt skrivande. Hur ska jag annars ha koll på hur gamla alla är och vilken månad folk föds i eller när de kan tänkas bli gravida, hur länge någon är bortrest och när under berättelsens gång olika helgdagar infaller? 

Nu är tidslinjen borta och jag har inte tid att springa runt och leta efter den, känns bättre att rita en ny och tänka ut allting en gång till. Därför är jag sur.

Men jag är också glad. Varför? Jo, för att de första 40 sidorna på grovmanuset till fjärde boken är klara. Del 1 är klar. KLAR. Så när som på en tidsangivelse. Suck.

Sömnlöshet

Nio gäster runt mitt bord och mat på allas tallrikar. Prat och vänskap och skratt. Lite, lite pirr i magen.

Gästerna var mina betaläsare och efter maten gick jag igenom listan på deras kommentarer. Deras uppgift var att hålla med eller inte hålla med, om det som sades. Det var fantastiskt att vara så många som var insatta i min värld och höra dem diskutera och argumentera. Jag är tacksam för alla synpunkter jag fått på mitt manus och har en liten lista på saker jag vill förbättra och förtydliga ytterligare. Andra saker som de sa behöver jag smälta för att veta hur i all världen jag skulle lösa det. 

Det enda jag saknade var väl att få frossa i de bitar av boken som är bra. Nu var inte det deras uppgift, de skulle läsa med kritiska ögon. Ändå kände jag hur mitt hjärta slog nya slag först imorse när jag läste min systers alla Positiva kommentarer, som hon skickade in precis före middagen igår. Hon hade lagt märke till allt det som blivit bättre genom min redigering och hon njöt av hur vissa relationer gestaltas och ger glimtar av en kommande framtid. 

Jag kände mig inte det minsta ledsen igår, bara överväldigad av mängden saker att redigera. Jag är glad att jag var förberedd på vilka saker som skulle tas upp eftersom jag hade hört allas åsikter förut. Jag kände väl ett visst mått av missmod inför en uppgift som aldrig tycks bli klar. Att den första bok jag någonsin skrev, vid blott 20 års ålder, tar sådana enorma mängder timmar att redigera och göra om. Och någonstans i de tankarna finns väl frågan om jag överhuvudtaget har den förmåga som krävs för att avsluta detta arbete.

Kvällen avslutades med prat och te. Prat om livet och barn och lite politik och religion. Det blev riktigt sent för trots att alla såg tröttare och tröttare ut, ville vi dröja kvar i varandras sällskap. Jag var helnöjd med kvällen, underbar diskussion och mysigt nattprat med fantastiska människor.

Tom stängde jag dörren när sista gästen gått. Tom gick jag upp för trappan och borstade tänderna. Tom kröp jag ner i sängen. 

Jag bestämde mig för, att trots den sena timmen, läsa igenom öppningssidorna till fjärde boken. Jag älskar de sidorna. De osar ny berättelse och nya personer samtidigt som jag får kvittra över lyckan att de är alla sidor jag har, vilket betyder att jag har världens roligaste skrivprocess framför mig. Att flödesskriva ett grovmanus är naturligtvis det bästa som finns.

Till slut somnade jag och sov hårt tills jag bara någon timma senare blev väckt av yngsta barnet. Min oroliga ettåring, som sover dåligt sen jag och min man var bortresta förra helgen. Hon höll mig vaken länge tills hon fick välling. Jag hade ont i hela kroppen som jag får vid sömnbrist och jag var matt och överfull av tankar.

Lillan somnade. Mannen somnade. Tankarna spann vidare. Klockan fyra på natten tänker man inga klara tankar, men ändå kunde jag inte somna om.

Jag försökte komma på lösningar på problemen betaläsarna framställt. Jag försökte argumentera tillbaka när jag inte höll med. Jag kom på saker jag borde sagt som hade förklarat bättre vad det var jag menade. Jag ifrågasatte precis allting jag egentligen tycker. Jag ifrågasatte logik som aldrig varit ologiskt förut. Jag ifrågasatte slutet på fjärde boken som jag egentligen älskar, men som plötsligt kändes helt fel med deras kritiska ögon. Men det var inte det värsta av allt.

Det värsta var att jag fick en önskan jag aldrig haft förut.

Min önskan har alltid varit att bli läst. Jag måste varken bli känd eller rik för att bli lycklig, men läst vill jag bli, eftersom jag vill dela med mig av min värld. Jag vill att den ska få liv och personerna i den en chans att leva i andra människors tankar. Jag tror att berättelsen har ett läsvärde för många fler än bara mig. Så har det alltid sett ut, men plötsligt förändrades det helt och hållet.

Klockan kvart över fyra på morgonen, efter bara några få timmars sömn, önskade jag plötsligt få behålla alltihop för mig själv. Jag ville att berättelsen och världen skulle förbli bara min. Min egen. Så länge som alltihop bara fanns i min idévärld, var det rent och vackert och osvärtat av alla andras åsikter. Då var det enkelt och perfekt. Bara ljust och laddat med en kraft att ge mig lycka som nästan ingenting annat på jorden. Jag ville inte alls dela med mig av fjärde boken längre. Jag ville behålla den för mig, så att åtminstone den skulle då förbli vad den var i mitt huvud. 

I dagsljus tonar dessa tankar bort. Jag blir mig själv igen och mina mål ligger lika klara som alltid. Men nattens slutsatser ligger ändå kvar som en påminnelse om hur det kommer bli sen när målen blir verklighet. Det kommer alltid finnas de som förvränger det man sagt till något annat. Det kommer alltid finnas de som inte tycker det är bra, som klagar på att det är gammalmodigt eller långtråkigt eller klagar på bristen i originalitet, trots att jag skapade denna värld helt själv och långt före många andra. Det ger en lite besk smak, men jag tror inte att det kommer kväsa mig.

För denna värld är min värld. Och min passion för dessa personer lyser genom böckerna och jag tror att det finns gott om läsvärde i det.

Betaläsare och nya karaktärer

Bra betaläsare är värda sin vikt i guld, var det någon som sa. Håller med!

Därför har jag idag suttit och letat nya namn. Namn på en person i första boken som flera betaläsare ansåg behövde ändras, och dessutom letat namn till helt nya personer som kommer dyka upp nu i fjärde boken.

Jag har skrivit fyra A4sidor på fjärde boken. Allting är alltså mycket, mycket färskt och det betyder att jag har ALLT det roliga framför mig. Plotline ligger klar som en spegel för min inre blick, men skrivandet har inte fått komma igång. Jag håller hårt tillbaka det likt en vildhäst som gärna vill rusa fram fortare än jag har skrivtimmar till.

Men ikväll har jag skrivit. Och nu ska jag fortsätta. Jag ska skriva de första staplande orden om en helt ny pojke, som läsaren aldrig förut träffat, men som historien kommer centreras kring. Han heter Matilo. Mitt tangentbord får helt enkelt vänja sig vid att skriva hans namn. Nu börjar det.

Seriens dramaturgi

Okej. En liten diskussion om dramaturgi (dvs berättelsestruktur, berättelsens uppbyggnad med toppar och dalar.)

Jag har skrivit en trilogi. Den har ett mycket tydligt slut i tredje boken. Jag talar inte bara om att tredje bokens problem är lösta i slutet av boken utan trilogins alla personer och alla händelser ebbar ut i någon sorts final. Allt har sitt avslut. Here at the end of all things (jag har en tick att jämt citera filmer, tio poäng till den som lokaliserar filmen).

Dessutom finns en epilog till sista boken (liksom det finns en prolog till bara första boken) och där får läsaren se hur vackert och bra allting blev. Klart slut. 

Men nu tänker jag ju förstöra allt det här med att skriva en fjärde bok. Jag säger hela tiden att jag kanske bara skriver den för mig själv, även om jag känner att händelserna antagligen har en läsvärde för alla som tyckte om de första tre böckerna. 

Men det är på grund av seriens gemensamma struktur, seriens dramaturgi, som jag inte kan påbörja fjärde boken utan att påverka tredje. Jag kanske måste ta bort epilogen till exempel, för det blir ju lite kaka på kaka att först ha en epilog där läsaren får se en belysande scen av en avlägsen framtid, för att sedan hoppa till just denna framtid i nästa bok och beskriva den i detalj. Och jag gillar ju epilogen.

Och tänk om jag får för mig att rucka på själva avslutet i tredje boken. Inte förändra något i tredje, nej nej, men kanske göra en sån där fuling att oj oj, det som vi trodde var över var inte alls över. Sauron överlevde i alla fall! Så vill man inte ha det. När Sagan om Kungens återkomst är slut vill man gärna tro att Aragorn får vara kung och Sauron förblir död på riktigt den här gången. Nej, någon sådan fuling vill jag inte göra.

Så vad finns kvar till fjärde boken? Blir den bara en efterdyning efter det stora klimax som finns i tredje boken? Går det att acceptera? Jag har material så det räcker och blir över, krig och kärlek och skratt, men det är dramaturgiskt inte lika stora saker som i tredje boken när de goda killarna nästan helt slås ut av andra laget. 

Det låter ju som att jag borde lägga ner det här projektet. Eller hur? Men ni vet inte hur underbara alla orden är som väntar. Ni vet inte hur mycket jag redan skrattat åt den där scenen när något oväntat händer. Ni vet inte hur hemskt det är när det ofattbara händer och vilken sorg som lamslår dem. Ni vet inte vilka egenheter helt nya karaktärer har och vilken betydelse det får för Lianne (min huvudperson). Menar ni att allt det där ska stanna i mitt huvud? Det tror inte jag går. Jag har kämpat emot länge nog.

Och det vore så roligt. Så r o l i g t ! Att få skriva helt nytt, flödesskriva igen, se vart allting leder och vilka nya saker som kommer dyka upp på vägen. Oj, vad det vore roligt.

Det är helt klart värt ett försök.

Pinsamt, men sant

Oskar, som nämns titt som tätt på den bloggen, skrev idag om sitt storhetsvansinne. Om hur hans bok Drakhornet kommer bli större än Harry Potter och hur filmatiseringen kommer bli. Jag lämnade en blygsam kommentar om att det nog hänt att jag tänkt tanken själv. Jag sa inte sanningen om vad jag drömde inatt.

Eftersom det var en dröm som jag hade på natten kan jag med att berätta om den. Då kan jag inte riktigt stå till svars för vad som händer i den. Jag sov ju.

Jag drömde att jag fyllde 40. Jag skulle ha stort partaj. Jag var tydligen jätterik och jättekänd på grund av mina böcker, för mina systrar bjöd in Stephanie Meyer (författaren till Twilight, om någon missat det) som en överraskning till mig. 

Och hon kom.

Hon ville så gärna träffa mig. Hon kände att vi hade så mycket gemensamt.

Vansinne. =) Och bara för att förtydliga, jag vill inte bli så känd som Stephanie Meyer. Det verkar jobbigt. Jag vill bara att mina karaktärer ska få leva i andra människors tankar. Det vore nåt.

Men jag tror inte att jag skulle ha något emot att träffa Stephanie Meyer. Jag tror det skulle kunna bli ett intressant samtal. Åtminstone för mig. 

När väven växer vackert

Okej, nu har jag just skapat en ny etikett på den här bloggen som heter "Fjärde boken". Det måste innebära att jag planerar att skriva desto mer om den där fjärde boken som vill ut genom mina fingrar, trots att jag redan skrivit en trilogi som känns avslutad. 

Så här är det.

Jag satt bredvid en spjälsäng i en dryg halvtimme. I fyrtio minuter satt jag i kolsvart mörker bredvid en spjälsäng och kunde inte göra annat än tänka och hålla min ettåring i handen. Jag har suttit så många timmar i olika perioder med mina tre barn, och varje period har lett till en egen bok. Jo, så får man nog säga. Det är bra för tankarna att sitta där i mörkret och tvingas tänka för att underhålla sig själv. Man vet ju aldrig om det kommer passera en hel timme innan barnet somnar. 

Och medan jag satt där ikväll, tänkte jag på den fjärde boken och allt material som jag redan har. Jag tänkte på hur jag vill att den ska sluta och medan jag tänkte på det fick jag några frågor i mitt huvud som jag genast började försöka besvara. Detta ledde till att jag plötsligt satt där med helt nya, fräscha delar till boken, nya riktningar och ett nytt slut. 

Berättelsens väv blev ännu tjockare och ännu vackrare. Därmed även ännu svårare att motstå.

Kommentar till Oskar igen

Alla som läst min trilogi vet vad Jonnadagen är. Jonnadagen är en av favoritdelarna i världen och den återkommer varje år och på så vis också i varje bok. Jonnadagen är ljusets och magins högtid och har fått sin namn efter den första drottningen på Kändo, drottningen i tidernas begynnelse. 

Inbäddat i Jonnadagen ligger historien om hur min värld kom till, en historia om kärlek och ljus, om hat och maktbegär. Inbäddat i firandet av Jonnadagen ligger berättartekniskt om möjligt ännu mer: där finns avslöjande om viktiga karaktärer, där finns åskådliggörande av relationer och genom läsarens upplevelse från bok till bok finns där berättelsen om hur mina karaktärer förändras. 

Och nu skriver Oskar Källner på Debutantbloggen detta inlägg. Och då blir jag glad. Han har så rätt! Han säger att världen är som en egen karaktär i en fantasyberättelse. Det gillar jag. Bra sagt!

Betaläsaren M

Hurra!

Av alla mina betaläsare är jag mest glad för min systers två tjejer, 13 och 14½ år gamla, som befinner sig precis i bokens målgrupp. Dessa goa tjejer, M som jag tänker kalla dem båda här, lägger en del av sitt sommarlov på att läsa mosters bok och kommentera efter varje kapitel och svara på frågor som en annan skoluppgift. 

Nu precis fick jag första kommentaren från M 13 år:

Prologen var bra, spännande, och lagom lång, och jag tycker att det var en jättebra början på boken, och själv vill man bara fortsätta läsa , utan att sluta! :)

Första kapitlet var bra, men först förstod jag inte vilka de två första flickorna ifrån skolan var, men sedan förstod jag. Allt flöt på bra, och man ville inte sluta läsa, ett bra kapitel som inledning på boken :D

Kan man bli gladare än så här?

Betaläsare och nya projekt

Ja, då var första kapitlen skickade till nya betaläsare! De gamla ska också få chansen att läsa om, men det känns spännande med nya betaläsare som inte läst första versionen. Vad ska de tycka? De gamla läsarna kan ju alltid jämföra med originalet och se vad som förändrats och blivit bättre, men de nya läsarna ser på saken med nya ögon. Ska bli spännande!

Under tiden har jag börjat läsa romaner. Det är befriande och avkopplande och somrigt att bara få sitta och läsa under lugna stunder, istället för att stånga sig blå över en text. Men samtidigt leder läsandet till tankar. Tankar om mina berättelser. 

Jag har ett par karaktärer som ligger på lur sedan förr, men ingen av dem talar till mig just nu. Inga nya karaktärer finns i sikte heller, eftersom det är något som blockerar sikten. 

Vad är det? undrar ni. Jo, det är Lianne, huvudpersonen i trilogin. Men hur kan  hon blockera sikten, frågar ni, när du precis redigerat klart första boken och bara sitter och väntar på betaläsares kommentarer? Det ska jag tala om.

Lianne påpekar för mig att hennes livs historia inte på långa vägar är slut efter tredje bokens slut. Hon undrar om inte jag trots allt måste skriva den där fjärde boken om henne. Hon knackar mig vänligt på axeln och säger: Ursäkte mig Vilse, men jag har berättat mer för dig än vad du skrivit ner. Är det inte ditt jobb att berätta allt om mig?

Länge har det lurat, men aldrig har det varit så starkt som nu. Materialet till fjärde boken är i princip helt klart. Det är inte mycket nytt som behöver hittas på för att det ska bli en helhet, bara precis lagom mycket för att det ska bli roligt att skriva. Jag har scener och händelser av alla sorter: krig, kärlek, föräldraskapets bekymmer, vänskap. Jag har en helt färdig outline, händelse för händelse som ligger klar. Om jag börjar skriva den, kommer fler, ännu okända saker dyka upp och spä på berättelsen och göra den ännu rikare och bättre. 

Hur kan jag motstå?

Tja, detta är en trilogi. De brukar inte ha en fjärde bok. Berättelsen hamnar i ett så ljuvt slut där som den är. En fjärde bok skulle rucka på det, helt i onödan. Jag intalar mig själv att jag kan ju skriva den fjärde boken bara för mig själv och de sanna fansen och aldrig nämna den för en förläggare (om jag mot förmodan någonsin skulle få en förläggare). 

Jag tänker att jag kanske inte måste bestämma något av allt det där just nu. Jag kanske bara kan få skriva, för att det finns ord och personer som vill komma ner på papper. 

Kan jag inte få det?

Genre gör skillnad

En barn- ungdomsbok i genre fantasy. Riktar sig till åldern 10-15 år. 

Så brukar jag beskriva min trilogi när folk frågar vad det är för sort. Jag har insett det sista att en modifikation av genre skulle göra stor skillnad för mig i min skrivprocess.

I begreppet fantasy finns en underliggande tanke om äventyr. Om Sagan om Ringen är fantasyns fader och Robert Jordan och alla andra gått i hans fotspår, så betyder fantasy en äventyrsberättelse i en påhittad sagovärld. 

Den andra och tredje boken i min trilogi skulle kunna gå under den beteckningen utan problem. Nog blir det äventyr så det räcker! Men i den första boken har det hela tiden känts som att äventyren lyser med sin frånvaro och därför har jag känt mig missnöjd med manus. Fantasy utan äventyr måste ses som ett misslyckande. 

Men så insåg jag att den första boken (och även till viss mån de andra, men framför allt första) inte är en äventyrsbok utan en mysteriebok. Pusselbits-varianten. Plötsligt såg jag allting i ett annat ljus!

En mysteriebok måste inte ha en massa äventyr. En mysteriebok ska innehålla händelser som inte får någon förklaring förrän precis på slutet. Spänningen ska ligga i ovissheten om vad allting betyder, ovissheten i vad som egentligen hänt. Och precis sådan är min bok!

Hurra! Jag är ingen misslyckad författare! Bristen på äventyr och spänning i form av action har sin förklaring. Spänningen ligger i det som inte sägs, men som ändå finns där under texten och får läsaren att undra. Sen när mysteriet fått sin förklaring och boken tagit slut, kan läsaren glatt gå vidare till nästa bok och få se vilka äventyr den nya kunskapen leder till!

Min bok är alltså fantasy i den bemärkelsen att den utspelar sig i en annan värld än vår. I en värld full av magi och häxor. Men annars är det en mysteriebok och den genreförändringen gör all skillnad för mig. Jag har ju kära vänner lyckats plötsligt! 

Deadline

När jag påbörjade omskrivning av gammalt manus satte jag midsommar som deadline för mig själv. Till midsommar skulle jag vara klar och betaläsare skulle få lägga vantarna på texten.

Men sen blev jag klar betydligt tidigare. Oj, vad nöjd jag var med mig själv. Jag var färdig och började läsa annat för att få distans till texten så att jag sedan kunde korrläsa. Men när jag började korrläsa kände jag mig inte alls nöjd och omarbetningen började om. Igen. Nu såg det ut som att det där med midsommar kunde jag glömma. Det här skulle ta sin tid.

Jag har lagt många timmar på de inledande kapitlen (eller snarare kapitlen efter de inledande kapitlen) och även på mittenbiten. Jag har stirrat och stirrat och känt mig kass ibland och grym ibland. Så idag fick min kära syster läsa lite bland de nya bitarna och hon tyckte att jag kunde lämna det så för betaläsarna att tycka till om det. Plötsligt, bara så, kunde jag gå vidare från mittbitarna och röra mig mot slutet.

Och nu sitter jag här, med väldigt lite kvar. Jag har ett par nya sidor som behöver skrivas på sista kapitlet och de ser jag fram emot att skriva. Jag kommer skriva dem någon stund när andan faller på och allt bara blir precis sådär som det ska. Utöver det, har jag bara några korta stycken i kapitel 17. Det är allt. Sen är jag klar. KLAR.

Det betyder att midsommartanken inte var helt fel ändå. Kanske att betaläsare kan få texten i nästa vecka. Min plan är att utöka betaläsarkretsen brutalt. Inte bara de snälla systrarna och vännerna och de livsviktiga syskonbarnen som är i rätt ålder för denna barn- ungdomsbok, utan några intresserade halvbekanta ska få tycka till. Ojoj. Det ska bli spännande!

Tvivel

Jag kämpar och kämpar med omskrivningen av gammalt manus. Jag tror benhårt på den här berättelsen, det som brister ibland är min förmåga att berätta den. Vad, hur, i vilken ordning? Vad ska få vara kvar, hur kan jag göra om? Jag stöter och blöter och arbetar. Jag tycker det blir bättre. Jag tror som sagt både på berättelsen och karaktärerna och deras rätt att bli lästa och omtyckta.

Men tänk om det inte räcker? Tänk om jag helt enkelt inte är tillräckligt duktig? Jag gör helt enkelt ett stort misstag som önskar titulera mig författare. Språket bär inte, till att börja med.

Mörka, mörka tankar. Förhoppningsvis oförtjänta. 

Framsteg

Förra veckan gick jag runt och sa så här:

Jag önskar att jag inte hade skrivit den här boken för tio år sen när jag uppenbarligen inte kunde skriva böcker. Det hade varit så mycket lättare att skriva den nu, när det hade blivit bra från början.

Saken är den att hade jag inte skrivit den där boken för tio år sedan hade jag ju inte lärt mig. Då hade det inte blivit två uppföljare och två andra romaner osv. Jag har lärt mig under arbetets gång.

Den här veckan har jag bestämt mig för att tänka så här:

Vad bra att jag nu får lära mig hur man gör när man skriver om ett halvbra manus, eftersom jag uppenbarligen inte visste hur man gjorde förut. Men jag börjar få kläm på hur det går till och känner mig positiv inför arbetssättet. Återstår bara att jag kan känna likadant för resultatet och jag har ett hopp om det också.

Självklart

Och DÄR föll saker på plats.

Och NU kommer barnen hem. 

Vi ska på utflykt. Något säger mig att min plan att skriva av mig under förmiddagen för att sen kunna vara närvarande när barnen är hemma kommer gå i stöpet.

Brasses lek

Idag leker jag Magnus och Brasse. Dagens uppgift: Vilken ska bort?

Vi har ett gäng gamla scener och ett gäng nya idéer. Vilken ska ersätta vilken? Vilken av de nya idéerna kommer fungera och vad ska jag ta bort ur manus för att få plats med de nya idéerna (eftersom jag kör på att varje kapitel är 10 sidor sitter jag ofta med sådana problem). 

Det är inte en fråga om kill your darlings, inte alls. Det handlar om att jag måste få ihop handlingen och då kan man inte ta bort vad som helst utan att det har konsekvenser. 

Men jag gillar min nya idé. Visserligen är den liiiite "Harry Potter tror professor Snape är den dumma" men vad ska jag göra? Ska jag sluta skriva helt och hållet bara för att det finns andra författare i världen? :S

Men vad ska bort? 

I den riktigt leken kom alltid Magnus och Eva på supersmarta grejer som Brasse ratade. Brasses argument var alltid bäst. 

Kan någon kliva fram, erkänna sig vara Brasse, och tala om för mig vad jag ska göra?

Orden som trängs

Åh nej. Jag måste sova. Jag ligger i min säng och jag måste sova. Men i mitt huvud trängs orden.

Orden börjar ställa sig på sina platser. De radar upp sig och bildar meningar. Färdiga, fina meningar. Meningar som vill bevaras. Meningar som inte vill att jag ska somna och glömma bort dem. 

Men jag måste sova. Jag blir sjuk om jag inte sover. Och imorgon kan jag inte vara sjuk. Jag ska skicka iväg barn på skolutflykt och elektrikern kommer tidigt dessutom. 

Men mina ord. Mina fina, färdiga ord.

Häng kvar. Stå på standby, okej? Som snälla, lydiga ord?

Skrivandets lycka

Förra veckan skrev jag en helt ny text. Som att se solen igen efter en lång vinter. Som att andas fritt efter en lång förkylning. Jag har suttit i veckor och månader med omarbetning av befintligt manus, och att skriva nytt igen var ett härligt, friskt andetag.

Att flödesskriva är det bästa jag vet. Bättre än en god middag eller rolig semester. Detta till trots, fick jag hela tiden påminna mig själv om det under förre veckan. "Vilse," fick jag säga, "detta är det bästa du vet, njut nu av det. Ta hand om tillfället."

Varför måste jag säga så till mig själv? Jo, för att samtidigt som det är det bästa som finns, är det oerhört stressande om jag inte har obegränsat med tid till mitt förfogande, något som jag inte har. Jag måste vara mamma, jag måste sköta mitt hem, jag måste äta och sova även under dagar som dessa. Men all aktivitet som inte är skrivande under en sådan här period, oavsett dess längd, kan tyvärr inte ses som något annat än ett avbrott.

För jag bär runt på en hjärna som sprutar ord. Bara för att jag slutar skriva betyder inte det att orden slutar komma. De kommer och de kommer med en fart utan dess like. Och till slut bär jag runt på 20 sidor oskriven text (ibland har det varit 200 sidor). Jag stoppar in tvätt i maskinen och oroar mig för att några av alla dessa ord ska försvinna ur mitt medvetande om jag inte skriver ner dem omedelbart. Och så kan jag inte det. 

Hur trevligt det än är att umgås med make, barn och vänner, kan jag inte stänga av tankekvarnen i mitt huvud som sprutar ut helt färdiga meningar. Underbara meningar! Och eftersom flödesskrivandet trots allt pågår under relativt sett kortare perioder måste det få vara så. Allt utom skrivande blir ett avbrott.

Men vilken njutning det då blir när jag väl kan sätta mig. De älskade, underbara orden som säger precis det jag vill ha sagt på precis rätt sätt. Att läsa dem när de väl finns bevarade någon annanstans än i mitt huvud är som att äta glass på stranden. En dyr, tjusig hallonsorbet. 

Berättelsen i sig blev kalas. Vissa läsare tyckte jag skulle utöka den till en fristående bok. Jag vet inte om jag vill det, men publiceras ska den på något sätt. Antingen om den utökas och publiceras på riktigt, eller så lägger jag den på min hemsida en vacker dag när trilogin är utgiven, läst och omtyckt. 

Då kan läsarna ty sig till hemsidan när de läst ut trilogin och allt känns så där tomt och vemodigt. När de blir vilsna, som jag, och inte vet vad de ska läsa nu. Då kan de läsa extramaterial och borttagna scener på trilogins hemsida och dröja sig kvar lite längre i min värld, njuta lite till. Det blir fina grejer det.

Svar på frågan

Nu har Oskar svarat! Jag har fått svar på frågan som jag diskuterar här och sedan ställde i en kommentar på Debutantbloggen.

Oskar är underbart utförlig och noggrann. Han gör en lättöverskådlig uppställning och säger en hel del kloka saker. 

Läs hans inlägg här.

Mycket av det han säger har jag tänkt på och en hel del av det han säger är sådant som jag är bra på. Men det är så ljuvt att känna att jag har någon att "bolla" det hela med, trots att han inte läst min bok eller jag hans. Jag ska säga vilka saker som jag fastnade för.

Hans första råd: "Börja aldrig med en infodump" fick mig att betänka hela korvstoppningsproblemet som jag talat om tidigare. Men naturligtvis börjar jag inte med det. Jag börjar med en kittlande prolog och ett mysterium, därefter ett förstakapitel som i princip bara handlar om huvudpersonens tankar och varande, spetsat med lite information till läsaren som huvudpersonen fortfarande inte känner till. Det är först i kapitel två som infon börjar strömma till. Där har jag försökt göra det lättbegripligt och "lagom". Det är trots allt en barn- ungdomsbok. 

Oskar säger att man ska hålla karaktärerna levande och portionera ut informationen och det tycker jag nog att jag gör. Men sen säger han en sak som kräver övervägande. "Det gör inget om inte hela din värld syns i första boken." 

Håller jag med om det? För mig har det varit viktigt att nämna saker som kommer vara viktiga i de senare böckerna, för planteringens skull. Men jag kan naturligtvis inte hålla på så på bekostnad av tempot i den första boken. 

Jag tror fortfarande på min nya idé till framlyftande av dold tråd. Jag håller på att skriva en fristående berättelse om en av karaktärerna och när den är klar kommer jag arbeta med att plantera delar av denna historia i första boken för att driva läsaren framåt. Jag tror att det kan vara en nyckel. 

Men jag kommer helt klart bära med mig Oskars tankar vid nästa genomläsning av manus. Kanske kan jag stryka saker med hans ord i ryggen. 

Så tack!

Skrivarglädje

Okej, jag börjar tro att den här nya texten skulle kunna fungera utmärkt som en prolog till tredje boken. Jag älskar hans berättelse, älskar att han får berätta den själv, älskar min nya skrivmusik som ackompanjerar orden. 

Så här ska det vara att skriva.

Nu busas det igen

Nu har något hänt. Jag flödesskriver! Orden rinner ur mig och jag har inte tid att få ner dem alla!

Hur gick detta till, frågar ni. Skriver hon plötsligt en helt ny roman? 

Nej. Jag busar. Jag skriver en berättelse i första person om en av karaktärerna i trilogin. Någon som bara funnits i bakgrunden har plötsligt fått en egen röst och han har en otrolig berättelse att berätta! Han måste få berätta den. Han måste få tala till punkt. 

Invävt i denna nya berättelse som delvis ligger utanför tidsramen för trilogin, finns en massa information som jag alltid känt till om karaktären i fråga. Men sen finns där ett par nya saker och det var att besvara dessa frågor som triggade igång alltsammans. Jag ville förklara en del som aldrig sägs och förtydliga en del som sägs lite kort. Och plötsligt trängdes ord i mitt huvud som krävde att komma ut.

Barnen började pussla och jag satte mig att skriva. Jag märkte inte först att jag skrev i första person (trilogin är berättad i tredje av en allvetande berättare) och innehållet är skrämmande bra med tanke på att det inte kommer ha en plats i böckerna. 

Men jag kommer skriva klart det ändå. Det kommer finnas i mig på ett annat sätt om jag låter honom prata färdigt. Och jag tror att det kan lyfta böckerna. 

Det är ruskigt lockande att låta detta extramaterial få bli en tillbakablick kanske i början av sista boken eller liknande, men det kommer antagligen inte ske. Jag får spara det till min illustrerade guide-extramaterial-bok-variant, tillsammans med allt annat som inte fått plats i böckerna. =) Tjoho!

Angående serier

Oskar Källner som bloggar på Debutantbloggen och som jag nämnt i förra inlägget postade häromdagen ett inlägg om skrivprocessen. Han håller på med uppföljaren på sin nyligen utkomna bok och diskuterade skrivprocessen kring detta. 

Det fick mig naturligtvis att tänka på mitt arbete där motsatt process pågår, nämligen den att färdigställa och redigera första boken i en trilogi där uppföljarna redan är klara och utomordentliga som de är. Uppföljarna är bättre en första boken - får det vara så? Jag ställde honom en fråga kring detta och han har lovat svara på måndag. Det ser jag fram emot!

Under tiden har jag insett att det finns en tråd i väven som utgör första boken som jag vill lyfta fram ytterligare. Jag har ju precis klarat mig igenom alltsammans och kände mig nöjd med mina lyft av vissa trådar och tilltajtandet av storyn, men nu kommer ytterligare en tråd upp. En viktig sådan. Jag får alltså kavla upp ärmarna igen och börja om från början. Jippie.

Mitt största problem är den bundna formen i vilken jag skriver. Kapitel som alla ska vara ca 10 A4sidor långa. Det betyder att alla kapitel redan är fulla och att lägga till text är ett problem. Men jag får arbeta helt enkelt. Nu börjar målet bli klart med vad det är jag vill åstadkomma och då får arbetet följa därefter.

Jag vill inte lämna ifrån mig manuset till läsare/förläggare med kommentaren: läs, det är bra, men inte lika bra som fortsättningen, så läs gärna alla böckerna! Så kan vi inte ha det. Första boken måste kunna stå på egna ben. Sen slutar den på ett sätt som gör att läsare borde vilja veta vad som kan tänkas hända sedan, men första boken måste bära!

Ge ut på eget förlag?

Oskar Källner är en debuterande författare som skriver på Debutantbloggen. Idag svarade han på min fråga: hur finansierar du utgivandet av dina egna böcker?

Här kan du läsa hans inlägg.

Oj, vad intressant det var. Jag har naturligtvis många frågor kvar, bland annat den om trevlige Herr Källner har ett vanligt heltidsjobb vid sidan av sitt författande. 

Men hur som haver ställer jag mig frågan nu helt seriöst: Vill jag detta? Om barnboksförlagen alla säger nej till min trilogi, mina häxor, men jag vet att det finns massor av läsare till den - skulle jag ge mig på detta då?

Tanken är fantasikittlande. Minst.

Först av tre

Svensklärarsystern har börjat läsa den andra boken i min trilogi. Den har ett sådant sug direkt, säger hon. Den flyter säger hon och storyn rullar på som en Volvo. 

Genast är jag tillbaka i mitt vankelmod. Första boken saknar detta. Första boken kommer inte upp i samma spänning som de efterföljande två. Tvåan och trean hugger tag i läsaren och det händer saken hela tiden. 

Första boken är mer mysig. Lite mysterisk. Oerhört spännande på slutet. 

Min fråga: Ska det vara så? Jag ser till andra trilogier/serier och ser att första boken är ofta så. Det händer inte lika mycket. Man tillbringar lite tid till att bara lära känna världen och karaktärerna. 

Kan någon tala om för mig, ifall jag måste skriva om första boken ytterligare, eller ifall det helt enkelt ska vara så här. Jag tror nämligen det ska det. Men jag har tyvärr inte tillräckligt hög tilltro till den åsikten. 

Jo, ibland har jag det. Men sen ifrågasätter jag allt. Precis allt.

Då var vi där.

Ja, nu är vi där. Korrläsning.

Jag fick ett tips om att ändra font och textstorlek så att gömda fel kommer fram. Bara att kavla upp ärmarna, sätta sig på rumpan och arbeta. 

Fantisera mig vilse gjorde jag förra veckan.

Nina Persson

När jag skrev den första boken i trilogin för alla de där år sedan, lyssnade jag i princip på samma spellista musik under hela skrivprocessen. En av låtarna som gick varm var You're the Storm med The Cardigans. Detta ledde till att jag var tvungen att lyssna till samma låt när jag skrev de nästkommande böckerna, för den blev på sätt och vis trilogins officiella låt. 

Jag kan gå i en affär och leta kläder och plötsligt, utan förvarning, spelas en musikvideo upp för min inre blick. Jag ser huvudpersonen Lianne flyga de stora riddjuren genom mörker, jag ser prinsen uppe på slottsmuren, jag ser pilar som viner genom luften, magiska solnedgångar (på riktigt magiska, det är fantasy trots allt), svärdsdueller och blixtar. Så inser jag att butiken jag befinner mig i spelar You're the Storm i högtalarna, om än subtilt. Det är som att trycka på en knapp. Hela berättelsen finns inbäddad i sångens toner.

Min syster gav mig Nina Perssons soloskiva för ett par månader sen (sångerskan i The Cardigans) och vet ni vad, jag tror att det kan ha varit att jag lyssnade på den i bilen som föranledde att jag påbörjade omskrivningen. Det är som Pavlovs hundar. Hör jag hennes röst förs jag till landet Kändo, där häxorna bor och magin är så verklig att jag nästan kan ta på den. Om jag bara sträcker ut handen tillräckligt långt...

För trots mitt behov av konst (som jag nämnt här bland annat) är jag fullständigt beroende av musik för att skriva. Det är liksom syre, själva bränslet till skrivandets eld. Jag har många historier om det, och jag återkommer med en av dem i nästa inlägg.

Nu ska jag spela piano. Gissa till vilka noter?

Just det.

Den omöjliga saknanden

I slutet av nittiotalet reste jag med mina föräldrar och syskon till Duvemåla. Jag hade sett musikalen Kristina från Duvemåla, jag hade CD-skivorna och jag hade läst första boken. Jag gungade på Kristinas gunga och häpnade över stenen som hade regnat över Korpamoen under skapelsens alla sex dagar. Jag sjöng "Duvemåla Hage" så fort jag såg en vägskylt med ett namn som förekommer i sången. Jag var i exstas.

Sen insåg jag något sorgligt. Nämligen att jag aldrig kommer få träffa Kristina eller Karl Oskar. Som kristen bär jag på ett hopp om att en gång få träffa en massa personer, allt från min mormor till Julius Caesar. Men inte Kristina Nilsson från Duvemåla. Henne kommer jag aldrig få träffa, ens i en hoppets himmel en dag. För hon finns inte på riktigt.

När jag påbörjade omskrivningen av min trilogi slogs jag av samma känsla. Nej, slogs räcker inte, jag överfölls och förlamades av längtan efter det som trots vad jag kanske tror är omöjligt: Att få träffa personerna i mina böcker. 

De kändes som vänner jag inte sett på länge. Saknaden var smärtsam. Den omöjliga saknaden.

Men så tänker jag så här: I en del österländska kulturer (och även andra) tror man att avlidna släktingar finns kvar så länge någon minns dem. Så länge som någon minns dem och pratar om dem, finns de kvar på jorden. 

Och då känner jag nästa anstormning av känslor: Om det fanns fler som läste mina böcker än jag och mina systrar, om det fanns massor av barn som läste böckerna och pratade om dem och tänkte på dem, då skulle de i större mån bli verkliga. Mina älskade vänner i min berättelse skulle slutligen få liv.

Eller som Brandi Carlile sjunger i sången: But the stories don't mean anything, if you've got no one to tell them to.

Förlagsångest

Idag har jag förlagsångest. Det har jag ibland, som opublicerad författare. Jag kan inte vara superoptimist hela tiden. Ibland slår realisten till och jag inser att statestiken talar emot mig. Så många som postar manus, så få ja att dela ut.

Anledningen är eftermiddagens diskussion med kära systern. Systern som heter nästan samma som bokens huvudperson, systern som var med den gången jag först skapade den här världen för över tjugo år sen. 

Systern säger: Jag vill ha de här böckerna i min bokhylla. Nu! Förstår du? Jag har alla serier jag älskar, säger systern. Narnia, Sagan om Ringen, Twilight. Dina böcker saknas. 

Sen frågar hon: Vad har du för plan?

Jag berättar min plan. Hon nickar. Sen säger hon att hon tycker jag ska speeda upp det hela lite grann. Jahaja. 

Och när hon gått smäller det till. Förlagsångest. Än har jag inte hört från Rabén och Sjögren angående min Farbror Grå. Vad kan det tänkas betyda? 

Hur gör man med en trilogi? Skickar första boken? Skickar alla? Skickar första boken och berättar att det finns fler? Vad ska jag skriva i följebrevet för bästa möjliga effekt? När Rabén och Sjögren, Bonnier Carlsen och Natur och Kultur tackat nej, vad gör jag då?

Ska jag bara kanske ge ut böckerna på egen hand, och hur skulle det gå till?

Ska jag kanske jobba på bageri resten av livet och strunta i alltsammans?

Nej. Det ska jag inte. Jag tror på mina böcker. Jag älskar dem! Det finns andra som också gör det, både barn och vuxna. 

Så det så. Där hör du ditt stora, fula förlagsmonster. Jag tänker inte vara rädd för dig!

Och så var de bara två.

Jepp. Bara två kapitel kvar av första omarbetningen. Sen är det en andra genomläsning följt av kommentarlyssnande och korrläsning. 

YAY!

Dags att sova. Gonatt gott folk. Imorn vill jag måla en tavla... =)

Spurt!

Det är helt galet detta. Anledningen till att jag inte skrivit här är för att jag har jobbat och jobbat med omskrivningen av första boken. Och nu har jag bara fyra kapitel kvar! FYRA! Av 22, ska jag kanske tillägga. Fyra kapitel på ca 10 A4sidor styck, sen har jag gjort detta. Jag har omarbetat mitt manus. Yeah!

Min plan är att låta ett gäng läsa boken, varav flera stycken kommer vara barn i målgruppen 11-14 år. De ska få svara på frågor och bli belönade för sina åsikter med varsin biocheck. Det är planen.

Jag älskar den här boken. Inte riktigt lika mycket som jag älskar tvåan och trean i trilogin, det tror jag inte går att ändra på, men jag älskar den! Den är riktigt, riktigt bra! TJOHOO!

Onykter

Jag är stolt över min nya nyktra inställning till mitt skrivande. Jag har börjat se på mitt skrivande som ett arbete med det resultatet att jag inte har lika svårt att göra mig av med saker i texten som jag egentligen älskar och jag är mer öppen för kritik. Summan av kardemumman är att texten blir bättre och jag känner mig nöjd. Fantisera och romantisera får jag göra på fritiden, har jag sagt till mig själv. Ska jag kunna samarbeta med ett förlag måste jag kunna se krasst på min text. Gulligulla får jag ägna mig åt när jag inte skriver. Jag har lagt många, många timmar av sådant arbete över tangentbordet den här veckan.

Men ikväll har varit en kväll av gulligull. Jag hade kunnat sitta med texten, hade kunnat få gjort saker. Men istället har jag suttit och beundrat en scen som jag har i mitt huvud. En scen som inte alls är med i boken, utan som utspelar sig flera år efter det att den sista boken är slut. Men det är en underbar scen med kärlek och humor. 

Personerna i scenen är trilogins två huvudpersoner, och det finns inga två jag känner lika väl. Jag älskar att lyssna på deras samtal, oavsett vad det handlar om. När jag lyssnar på deras prat försvinner tiden. Jag kan inte se riktigt klok ut, sittande helt still på en stol och stirrande ut i intet. Jag har försökt förklara för min man att jag läser. För mig är det som att läsa en riktigt bra bok. Jag sätter mig ner och plockar upp den mentala boken, försöker komma fram till på vilken "sida"  jag var sist och sen börjar jag läsa. Karaktärerna lever sitt liv och jag får titta på.

Det, gott folk, är vad som menas med att fantisera sig vilse. Vilken lycka.

Ibland måste man få vara lite onyttig och mentalt onykter. I det långa loppet förhöjer det kvalitén på texten också. Djupet som dessa karaktärer har går inte att kullkasta. Extramaterialet till min trilogi är o ä n d l i g t.

Utsikt

Tänkte meddela att det inte är knöligt längre. Inte alls.

Och jag äger texten.

Det är förunderligt hur jag plötsligt kommit över den oöverstigliga kullen och nu kan se. Uppe från kullen är utsikten underbar. Och härifrån kan jag se allting.

Knöligt

Jag skulle ha skrivit ett inlägg igår som hette PLOPP och handlade om hur saker och ting föll på plats. Oerhört tillfredsställande! Vid genomläsning av kapitel 2 var det inte alls så trasigt som jag trott, utan riktigt trevligt. Det var bra som det var. Andra halvan av kapitel 2 fick bli ett nytt kapitel 3, tillsammans med en ny scen som väntade på att användas.

Jag var glad igår, tillfreds och riktigt lycklig. Det hade sagt plopp! Allt stirrande och tänkande hade lönat sig och det hade ordnat sig. Jag ägnade dagen åt det sista trixandet och kvällen åt den nya scenen. 

Men helt bra är det inte. Den nya scenen är inte ordentligt fogad till resten av det nya kapitel 3. Det känns lite knöligt. Som om jag tagit på mig en extra tröja utan att hålla i ärmarna ordentligt på den första med konsekvensen att de glidigt upp och tjorvat sig. Det är knöligt. Det är inte bekvämt.

Det måste vara bekvämt. Jag läste igenom sent igårkväll och det kändes fortfarande knöligt. Nu snurrar ett antal lösningar runt i huvudet på hur det kan ordnas, men jag är inte övertygad om någon av dem än. 

Jag får därför fortsätta som jag gör. Läsa och tänka och läsa. Till slut vet jag av erfarenhet att knöligheten försvinner och det blir precis så bekvämt som det ska. Allting sitter där det ska sitta. Tills vidare får jag ta tag i min dag. Tyvärr.

Karaktärer är min styrka

Jag är grym på att skapa karaktärer. Ibland undrar jag om jag borde skriva pjäser/filmer för det jag är bäst på är just konversationer. De faller sig så naturligt. Min närmsta författarkollega är fantastisk på beskrivningar och hans böcker börjar alltid med frågan VAR. Allt handlar om landet, platsen, miljön. För mig är det frågan VEM som dominerar. Jag är grym på karaktärer.

Idag skrev jag en ny scen till kapitel 3 i min kapitelbok. Det var lite av ett kill your darlings-tillfälle eftersom scenen jag skrev skulle byta ut en som jag alltid älskat. Orginalscenen är fantastisk skriven (enligt mig) både i stämning och språk, men framför allt för att läsaren få se viktiga sidor hos tre karaktärer som läsaren ännu inte vet kommer bli huvudkaraktärer. Allt de säger, gör och ser ut är bara så DOM, om jag får använda denna slang.

Men saken är den att scenen inte håller faktamässigt med bok 2 och 3 i trilogin. Så jag skrev en helt ny scen med  helt andra repliker men som skulle tjäna samma syfte. Och den blev riktigt bra.

Och då insåg jag att det finns få jag känner så väl som just dessa tre. Jag känner mig som en skådespelare som spelat samma roll i en filmserie eller serie i tre säsonger och bara genom att trycka på en knapp kan bli den personen. Rollen känns hemma.

Det finns inte på kartan att jag skulle fundera över om det var "out of character" eller inte att säga eller göra som de gjorde. Varje ord som kommer ur deras munnar är precis dem. Jag känner dem utan och innan.

Jag äger dem.

(se tidigare inlägg om att äga sin text.)

Att äga en text

Teodor Kallifatides beskriver i Ett främmande land utanför mitt fönster den process han som immigrant går igenom innan han äger det nya språket: svenska. Jag fascineras av hans självbiografiska böcker av denna anledning att han skriver böckerna på svenska som är ett språk han lärt sig som vuxen. Först när boken är klar översätter han den själv till grekiska (oftast gör han det själv, har jag förstått det som) som är hans modersmål. 

Denna process, att äga ett språk som han kallar det, är en plågsam kamp. Att lära sig glosor och grammatik är bara en liten del i denna process. Han menar att för att äga ett språk såpass att han kan skriva på det måste han känna varje liten nyansskillnad i språket, både på grammatisk nivå och i semantiken i ord såväl som idiom. Jag kan bara föreställa mig hans kamp, men resultatet är fantastiskt. Hans språk är underbart att läsa.

Just nu känns det som att jag går igenom en liknande process. När jag skriver ett manus har jag precis hela texten i mitt huvud. Det är en stressande känsla att gå och bära runt på flera hundra sidor text som det tar tid att knappra ut på papper, men det är samtidigt enormt tillfredsställande. Jag är bokens skapare: jag känner varje person, plats, replik, känsla, tanke, uppsåt och jag vet precis var allting ska leda. Jag behöver aldrig leta efter något för allting finns högst upp i högen på mitt mentala skrivbord. 

Där är jag inte nu. Jag har plockat fram ett åtta-nio år gammalt manus och försöker skriva om det. Jag känner personerna, platserna, känslorna och uppsåten och jag vet precis var jag vill leda dem. Jag har redan skrivit de två uppföljarna. Men - jag vet inte vad som står var, hur många gånger varje liten detalj är nämnd. Jag känner texten, men jag äger den inte. När jag läser något så undrar jag genast: är detta första gången detta nämns eller står det med i den tidigare texten? Och så måste jag leta. Leta! Det är oerhört frustrerande.

Samtidigt måste jag gå igenom denna process. Jag hade inte kunnat skriva om ett manus med en gång det är klart. Då är det ju perfekt i mina ögon. Det måste gå tid för att jag ska få distans och kunna se med nya ögon och förbättra, men den distansen försvårar samtidigt processen.

Hm. Jag önskar helt enkelt att jag hade mer tid. Det skulle lösa det mesta. Men men. Nu har jag till midsommar på mig, sen ska första boken vara genomarbetad för läsning av min "personal". 

Lapptäcke: tutorial

Det verkar som att lösningen på korvstoppningsproblemet i kapitel 2 är att göra det till två kapitel och fylla ut med karaktärsbyggande konversationer och händelser (som jag redan har på lager) mellan all information om den nya platsen som vår hjältinna hamnat på. Att dela kapitlet i två känns mycket, mycket märkligt, för att säga det milt. Säger du kapitel 14 tex så vet jag precis vad som händer där, och nu ska plötsligt alla kapitel skjutas fram ett nummer. Jaha.

Men kapitel 2 måste bli bra. Inledningen måste bli bra så att läsaren läser ut boken och gärna de följande två också.

Efter att ha läst, tweakat, läst, stirrat, gjort om, skrivit nytt och gjort om igen har jag fått ett trasigt kapitel framför mig som det måste bli ordning i. Efter mycket tankemöda har jag kommit fram till att jag måste använda lapptäckstekniken för att foga samman alla dialoger och stycken. Här följer en tutorial.

Skriv ut kapitlet som det ser ut, tillsammans med de nyskrivna scenerna. Klipp ut det som vekar höra ihop. Börja pussla ihop ett lapptäcke. Flytta runt och läs, flytta igen och läs igen. Se hur många sidor text du landar på (eftersom detta är en kapitelbok där varje kapitel har lika många sidor). Se till att du får en bra blandning mellan tygerna, dvs lättsam konversation/tankar till informationsspäckade stycken om den nya världen. När du känner dig nöjd läser du igen och nu med fokus på de karaktärer som ska presenteras i ett kapitel 2. Kommer de fram allihop?

Öppna nu ett nytt dokument på datorn och klipp och klistra igen, fast digitalt, tills du ser helheten. Läs och läs och läs igen. Fila och fila.

Det kanske kan tyckas dumt att skriva ut, men jag kan inte få överblick annars. Under den första skrivprocessen, då när manuset kommer till, har jag aldrig känt behov av att skriva ut. Men nu när jag ska göra om befintligt manus känner jag det behovet precis hela tiden. Jättedumt. Varken ekonomiskt eller  miljövänligt. Jag försöker låta bli, men till kapitel 2 måste jag nog.

Det verkar som att kapitel 2 är akilleshälen och roten till allt ont och saltet i såret och navet i hjulet och tomten på loftet och det som är helt avgörande för om jag lyckas med att göra om inledningen på boken. Från kapitel  3 och fram behöver texten bara göras om marginellt i jämförelse. Det är min professionella åsikt.

Nu ska jag åka och handla. Och vänja mig vid tanken på två kapitel istället för ett.

Fel dag att vara vilse

O nej. Nu har jag en sån där dag när det är jobbigt att vara vilse. Jag ska ha kompisar hit på lekdag och behöver städa upp lite och ordna med maten till alla. Ikväll är jag dessutom bortbjuden och det är jättetrevligt alltsammans. Verkligen roligt att ses.

Problemet är bara att jag inte är anträffbar. Jag är i ett land som heter Advel. Där finns häxor och magi och jag försöker bestämma vad Lianne ska köpa i present till sin mamma. Det blev en sen kväll vid tangentbordet igår och det för gärna med sig ett enormt behov av att sitta här och fortsätta under morgonen. Men jag har ju tre barn. Och jag har gäster. 

Lianne ska få träffa personen som ska bli hennes trygghet, läromästare och mentor. Han är varm och lugn och därmed precis rätt person att se efter henne i allt det nya som hon upplever. Han kan latin som rinnande vatten och det är riktigt roligt att läsa vad han säger, för det var mycket längesen som jag kunde latin som rinnande vatten. Musiken, solen, språket och magin håller mig fången. Det är omöjligt för mina tankar att lämna denna plats.

Men jag måste packa ner i diskmaskinen.

Behovet av det visuella

Jag har ett stort behov av visuell stimulans när jag skriver. Allra roligast var det när jag skrev en roman tillsammans med en annan författare som dessutom kunde måla och han kunde rita upp hur forten såg ut och därtill tre fantastiska porträtt på huvudpersonerna. 

Ovanför mitt skrivbord vill jag ha teckningar, anteckningar och planritningar över hus. Utanför fönstret vill jag ha moln och sol som lyser på dem. När jag började på kapitelbokstrilogin för snart tio år sedan var min svägerska gullig och ritade lite gubbar och grejer som hängde på min vägg lääänge! 

Eftersom jag inte kan rita själv (hmm... *tittar över skrivbordet och ser teckningen av drottningens höga torn, minns oljetavlan under trappan* okej då, jag ritar mkt mkt lite) så är jag beroende av annan input. Surfa på googlebilder kan alltid funka om det är något särskilt jag vet att jag vill ha. Annars är min favorit Göteborgs Konstmuseum. Där måste jag gå ett par gånger om året, i perioder riktigt ofta, och kika på mina favoriter. De där tavlorna dyker därför gärna upp i mina böcker. Jag vet inte vad det är, men ibland längtar jag så efter att SE. Vilse i fantasin, jovisst, men det är helt makalöst att få se med sina riktiga ögon det som annars bara finns i huvudet. 

I och med den nya bearbetningen av trilogin har alla gamla teckningar åkt fram. Både mina och svägerskans. Och det är bara så roligt!

Troll och monster

I många år har jag velat skriva en rimsaga, men aldrig kunnat bestämma mig för vad den skulle handla om eller motivera mig att ta paus från andra projekt för att jag göra det. Så i fredags hände det. Sagan kom av sig själv och jag älskar den! Mina barn älskar den också.

Mustigt och pedagogiskt utvecklande språk och därtill en riktigt tokig historia om en farbror som aldrig varit med om något kul och plötsligt dras in i en värld av älvor och troll.

Kanske är detta det rätta manuset. Manuset som blir min biljett till mitt JA. Kanske finns det massor med barn som skulle skratta åt historien och kanske finns det ett förlag som ser det. Kanske just detta manus blir en bok. Och kanske, kanske är ett JA till min farbror grå även ett ja till mina kapitelböcker. I förlängningen. Manus ska skickas in nu medsamma. Varför inte?

Alltså sitter jag och stirrar på förlagens hemsidor. Igen. Förlagsmonstret ska tämjas med hjälp av vättar och troll!

Några råd på vägen?

Slå mig

Någon borde slå mig. Hårt. Jag skriver en rimsaga om troll, jättar och förtrollade svanar. Skulle inte jag fokusera på bearbetningen av mina kapitelböcker?

Jag skyller min olydnad på vårljuset. Det gör saker med mig som inte kan kontrolleras.

Och kanske inte borde kontrolleras. Tjena vad bra det blir.

Min relation till Förlagsmonstret

Av mina fem manus (tre kapitelböcker, två romaner för vuxna) har jag bara skickat in barnböckerna. När första boken i ungdomstrilogin var klar skickade jag den till Rabén och Sjögren samt till Bonnier Carlsen. Jag fick nej från båda. Refuseringsbreven var av det bättre slaget, ska tilläggas. De sa att de på grund av för många manus även var tvungna att tacka nej till sådant som var bra. 

När trilogin var avslutad skickade jag in alltsammans till Bonnier Carlsen igen, eftersom de då godtog manus per mejl. Jag skickade även in det till Libris. Det kändes som att Libris skulle nappa eftersom böckerna är fantasyböcker sprängfulla med tankar om gott och ont och sådana grundläggande värderingar som Libris står för. Men det blev nej från dem båda två. Också bra sorts refuseringsbrev, men nej ickedestomindre. 

Min slutsats har varit den att den första boken i trilogin inte är tillräckligt bra och att förlagen därför inte bryr sig om resten. Om den första inte håller måttet så blir det nej.

Men varför kallar jag förlagen för monster? 

Jo, för den oskyldiga romantiska författaren som sitter på sin kammare och drömmer om slott, krig och kärlek är verkligheten med förläggare oerhört skrämmande. Förlagen är oromantiska, realistiska och stora. Dessutom är de många! Det är en djungel att navigera i och att hitta rätt förlag till just barnböcker i Sverige är jättesvårt om man får nej från jättarna som Rabén och Sjögren. Författaren måste i ett trollslag förvandla sig till en försäljare och tänka smart, skriva smart och leta smart. Ha skinn på näsan och resa sig och trava vidare efter varje NEJ. Allt i jakten på ett JA.

Och jag är inte sådan. Men jag måste ju bli. Jag måste lära mig och läsa på. Och det gör jag. Jag har lärt mig massor sen jag började med detta. När jag är inne i förlagssvängen känns det bra och som att jag nog kommer bli publicerad en dag. När jag är inne i mina berättelser däremot kan jag inte tänka på förlag på samma sätt. Då måste jag få lov att leka med molnen och låtsas att hela världen redan är min. 

En paradox är dock, att hur skrämmande förlagsvärlden än är, så finns det inget jag längtar efter mer än en förläggare. Någon att bolla tankar med vad som behöver förändras och inte i ett manus. Men där har jag några vänner/systrar som ställer upp. De lyssnar troget och tycker saker när det behövs. Men en förläggare... tänk vad intressant det skulle vara.

Nästa paradox är att trots min önskan och mitt mål att få det där JA från någon som bara älskar böckerna och vill jobba med mig, så är jag nästan mer rädd för att få ett JA än ett NEJ. När det där JA kommer, då står jag plötsligt på okänd mark. Det är minst lika läskigt som något annat.

Så där. Förlagsmonstret är min bild för en hel radda blandade känslor som alla bottnar i rädsla skulle jag tro.  Rädsla för att inte bli accepterad. Rädsla för att bli accepterad och vad som då kommer hända. I mitt manus finns både min själ och mitt slit men sedan måste jag bortse från det och se krasst på det hela som om jag valde bank för huslånet. Ungefär så.

För mycket information på en gång

Hur börjar man en bok? Alltså den frågan borde jag kunna svara på. Jag har skrivit fem böcker. Faktiskt! *peppar sig själv mentalt.*

Nu till problemet:

Boken jag redigerar är den första i en trilogi. Det är mycket information som ska in i läsarens huvud i början av en trilogi. Närmare bestämt allt det där som resten bygger på. Inte bara personernas karaktär och fröerna som ska sås för handlingens skull, utan en massa information om hur världen fungerar. Nackdelen med fantasy. Planteringen av handling och karaktär är nog en av mina starka sidor som författare. Den andra informationen är det värre med.

Och i kapitel 2, när min hjältinna förflyttats ur sitt kända liv och kommit till den magiska världen, då ska allting presenteras. Personerna som ska bli hennes bästa vänner, hennes nya lärare. Kanske framför allt henne själv. Vem är den snart tolvåriga flicka som boken handlar om? Hurdan är hon? Ja, jag vet, men ännu inte läsaren. 

Vad jag jobbar med just nu är denna otroliga mängd information. Hur dessa nya magiska världar fungerar, hur magin fungerar... och ovanpå det ska jag presentera en hel uppsjö med personer. Tre bästisar, tre lärare, tre andra kompisar. O kära nån.

Det är detta som jag inte gillar med kapitel 2. Det känns som korvstoppning. Det finns en hel del kul, men lika mycket som måste ses över. Det är där jag är nu. Here we go.

Vi kan väl åka dit?

Igår satt jag med min 7åring och tittade på kartan över mina böckers fantasivärld. Jag förklarade vad allting är. Vart de goda respektive onda bor och var människornas värld finns. Dottern ställde frågor och jag berättade mer. Berättade om magin.

Hennes reaktion:

Mamma, vi kan väl åka dit?!
Men, säger jag, det finns ju inte på riktigt.

(dottern ser ut som att hon fallit flera våningar. luften pyser ur henne.)

Finns det inte på riktigt?
Nej, svarar jag. Det är ju jag som hittat på det.
Men jag vill åka dit!

Ja. Då är vi två. =)

Lite lätt frånvarande

När jag var sju började jag skapa en magisk fantasivärld som jag fortfarande tillbringar ordentliga mängder tid i. Anledningen är att världen skapades kring en lek som blev en barnbok som blev en trilogi. Och om sanningen ska fram finns det väl stoft till en fjärde (trots att huvudberättelsen är avslutad). Någon fjärde bok kommer dock inte skrivas av den enkla anledningen att läsare först måste upptäcka den första. Och den första är under omskrivning.

Men vad jag just sagt om leken som blev böcker är inte hela sanningen till att jag gått vilse i denna (tyvärr) påhittade värld. Ni vet alla de där små stunder av tystnad som dyker upp i vardagen? Du diskar, lagar mat, kör bil, viker tvätt. Ingen pratar med dig, händerna arbetar men sinnet är fritt. Det är då normala människor lyssnar på radio eller funderar över vart de ska åka på semester.

Inte jag. Jag reser till Kändo. Kändo är huvudstaden i min värld. Där bor personer som jag älskar och känner sen minst tio år tillbaka. Jag lyssnar på deras konversationer och fnissar för mig själv. Jag deltar i födelsedagsfiranden, tittar på när de är på jobbet och fascineras av deras krig mot det onda. Jag får veta vilka som gift sig, vilka som inte kan få barn och hur det känns att vara utelämnad åt fienden. Parallellt med min egen värld existerar denna verklighet. I den är jag vilse. Vilse bland kärlek, ondska, vänskap och äventyr.

(Om sanningen ska fram är det snarare i den världen jag är hemma, vilket leder till en vilse liten jag i verkligheten.)

Du som träffar mig kan se det på mitt lite lätt frånvarande ansiktsuttryck.

Berättelsen om min trilogi

Jag var sju eller åtta och lekte med min tre år yngre syster. Vi var i skogen tillsammans med en klasskompis till mig som jag aldrig brukade leka med, men den här dagen gjorde jag det. Jag var lekens självskrivna regissör och hittade på att vi genom ett träd kunde förflytta oss till en annan värld. En värld där alla var magiker. Världen var uppdelad i olika länder med var sitt kungahus men berättelsen spann jag runt min syster. 

