onsdag 23 mars 2011

Berättelsen om min trilogi

Jag var sju eller åtta och lekte med min tre år yngre syster. Vi var i skogen tillsammans med en klasskompis till mig som jag aldrig brukade leka med, men den här dagen gjorde jag det. Jag var lekens självskrivna regissör och hittade på att vi genom ett träd kunde förflytta oss till en annan värld. En värld där alla var magiker. Världen var uppdelad i olika länder med var sitt kungahus men berättelsen spann jag runt min syster. 

Min klasskompis var aldrig med igen, men min syster och jag fortsatte leka denna magiska lek dag ut och dag in, år efter år. Min syster var sig själv och jag var alla andra. Jag byggde upp en värld med över femtio personer som vi kände utan och innan. Det var krig och farligheter, kärlek och slottsbaler. Riktiga äventyr blandades med en vardag där allting blev lite enklare på grund av magin. Leken höll i sig i närmare ett decennium innan den ebbade ut till samtal kring gemensamma, påhittade vänner.

Det hände att jag frågade min syster redan under tonåren om jag fick göra leken till en bok någon dag. "Javisst," sa hon, "bara du dedikerar den till mig." Och det har jag gjort. Åtminstone i manus. 

Första boken var både svår och lätt att skriva. Lätt för att så mycket redan fanns klart och svår för att jag aldrig hade gett mig på något längre. Under arbetet med första boken väcktes tanken på en andra och när jag väl var klar med första skickade jag in den samtidigt som jag började på nästa. Andra gick fort, och var en skrivprocess som jag njöt så av, som om det varit en perfekt balanserad maträtt. 

Sen gick det några år och jag arbetade på andra alster. Skrev en bok med stackatoartat språk som är riktigt mörk. Men mina dagdrömmar om vännerna från leken hängde kvar på samma sätt som de alltid gjort. Ni förstår, de lever i en värld parallell till min egen och jag får ständigt höra nya saker som hänt: den och den har gift sig, den har fått nytt jobb, de kan inte få barn, så och så står det till med fasorna... 

Och medan jag satt och arbetade på ett större romanprojekt sa det bara plopp i hjärnan på mig och jag insåg att alla de där dagdrömmarna blivit till stoff till en tredje bok. Det tog mig knappt två månader att skriva den boken. Den bara ramlade ut genom mina fingrar. Och den är den bästa. Medan jag skrev kunde jag inte förstå hur jag någonsin trott att det bara var två böcker när det så uppenbart var först nu som historien avslutades. Skrivprocessen jag drogs in i under de två månaderna var det mest fantastiska jag varit med om och egentligen tror jag att allt jag skrivit sen dess bara är försök att få uppleva samma sak igen. 

Men nu tillbaka till verkligheten: Den första boken, som jag skrev för snart tio år sedan, är inte tillräckligt bra. Om inget förlag gillar den,  kommer de inte läsa de andra två. Första boken är för seg i starten och för dåligt skriven. Det är först när den är lika bra som de andra som något förlag kommer nappa, och hur mycket jag än tycker om mina andra två romaner, så älskar jag inte dem på samma sätt som trilogin. Vill någon publicera de här böckerna, behöver jag inte mer i livet sen, än att få se mina barn växa upp och fascineras över vilka människor de kan tänkas bli. 

Så det så.

Inga kommentarer: