Har inte ens börjat. Har redan fått en recension.

Som bekant läste jag och dottern ut andra boken förra veckan. Sen dess har hon levt i en bubbla, kvar i världen som vi delat varje kväll i veckor. Hon har ritat, pratat, frågat och längtat efter att få börja läsa trean.

Men i kväll, efter årets lyckade Halloweenfest, satte hon sig och gjorde ett bokomslag - enligt sketcherna jag fått från illustratören - och detta är vad hon skrev på baksidan. (Jag har författarens medgivande att posta det här på bloggen, men lämpligt nog hamnade fingret över hennes namn.)

Tack, mitt hjärta. Tack!

Vid midnatt smäller det för den som orkar vara uppe

Nanowrimo börjar vid midnatt den förste november. För min del blir det nog i morgon bitti. Måste sova och tänka på hälsan (återkommer med hur det gick med det.)

Mellan mig och Nanowrimo ligger följande lista att beta av:

• Skriva följebrev. 
• Mejla manus.
• Svara på senaste illustratörsmejlet, fast först
• diskutera illustratörsmejlet med någon.

Tur att man ska på höstlovslek till svensklärarsystern om en stund. Mammorna brukar kunna avhandla ett och annat medan barnen leker. 

Sen återstår det sista och viktigaste: läsa igenom synopsis och karaktärsdokument och bestämma sig för var i härvan man ska börja. Antagligen med tillbakablickarna.

Imorgon bitti ska jag börja skriva Tekoppen. Say what? Den där berättelsen som legat på lut i evigheter, ska nu få ord att vila på.

Men vilka? Den som lever får se.

Hur laddar ni andra?

Om ni kunde glutta in i min inbox

Då minsann skulle ni få se tre enkla sketcher som fyller mitt hjärta med lycka och mitt huvud av tankar. Konstnärliga symboler kontra marknadsföring, kontra hur omslagen på övriga böcker kan komma att se ut.

Jag hade möte med illustratören igår kväll. Min fyrologis egen illustratör. 

Det kommer bli fint det här.

Jo. De är spikade.

Ångest, vånda, ordvänderi. Terrorisera lillasyster på chatten dag som natt.

Men nu. Titlarna på serien är spikade. Ett telefonsamtal där båda alfaläsarna deltog i samtalet samtidigt, var vad som krävdes för att få fason på den rackare som krånglade.

Jag har bytt titel på fyra verk. Jag är nöjd.

Och till alla er som kommer att tycka att jaha, det lät ju lite klycshligt eller fånigt eller barnsligt: Det här är fyra barnböcker. Böcker som ska läsas av Barn och Unga. Böcker som ska säljas till Barn. Okej? Målgruppen var nyckeln hela tiden och anledningen till att jag strök de två förslag som jag gillade bäst själv. Men det här funkar i de tre parametrar som betyder allt: 

genren (fantasy)

målgruppen (mellanstadiebarn och högstadieungdomar) samt

stämningen i den värld som jag skapat och som är unik för just dessa böcker. 

Även om det låter nytt, låter det hemma.

Så. Nu kan vi fira.

Eller?

Nano-newbie som man är

... så sitter man inte alls här och samlar formuleringar, slipar på synopsis och laddar inför fredag så där som man ska.

Man sitter och försöker få klart ett annat manus först.

Magsjukan var bra på så vis. Jag har fått tid. Huset är tyst. Jag kan jobba. Jag har fått betakommentarer och tid att fundera över vilka jag håller med om och inte. Nu ska här fixas några grejer och sen ska det iväg. Jag känner att det är det rätta.

Därefter blir det Nano efter bästa förmåga. Jag vet redan att jag kan skriva 50 000 ord på en månad om jag vill, och därför kommer inte mitt mål vara att lyckas med det, utan att känna mig nöjd med upplevelsen som sådan. Det händer för mycket annat inom författandet just nu för att göra något annat och jag ser inget fel med det.

Om trettiotvå dagar går ansökningen ut till Debutantbloggen. Vem vet vad som hänt till dess. 

Bollar i luften

Fredag. Höstlovet äntligen här. Till sent på kvällen satt jag med äldsta dottern och läste ut seriens andra bok. Vi avnjöt det ljuva slutet i all sin glans, men ändå var hon inte nöjd. Hon vill läsa trean. NU. 

Känner mig som tidernas sämsta mamma som ska delta i Nanowrimo och sen pilla med relationsroman innan jag kan ta mig tid att göra klart trean så hon får läsa. Den skrevs för fem år sen, men den behöver skrivas om, något jag höll på med i våras, men kom av mig från eftersom det inte hade så hög prioritet. 

Stackars barn. Hon kommer få vänta minst ett halvår på fortsättningen. 

Lördagen ägnade jag åt att klappa ord. När jag postat inlägget om titlar fredagnatt, kläckte jag nämligen nya titlar på samtliga fyra böcker. Bara så. Jag var hög, kände att jag kommit rätt, men under lördagen var jag inte lika övertygad om en av dem - den första. Jag ringde min lillasyster och fortsatte messa henne under dagen så fort andra ord dykt upp i huvudet. Pendlade mellan exalterad och frustrerad.

Hur byter man titlar på böcker som funnits i elva år? Å ena sidan känns de nya titlarna både rätt, spännande och säljande, å andra sidan undrar jag om jag någonsin kommer vänja mig vid att använda dem. 

Det är mycket som snurrar i huvudet och gårdagen försvann i magsjuka. Trodde jag skulle ligga plakat hela veckan, men jag kan faktiskt sitta upp redan idag. Yay!

Och, jo... jag vet att det var jag som drog igång alltihop, men ska jag verkligen vara med på Nano? Har lite mycket annat på mitt bord. Betaläsarkommentarer på relationsromanen dimper ner i mejlboxen samtidigt som serien fått en illustratör och vi ska ha möte så fort jag är frisk.

Illustratören är jag väldigt, väldigt glad för men för att han ska kunna börja jobba hade det varit bra om böckerna haft spikade namn eftersom jag märkt att titlar och omslag hör ihop.

Där har ni Vilse. Drar i alla tåtar samtidigt, försöker få mannen att stormsäkra huset och tröstar barn som inte får leka med kompisar på lovet på grund av smittorisk. Vill komma igång, men med vilket?

Vad är syftet med en titel?

Titeln på en bok borde rimligen ha något med boken att göra. Man skulle kunna se titeln som en sammanfattning av bokens innehåll, eller en skylt som ger vissa förväntningar som sedan överensstämmer med det som väntar inuti. 

Jag har aldrig haft svårt för att hitta på en lämplig titel utan jag brukar ha titeln klar redan innan jag börjar skriva. Så har det alltid varit. Det är väl inte världens mest originella titlar, utan något kortfattat som anspelar på det ena och det andra och hur roligt det än är att hitta en titel som alluderar på något utanför boken, är det allra roligast - tycker jag - att anspela på minst en händelse i boken. Gärna många. Jag gillar när titeln får fler bottnar ju längre man läser.

Men jag har haft vissa problem med fyrologin, som vi döpt om serien till. Samlingsnamnet på serien är ett namn som används på andra böcker, och titlarna på de individuella böckerna säger inte så mycket förrän man läst något i dem och bekantat sig med den nya världen. Samtliga titlar låter väl lite halvcoola sådär, men det är först när man läst en bit in i första boken som titlarna på övriga böcker blir begripliga. Först då.

Är det bra? Som jag funderar på detta! Jag har alltid sagt att det där med titel, det är en sån sak som förlag ofta ändrar på, och det tar jag den dagen det blir aktuellt. Men nu sitter jag här och funderar på egenutgivning och måste ha alla svar själv.

Eller är titelns viktigaste syfte inte alls att sammanfatta, utan att göra reklam? Är titeln liksom omslaget något som egentligen bara har ett enda mål: att få någon att plocka ner boken från hyllan och studera den närmare? Om detta är titelns främsta syfte, måste jag då byta mina titlar?

Till vad?? Jag har lekt med olika varianter men allt låter som att det kommer någon annanstans ifrån.

Jag behöver ha möte. Med manusgruppen. Nej, just det, jag har ingen sån. Med betaläsarna dådå. Eller alfaläsarna. 

Egentligen undrar jag bara varför jag jobbar så mycket att jag inte hinner ringa min lillasyster.

Ungefär där befinner jag mig

Planer, möjligheter, nätverk, portfolios, oväntade möten, hejaklack.

Tvivel.

Entusiasm, budget, omslag, tidsram och ännu mer hejaklack.

Tvivel.

Nya planer, ny entusiasm, nya hinder, nya lösningar.

Ren ångest. Blommande ångest.

Vad har jag gett mig in på?

Sakta kryper dagdrömmen fram igen, skyler tvivel. Ingjuter mod. 

Planer, möjligheter, hejaklack.
Planer, möjligheter. Hopp. 

Sånt man inte trodde fanns

Har en kille i veckans natur-trea som är en levande Sheldon, fast istället för att ha Asberger är han den mest socialt kompetenta eleven här. Någon vänder sig till honom och frågar vad en fras han läst i en artikel betyder. Frasen är på latin. Jag hör vad de säger och ställer mig redo att vara behjälplig. Jag är väl ändå latinlärare och alla andra i rummet är väl ändå naturvetare. Ämnet vi läser är svenska.

Men Sheldonkillen ger en förklaring som vida övergår något svar jag hade kunnat ge utan att först läsa på. Han håller Europas samlade språkhistoria i huvudet, han drar paralleller som om han hörde hemma på doktorandutbildningen och han snyter det ur hatten.

Finns såna människor?

Note to Theresa: Jag och samma kille hade dessutom en diskussion om Higgs, CERN och nobelpris som möjliggjordes av vårt samtal i veckan. Haha, tack!

Räkna resurser

Ska man starta eget företag ska man lista sina resurser. Det har jag fått lära mig. Det var när jag kikade på just det som jag började känna att det kanske inte är omöjligt att starta förlag.

Jag känner flera egenutgivare som startat eget förlag, hittat grafisk formgivare och genomfört hela processen från början till slut. Det finns gott om folk att fråga.

Jag är omgiven av svensklärare, språkvetare och pedantiska stavfelsjägare och tror mig kunna spara in på korrekturläsare.

Jag har en unik idé för försäljning till skola med ett läsförståelsepaket som jag tänkt arbeta fram med hjälp av min lärarhjärna och lärarsyster.

Jag har goda vänner som är fotografer till yrket. Kan vara bra.

Jag har livslång, gratis IT-support i min man och vi kommer kunna göra riktigt snygga hemsidor tillsammans.

Jag har en bästa kompis som är ansvarig för Qoola kvinnors podcast och planerar ha med mig i programmet.

Jag har en bror som sitter i riksstyrelsen till föreningen Hema (medeltida kampsport) och i egenskap av min svärdsexpert kommer han säkert göra reklam för serien med historiskt korrekt fäktning.

Jag har en svåger som jobbar med reklam och mer än en gång erbjudit sig att göra en kampanj med min bok kopplat till dagligvaruhandeln.

Jag känner konstnärer och formgivare som skulle kunna hyras in till omslag, men jag har inte bestämt mig där än. Att hitta rätt illustratör är A och O. Framsidans betydelse går inte att framhäva nog.

Jag har en tvillingsjäl som jobbar på förlag och säkert har bra tips på hur man gör med pressreleaser och recensionsex.

Det är väl en ganska bra början? Jag har inte ens tagit med allt.

Som jag ser det, ger jag inte upp, utan tvärtom inser jag att jag vill att min värld och mina karaktärer ska få finnas i just den form som jag själv vill presentera dem i. Detta är min bebis och kommer att ges ut på mitt vis. Det är helt enkelt vad som passar just de här böckerna bäst.

Alla andra manus kommer skickas in i vanlig ordning och målet är fortfarande att få vanligt, regelrätt bokkontrakt på dem.

Men fyrologin, som Anna en gång kallade den, den gör vi så här med. Hellre det än byrålådan.

Egenutgivarens för och emot

Egentligen har jag övervägt egenutgivning länge när det kommer till ungdomstrilogin. Har till och med gjort upp en plan, köpt en domän. Tänkt och läst. Så varför gjorde jag inte slag i saken för längesen?

Hoppet govänner, hoppet. Jag vill helst av allt ha ett förlags stöd i processen. Jag lockas inte av egenutgivning på de grunder som lockar andra - som att man får alla intäkter själv - utan jag vill nå ut till många läsare och jag vill ha - kanske överdrivet mycket - ett förlags kvalitetstämpel som en gång för alla "bevisar" att jag kan skriva. Att jag duger.

Fördelar med att ge ut böckerna själv:

• Vips, så har man boken. Ja, det kräver arbete, budgettänk, research, men det är arbete som leder till färdig produkt till skillnad från den evinnerliga väntan som författare ägnar sig åt annars. Vänta, vänta, vänta. Nej, säger jag. Det räcker.
• Jag får allt som jag vill ha det. Jag får bestämma framsida, inlaga, typsnitt, format - rubbet. Och jag vet dessutom precis hur jag vill ha det. Jag vet hur kartan ser ut som finns på insidan, jag vet vad jag vill ha med i liten uppslagsdel i slutet, jag vet vilken liten symbol jag vill lägga mellan avsnitten. Jag måste "bara" hitta någon som kan göra det till ett rimligt pris.
• Nu finns föreningen Egenutgivarna som har en monter på Bokmässan där jag kan ställa ut istället för att bli tvungen att köpa egen monter. Det verkar vara en härlig förening av driftiga människor som imponerade på mig ganska snart efter det att jag surfade in på deras sida.
• Jag kan bestämma typ av band och pris själv så att det blir en bok överkomlig för barnfamiljer att köpa, istället för att ge ut en dyr inbunden sak som inte säljer mer än till bibliotek. 
• Det är en serie. Alla vet att bästa sättet att marknadsföra en produkt är att det finns flera. Varje ny som kommer ut gör automatiskt reklam för de tidigare. Jag skulle till och med kunna ge ut de första två böckerna under samma år - om jag vill. 

Nackdelar med att ge ut böckerna själv:

• Marknadsföringen. Hur gör man? De etablerade förlagen har helt andra resurser med folk som är utbildade och erfarna i sådana här grejer. Jag är en usel försäljare, egentligen. 
• Redigeringen. Kommer jag ångra mig senare? Kommer jag tycka att det var ett misstag att inte redigera mera, ta bort, göra om? Kommer jag få dåliga recensioner om jag inte har en väderbiten förläggare vid min sida som tvingar mig till att göra om rubbet?
• Godkändstämpeln. Jag vet inte, branschen är väl under förändring och egenutgivare ses som driftiga företagare, men inuti mig ligger föreställningen kvar att om man ger ut boken själv är det ett bevis på att man misslyckades ta sig igenom nålsögat som är förlagen. (Å andra sidan ger förlag ut en hel del som jag inte tycker håller, så det är naturligtvis godtyckligt vad som är bra böcker och inte.) Hur som är det svårt att ta sig ut i bokhandeln som egenutgivare. Brist på trovärdighet.
• Pengar. Jag måste faktiskt kunna finansiera det här och få okej från min man på den budget som sätts och jag vet inte alls vad jag har att röra mig med än.
• Trots Egenutgivarna måste man vara rätt ensam. Inga förlagskollegor, ingen redaktör.

Övriga tankar:

• Bara för att jag ger ut trilogin själv, betyder inte det att jag måste ge ut allting själv. Jag kan fortfarande skicka in relationsromanen (som egentligen är en feelgoodbok, har det påtalats för mig). Nanowrimoprojektet som kan komma att bli riktigt bra ska definitivt till förlag och kanske är tillräckligt bred för att faktiskt nå fram. Jag har alltså andra manus, andra möjligheter att få gå på förlagsfester, ha kollegor, förläggare, som tycker det är okej att jag kallar mig författare.

Viktigast av allt: 

• Jag tror på den här serien. Jag älskar den. Jag tycker att den berör. Jag garvar gott när de är roliga och gråter när det värsta inträffar. Hela min själ finns häri och för varje stund som jag läser för min dotter känner jag att om hon älskar den, så måste det finnas andra barn som kommer att göra det också. Räcker min tro?

Debutera 2014

Jaha, så vad säger ni? Ska man ta och anmäla sitt intresse av att blogga på Debutantbloggen 2014? Rakt av? Bara så?

Och sen ger man ut sina ungdomsböcker själv.

Har vi kommit dit nu?

Avbrott

Jag jobbar.

Jag sorterar mänger av tvätt.

Jag ordnar inför tidernas mest intensiva helg.

Jag går upp i ottan.

Jag läser om korsriddare.

Jag förklarar hur man analyserar noveller.

Men genom allt det där, hör jag ett lågt, ihållande morrande. 

Något försöker skrämmas bara genom att påminna om sin existens.

Det är Förlagsmonstret. 

Det vill inte låta mig glömma att det finns en välgrundad anledning till att det i Vilseland heter just Förlagsmonstret och inte Förlagsälvan eller Förlagsnallen.

Grrrrrrrrrr, säger det. 

Dovt, men ihärdigt.

Fast vet ni vad? Idag var det en elev som sa till mig att jag är en väldigt bra lärare. Helt otvunget. Sen fick jag mejl av bästa korrläsaren och kände att kvoten "den där Vilse är inte så dum ändå" nästan var fylld. 

Glädjen fick nästan fäste, hann nästan slå sig ner och le. 

Då hördes ett morr från fjärran.

Till kvällen väntar en urladdning

Idag har jag tagit farväl av en fantastisk människa och hennes fantastiska familj när de - hastigare än planerat - nu flyttar tillbaka hem till Island. Tror inte hon förstår hur saknad hon kommer vara. Tror absolut inte hennes kavata, galna femåring förstår hur saknad hon kommer vara, heller.

"Mamma, det ser ut som du har tårar i ögonen," var stora dotterns kommentar. Jotack. Det kan bero på att jag har det. 

Idag har jag vässat fem blyertspennor i en sagolik pennvässare som ser ut som en flygel i metall. 

*infogar bild på nämnda pennvässare* 

När väninnan E skriver musik måste man skriva med vässade pennor för annars ser man inte om det är ett E eller F, ett G eller A och efter tre omgångar med sudd skriver hon till slut bokstaven bredvid för säkerhets skull. Man kan nämligen inte ta paus i skrivandet för att vässa pennor under skrivandets gång, får då glömmer man vad man spelade. Så fungerar det, och resultatet mina vänner... Jo. Jag önskar ni alla kunde vara där och höra det. Väninnans talang ligger på proffsnivå, sen kämpar vi tillsammans för att få ihop taktstrecken medan vi skrattar, suckar och äter marmelad. Kunskaperna tryter stundom, men harmonierna är det inget fel på. Alls.

Idag har jag lånat två skrivarböcker på biblioteket. De två mest omtalade, en av Steven King och den andra av Elisabeth George. Det är meningen att jag ska läsa dem också.

Det är meningen att jag ska göra väldigt mycket numera. Lite för mycket, så där så att både familjen och kroppen strejkar. Imorgon ska jag till exempel hålla en extra lång lektion om högmedeltiden och om vi hinner, gå in på senmedeltiden också. Jag vet än inte skillnaden på dessa båda, men hoppas innerligt att det ger sig någon gång kring 7.30 imorgon bitti.

För när det blir mörkare ute, och mörkare kring romanprojekten, är jag väldigt glad för sidoprojekt som musiken jag skriver med E. Fast mest av allt är jag nog tacksam för att det är Greys ikväll. Räknar blint med att få gråta ordentligt, både över isländska familjens flytt och allt annat.

Så länge får man vara glad för sånt här.

I kölvattnet av Babels Nobelprisdiskussion

... sitter jag nu och funderar. Dels på vilken Alice Munro jag ska börja med, novis som jag är på författarskapet, dels på mitt eget skrivande.

Det är ju inte utan att man känner sig liten i så fint sällskap som något så unikt som en hyllad, älskad och dessutom populär författare som går och tilldelas Nobelpris. Lilla jag har milslånga vägar att gå innan lilla jag är ens hälften så bra. Jag älskar deras diskussioner och analyser men mest av allt intervjun med Munro själv när hon talar om hur bra det var att vara hemma med barnen och skriva samtidigt. 

Men låt oss tala Nanowrimo. 

Man ska skriva 50 000 ord på en månad, och till skillnad från alla andra har jag inga problem med att göra det, eftersom jag gjort det många gånger förut. Jag skriver en hundratusenordsroman på två månader, då borde jag kunna skriva hälften av det på en månad - om man bortser från att det är november och det ska jobbas, genomföras Halloweendiscon och dessutom ha höstlov med alla barn hemma.

Först tänkte jag att de där 50 000 orden - om jag hinner komma dit - skulle utgöra en god början. Att jag skulle få fortsätta in i december innan grovmanuset var klart. Nu tänker jag inte så. 

Nu tänker jag vänta lite nu, nanoboken (som tidigare kallades Boken som Ligger på Lut) är en kort bok. Den ska vara koncentrerad, språket ska ha hög densitet, mycket ska sägas på liten yta. (Nu förstår ni varför jag tyckte det var så inspirerande att lyssna på Peter Englund.)

Men där ligger ju hela stötestenen, anledningen till att jag inte skrev boken i våras. 

Jag kan inte skriva så, utom ibland när någon kastar guldstoft på mig. Jag skriver med många ord. Jag är ingen kortfattad människa. 

Alltså. Det som gör att jag skulle kunna skriva en roman på en månad - att den är kortare än annat jag skrivit - är anledningen till varför jag inte kan skriva en roman på en månad. Att skriva kort är svårare än att skriva långt.

Tagit stora klivet

Då var det gjort!

Vilse är anmäld till årets Nanowrimo. För en gångs skull sitter jag inte mitt upp i ett stort romanprojekt, utan befinner mig lite mellan stolarna. Dessutom har jag ett färdigt synopsis till en roman jag längtat efter, men aldrig funnit språket till. Språket är för svårfångat, jag vill för mycket och allting låser sig.

Vad behöver man då? Man behöver Nanowrimo! Man måste ju vara med ett år och prova i alla fall. Jag skriver ju 50 000 ord på en månad när jag väl skriver, så varför inte få ett helt community som sluter upp och peppar? Jag ska följa lektörens råd och slappna av och bara skriiiva. Sen kommer jag ha en start att gå vidare med.

Vill ni också vara med? Anmäl er här. Vill ni bli nano-kompis med mig? Jag heter VilseH, på Nanowrimo som på twitter och enligt Maria är svenska hashtagen #nanoswe. Läs gärna Marias inlägg på Debutant, det var det som kickade igång mig.

Då så. Då har man att göra. Skicka iväg en relationsroman för att sedan glömma den och skriva en annan. 

Att skriva är förlagsväntans bästa medicin.

Dagen i superlativer

Mysigast: De två minuterna kring middagsbordet då där fanns samtal istället för bråk kring soppa, knäckebröd och fruktsallad.

Mest nostalgiskt: När dottern övade sin nya pianoläxa My heart will go on, och jag inte bara kom att tänka på biokvällen 199X då man såg filmen första gången, utan alla kvällar vi lyssnade igenom Titanicsoundtracket när nämnda dotter var ett år och vi använde James Hornbys musik som sövningsmedel. Kväll efter kväll efter kväll.

Mest kreativt: De fyra timmarna vid väninnan Es piano när vi tillsammans tonsatte något jag skrivit. Jag kom med förslag på hur jag tänkt mig texten i sång och hon lade - utan att blinka - världens vackraste pianoarrangemang kring mina futtiga små toner och gjorde det till en överjordisk helhet. Lääängtar till nästa vecka när det ska framföras.

Sist, men inte minst...

Roligast: När jag försökte mig på lite kärlek i köket efter maten, lite traditionell förföringskonst och min man säger "Letar du inspiration, eller? Tänker du bli romanceförfattare du med efter senaste Babel?"

Att lämna dem ifrån sig

Betaläsaren med stort B är mejlad. Manuset överlämnat.

Jag kan inte göra mer just nu.

Under en vecka har jag använt varje ledigt ögonblick (och varje oledigt ögonblick) åt detta manus. Jag har pillat och pillat, tagit bort och skrivit till, minst tio timmar varje dygn. Minst. Ögonen går i kors och rumpan värker.

Men nu kan jag inte pilla mer. Det gör ingen nytta. Mejlet är skickat och min kära huvudperson måste stå på egna ben en liten stund utan att jag håller henne i handen.

Trött i munnen

Äldsta dottern tyckte hon var skruttig i halsen och snuvig imorse. 

Visst, stanna hemma från skolan, sa jag. 

Läs din bok för mig, sa hon. 

Och vi har läst. Och läst. Vi har plöjt fram genom denna koloss till tegelsten (andra boken i trilogin) och kommit hela vägen fram till favoritscenen på båten och lite till. Ungen får inte nog, men min tunga känner det som att den helst vill inta viloläge resten av dagen. Jag drar mig till och med för att skriva ord med för många konsonanter här i inlägget, av rädsla för att jag någon gång ska behöva läsa det högt.

Men jag vill läsa högt för henne. Såklart. Det är ytterst få passager som hon får ta sig igenom på egen hand. Vi vill båda ha det så här.

Tankar: hon är på gränsen till för liten för boken, men hon hänger med. Verkligen. Hon fattar skämten. Hon har lärt sig jargongen och lärt sig nya ord i mängder. Två exempel ur dagens läsning: särbehandla samt kutar (inte nödvändigtvis förekommande i samma mening.) Jag vill bara kort få sagt att det här med att läsa böcker är himla utvecklande för barn (ifall det inte framgått tidigare) när det kommer till ordförråd, läsförståelse, se sammanhang, dra slutsatser. Jag ser denna utveckling pågå mitt framför ögonen på mig när hon resonerar kring hur hon tror de olika trådarna kommer utveckla sig och citerar fyndiga kvickheter.

Wow.

Men när tungan måste vila rejserredigerar jag fortfarande. Börjar känna mig klar. Är osäker på några ställen. Har inte jobbat så här intensivt och målmedvetet med ett manus på länge.

U n d e r b a r t.

Att duka en soffa för en

Min man är inte hemma ikväll utan ute på välförtjänt galej, och istället för att vara ledsen, bestämde jag mig redan imorse för att se fram emot det och det har jag gjort. Hela dagen.

En ensam kväll att tillbringa med något gott och mitt manus. Paradis! Jag har skrivit de där nya avsnitten och har längtat efter att gå igenom dem och se hur de funkar, följa trådarna som de ingår i från början till slut för att se hur tonen blir annorlunda med det nya. Åh, vad jag har planerat och längtat. 

Men innan kvällen kommer måste barnen äta, leka och äta igen. Sen måste de läggas. Stora tjejen måste komma hem från kanelsbullsbakandet hos kompisen jättesent och då kräva ett extra långt pass läsning av andra boken i trilogin med motivationen: det är ju lördag imorgon. 

Nu sitter jag äntligen här. Bordet är dukat med blodgrapefrukt och lakritspipor och allt jag undrar är hur sen min man kommer bli egentligen och om jag ska laga någon mat till oss eftersom jag inte blev mätt på våfflorna jag gjorde till barnen.

Nej. Skärpning. Nu ska här slipas ord.

Mina bloggläsare, min kunskapsbank

Okej. Rejsade igenom manus på knappt fyra dagar och nådde slutet igår eftermiddag. 

Upptäckt: de två avsnitt som har sämst språk/gestaltning är första avsnittet och hör och häpna sista. Första typ klirrat, sista måste få ruvas på lite till. Vill ha kvar det som visas upp, måste bara visa upp det bättre.

Kvar att göra: Skriva en ny scen och bygga ut en annan. Ja, och så epilogen då.

Men. Ni förstår. Jag har en lista med frågor och jag vet personer därute i min bekantskapskrets som sitter inne på svaren. Jag skulle kunna skicka ett mejl till varje person, men tänkte istället helt öppet lägga upp mina frågor här och den som känner sig manad att svara på något får hemskt gärna göra så. Jag skulle vara innerligt tacksam! Det rör sig mestadels om fakta, sånt som man kan läsa sig till någonstans, men ni vet ack så mycket bättre än Google.

Alltså, hitta en fråga som du har ett svar på, skriv svaret i kommentaren, och gör mig till den gladaste författaren på Västkusten.

Vilse efterlyser:

1. Namnet på ett mjukt, klassiskt pianostycke, gärna ett mindre känt sådant.
2. Dialektala ord från Ångermanland.
3. Namnet på ett vokalistlsolo som sjungs av en bas.
4. Namnet på en lågstadieskola som ligger i ett villaområde i Onsala, gärna inklusive kommentar/minne därifrån.
5. Termen på låga C och ännu mer låga C (i jämförelse med ettstrukna och tvåstrukna C när man går upp på ett piano).
6. Namn på blommor som blommar kring midsommar och inte är pioner och lupiner.
7. Har glömt vad det var. Nån som vet?

Nu har jag en timma på mig att beskriva hur ett dimackord låter. Hörs!

Värsta typfel jag sett

Av alla typfel man kan göra är nog detta ett av de värre:

"Inne i brösten växte..."

Växte vad då? Tumörer eller? Nej, inne i bröstet växte något. Närmare bestämt en känsla.

Stor skillnad.

Och så var sagan slut

För femton minuter sedan läste jag den sista meningen i trilogins första bok för min dotter. Läspasset, som varade i en timma och en kvart, var det bästa läspass vi haft, och bland de bästa stunderna jag haft. Äntligen - äntligen! -  fick jag dela mina hemligheter med henne, vända mig om och se hennes ansikte då och då, läsa varje insikt, replik och slutkläm med största möjliga inlevelse. Började nästan lipa själv.

Eftersom jag har något sorts hopp om att fler människor kommer läsa den här boken en dag, kan jag inte avslöja allt hon sa, alla underbara tankar hon hade och slutsatser hon gjorde själv eller vilka delar som roade henne mest.

Men jag kan citera dessa två repliker.

"Alltså, mamma, jag var i CHOCK!"

samt

"Vi MÅSTE börja läsa tvåan imorgon!"

Ah, mitt älskade, vackra barn. Vad jag njuter när du vill gå vilse med mig. Klart vi ska läsa tvåan.

Så. Skrutit klart för den här gången. På återseende. 

Great minds think alike?

Rejserredigerar ett manus till en relationsroman. 

Bredvid: utskriften jag kladdade i under sommaren.

I knät: datorn med dokumentet.

Ändra, ändra. Ta bort, ta bort, ta bort. Formulera om.

Vad jag älskar mest är när jag redigerat en sida och tittar ner på utskriften bredvid och upptäcker att jag gjort samtliga föreslagna ändringar utan att kolla först. 

Det är då jag konstaterar att det var rätt ändringar.

Vill bara säga att jag inte vet hur det gått till, men jag har plöjt igenom 2/3 av boken på två dagar. Borde rimligtvis vara klar redan i kväll.

Sen... testläsare? Man får se vad som hinns med. Deadline här.