Min klasskompis var aldrig med igen, men min syster och jag fortsatte leka denna magiska lek dag ut och dag in, år efter år. Min syster var sig själv och jag var alla andra. Jag byggde upp en värld med över femtio personer som vi kände utan och innan. Det var krig och farligheter, kärlek och slottsbaler. Riktiga äventyr blandades med en vardag där allting blev lite enklare på grund av magin. Leken höll i sig i närmare ett decennium innan den ebbade ut till samtal kring gemensamma, påhittade vänner.

Det hände att jag frågade min syster redan under tonåren om jag fick göra leken till en bok någon dag. "Javisst," sa hon, "bara du dedikerar den till mig." Och det har jag gjort. Åtminstone i manus. 

Första boken var både svår och lätt att skriva. Lätt för att så mycket redan fanns klart och svår för att jag aldrig hade gett mig på något längre. Under arbetet med första boken väcktes tanken på en andra och när jag väl var klar med första skickade jag in den samtidigt som jag började på nästa. Andra gick fort, och var en skrivprocess som jag njöt så av, som om det varit en perfekt balanserad maträtt. 

Sen gick det några år och jag arbetade på andra alster. Skrev en bok med stackatoartat språk som är riktigt mörk. Men mina dagdrömmar om vännerna från leken hängde kvar på samma sätt som de alltid gjort. Ni förstår, de lever i en värld parallell till min egen och jag får ständigt höra nya saker som hänt: den och den har gift sig, den har fått nytt jobb, de kan inte få barn, så och så står det till med fasorna... 

Och medan jag satt och arbetade på ett större romanprojekt sa det bara plopp i hjärnan på mig och jag insåg att alla de där dagdrömmarna blivit till stoff till en tredje bok. Det tog mig knappt två månader att skriva den boken. Den bara ramlade ut genom mina fingrar. Och den är den bästa. Medan jag skrev kunde jag inte förstå hur jag någonsin trott att det bara var två böcker när det så uppenbart var först nu som historien avslutades. Skrivprocessen jag drogs in i under de två månaderna var det mest fantastiska jag varit med om och egentligen tror jag att allt jag skrivit sen dess bara är försök att få uppleva samma sak igen. 

Men nu tillbaka till verkligheten: Den första boken, som jag skrev för snart tio år sedan, är inte tillräckligt bra. Om inget förlag gillar den,  kommer de inte läsa de andra två. Första boken är för seg i starten och för dåligt skriven. Det är först när den är lika bra som de andra som något förlag kommer nappa, och hur mycket jag än tycker om mina andra två romaner, så älskar jag inte dem på samma sätt som trilogin. Vill någon publicera de här böckerna, behöver jag inte mer i livet sen, än att få se mina barn växa upp och fascineras över vilka människor de kan tänkas bli. 

Så det så.

Författare, eller inte?

Jag sitter vid datorn och stirrar på  min text. Pular lite grann. Barnen leker nöjda.

Just då kommer äldsta dottern, 7 år, och vill titta på foton på datorn. 

Nej, säger jag, jag jobbar.

Vad jobbar du med? frågar hon.

Min bok.

Varför då?

Så att jag kan bli författare.

Men du är ju författare. (förvirrad min.)

Nja, säger jag, jag har skrivit böcker, men det går inte att köpa dem i affären. Om inte jag jobbar så kommer inget förlag vilja göra dem till böcker.

Jag tycker man ska kunna låna dina böcker på biblioteket, säger dottern.

Det tycker jag också. Men det kan man inte om jag inte jobbar.

Vad är det som gör författaren? Att jag skriver, eller att jag publiceras? Jag som älskar svenska språket blir plötsligt avundsjuk på engelskans differentiering writer kontra author. Writer skulle jag utan tvekan kalla mig. Den som skriver, direktöversatt. Till author är vägen däremot riktigt lång.

Min älskade Jimmybok

När jag fyllde fjorton fick jag LM Montgommerys serie om Emily. Inte den om Anne på Grönkulla som alla känner till, utan den om Emily på Månvik. Jag älskade Emilyböckerna eftersom jag kände igen mig i den fanstiserande, oförstådda flickan.

Emily skriver också, precis som jag. Skillnaden mellan oss är att Emily levde i början av 1900talet och hade ingen dator. Bläck och papper kostade pengar, och den stränga moster Elisabeth som hon bodde hos såg ingen mening i att köpa sådana saker till flickan. Med milda ord kan vi säga att moster Elisabeth inte understödde Emilys skrivande till hundra procent.

Men det gjorde kusin Jimmy. Kusin Jimmy vad Emilys mammas kusin och han älskade Emily. Jimmy ville att hon skulle få skriva. Han tyckte om hennes berättelser.

Jimmy försåg Emily med bläck och papper. Han köpte en anteckningsbok åt henne som hon fyllde med sina älskade ord och när en bok tog slut, fick hon en ny av Jimmy. Hon kallade dessa anteckningsböcker för sina Jimmyböcker och hon värderade dem högre än allt. 

Jimmyboken var inte bara utloppet för Emilys ström av ord, utan också en symbol för att någon trodde på hennes skrivande.

Detta är min digitala variant.

Den andra skrivprocessen

Vad i all sin dar menar jag med "den andra skrivprocessen"?

Skrivprocessen är ett ord jag fått med mig från min svensklärarutbildning. Skrivprocessen kan man tala precis hur mycket som helst om. Framför allt i en skolmiljö.

När det kommer till författare har alla sina egna knep och vanor. Roald Dahl fick jag höra kunde bara skriva ute i sin kalla bok, insvept i tjocka filtar, med en liten, liten blyertsstump i handen. Han skrev dessutom bara på gula papper. Inga andra dög. Jan Guillou var det någon som sa skriver precis 10 sidor om dagen, varken mer eller mindre. Om det så är mitt i en mening när den tionde sidan tar slut, skriver han inte klart den. Vet inte om det är sant, men om så är fallet har han en maskinliknande disciplin.

Min skrivprocess är också sin egen och har utvecklats under det senaste decenniet då jag avslutat fem större manus. Jag måste till exempel alltid läsa mina texter högt. Jag skriver inte i ordning utan i den ordning som scenerna poppar upp i mitt huvud och fyller därefter på från början till slut. Efter tre längre ungdomsböcker och två romaner är vanan ganska inne på hur en bok blir till i mina händer. Eller just det, inte en bok. Ett manus.

För det är nu som problemet kommer in. Det är inte jag, utan det stora, farliga Förlagsmonstret som ska förvandla mina manus till en bok som alla kan läsa. Och då måste man jobba lite. När det första, färska, vackra manuset är utskrivet, inskickat och refuserat väntar en annan process. Det är den jag kallar för den andra skrivprocessen.

Det första som sker i den andra skrivprocessen är att jag måste få distans till min text. Detta kan bara ske över tid. Det andra är sedan att läsa igen och fundera över vad som är felet med texten. Små språkliga saker ser jag direkt och hela tiden. Finns tusen sådana saker att förbättra i ett manus. Men om jag nu tycker att inledningen är lite för långsam eller historien behöver vävas på ett lite annat sätt på sina ställen, då blir det genast betydligt mer arbete.

Och det är där jag är. Jag har skrivit en trilogi ungdomsböcker som jag tror många barn och unga kommer uppskatta. Jag älskar de här böckerna. Första boken är mysig och har ett överraskande slut, andra boken är spännande och farlig. Tredje boken är så bra att jag kissar ner mig bara jag tänker på den. Men inget förlag kommer säga JA förrän första boken är lika bra som tredje.

Därför ger jag mig nu in i den andra skrivprocessen. Med kritiska glasgögon ska precis allt granskas och vändas upp och ner. Precis allt..

Varför blogg?

För ett tag sedan hittade jag till Debutantbloggen och läste där fascinerad om andra författare som debuterade. De beskriver resan från det där efterlängtade svaret "JA" till pressreleaser och bokrecensioner av deras älskade debutroman. Under denna resa får de göra hissnande saker som att signera böcker på Hemköp när ingen kommer eller läsa högt för en barngrupp på ett avlägset bibliotek.

En vacker dag kanske även jag kommer dit. Det är planen. Men än så länge befinner jag mig här, vilse i djungeln av förlag och möjligheter. Jag har ett helt gäng manus som jag alla älskar, men har ännu inte fått mitt "JA".

Behovet av en författarblogg fanns alltså. Kanske inte hos läsare men hos mig. Jag vill skriva om min resa. För tio år sedan skrev jag en barn- ungdomsbok. En kapitelbok om magi och äventyr. Jag tror att det finns massor av barn som skulle tycka om att läsa min bok, och de två som följer den (två böcker som redan är skrivna.) Men för att nå dit måste jag vara en duktig författare och sätta mig ner på min rumpa och arbeta. Jag har ett tio år gammalt manus som blivit refuserat fyra gånger. Det finns massor med saker jag skulle vilja ändra och förbättra. Med dessa ändringar, genom denna andra skrivprocess, hoppas jag locka fram det stora, farliga Förlagsmonstret ur sin grotta, få honom att ge vacker tass och sedan skratta fram ett rungande JA!

Därför blogg.