Teodor Kallifatides beskriver i Ett främmande land utanför mitt fönster den process han som immigrant går igenom innan han äger det nya språket: svenska. Jag fascineras av hans självbiografiska böcker av denna anledning att han skriver böckerna på svenska som är ett språk han lärt sig som vuxen. Först när boken är klar översätter han den själv till grekiska (oftast gör han det själv, har jag förstått det som) som är hans modersmål.
Denna process, att äga ett språk som han kallar det, är en plågsam kamp. Att lära sig glosor och grammatik är bara en liten del i denna process. Han menar att för att äga ett språk såpass att han kan skriva på det måste han känna varje liten nyansskillnad i språket, både på grammatisk nivå och i semantiken i ord såväl som idiom. Jag kan bara föreställa mig hans kamp, men resultatet är fantastiskt. Hans språk är underbart att läsa.
Just nu känns det som att jag går igenom en liknande process. När jag skriver ett manus har jag precis hela texten i mitt huvud. Det är en stressande känsla att gå och bära runt på flera hundra sidor text som det tar tid att knappra ut på papper, men det är samtidigt enormt tillfredsställande. Jag är bokens skapare: jag känner varje person, plats, replik, känsla, tanke, uppsåt och jag vet precis var allting ska leda. Jag behöver aldrig leta efter något för allting finns högst upp i högen på mitt mentala skrivbord.
Där är jag inte nu. Jag har plockat fram ett åtta-nio år gammalt manus och försöker skriva om det. Jag känner personerna, platserna, känslorna och uppsåten och jag vet precis var jag vill leda dem. Jag har redan skrivit de två uppföljarna. Men - jag vet inte vad som står var, hur många gånger varje liten detalj är nämnd. Jag känner texten, men jag äger den inte. När jag läser något så undrar jag genast: är detta första gången detta nämns eller står det med i den tidigare texten? Och så måste jag leta. Leta! Det är oerhört frustrerande.
Samtidigt måste jag gå igenom denna process. Jag hade inte kunnat skriva om ett manus med en gång det är klart. Då är det ju perfekt i mina ögon. Det måste gå tid för att jag ska få distans och kunna se med nya ögon och förbättra, men den distansen försvårar samtidigt processen.
Hm. Jag önskar helt enkelt att jag hade mer tid. Det skulle lösa det mesta. Men men. Nu har jag till midsommar på mig, sen ska första boken vara genomarbetad för läsning av min "personal".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar