Av mina fem manus (tre kapitelböcker, två romaner för vuxna) har jag bara skickat in barnböckerna. När första boken i ungdomstrilogin var klar skickade jag den till Rabén och Sjögren samt till Bonnier Carlsen. Jag fick nej från båda. Refuseringsbreven var av det bättre slaget, ska tilläggas. De sa att de på grund av för många manus även var tvungna att tacka nej till sådant som var bra.
När trilogin var avslutad skickade jag in alltsammans till Bonnier Carlsen igen, eftersom de då godtog manus per mejl. Jag skickade även in det till Libris. Det kändes som att Libris skulle nappa eftersom böckerna är fantasyböcker sprängfulla med tankar om gott och ont och sådana grundläggande värderingar som Libris står för. Men det blev nej från dem båda två. Också bra sorts refuseringsbrev, men nej ickedestomindre.
Min slutsats har varit den att den första boken i trilogin inte är tillräckligt bra och att förlagen därför inte bryr sig om resten. Om den första inte håller måttet så blir det nej.
Men varför kallar jag förlagen för monster?
Jo, för den oskyldiga romantiska författaren som sitter på sin kammare och drömmer om slott, krig och kärlek är verkligheten med förläggare oerhört skrämmande. Förlagen är oromantiska, realistiska och stora. Dessutom är de många! Det är en djungel att navigera i och att hitta rätt förlag till just barnböcker i Sverige är jättesvårt om man får nej från jättarna som Rabén och Sjögren. Författaren måste i ett trollslag förvandla sig till en försäljare och tänka smart, skriva smart och leta smart. Ha skinn på näsan och resa sig och trava vidare efter varje NEJ. Allt i jakten på ett JA.
Och jag är inte sådan. Men jag måste ju bli. Jag måste lära mig och läsa på. Och det gör jag. Jag har lärt mig massor sen jag började med detta. När jag är inne i förlagssvängen känns det bra och som att jag nog kommer bli publicerad en dag. När jag är inne i mina berättelser däremot kan jag inte tänka på förlag på samma sätt. Då måste jag få lov att leka med molnen och låtsas att hela världen redan är min.
En paradox är dock, att hur skrämmande förlagsvärlden än är, så finns det inget jag längtar efter mer än en förläggare. Någon att bolla tankar med vad som behöver förändras och inte i ett manus. Men där har jag några vänner/systrar som ställer upp. De lyssnar troget och tycker saker när det behövs. Men en förläggare... tänk vad intressant det skulle vara.
Nästa paradox är att trots min önskan och mitt mål att få det där JA från någon som bara älskar böckerna och vill jobba med mig, så är jag nästan mer rädd för att få ett JA än ett NEJ. När det där JA kommer, då står jag plötsligt på okänd mark. Det är minst lika läskigt som något annat.
Så där. Förlagsmonstret är min bild för en hel radda blandade känslor som alla bottnar i rädsla skulle jag tro. Rädsla för att inte bli accepterad. Rädsla för att bli accepterad och vad som då kommer hända. I mitt manus finns både min själ och mitt slit men sedan måste jag bortse från det och se krasst på det hela som om jag valde bank för huslånet. Ungefär så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar