Anledningen till att jag inte bloggat något om allt det som jag skulle vilja kommentera (skrivarlycka vs läsarkommentarer t. ex) är för att jag idag ägnat all ledig tid till att skriva. Redan vid ett var jag färdig med kapitlet jag trodde skulle ta minst två dagar. Inte klokt vad man får gjort när man inte har huset fullt av sommarlovs- och semesterfirare. Hann dessutom en sväng till gymmet före första skrivpasset och det utöver skolivägskickande och dagislämning.
Hur som helst.
Min metod för dagen var att ställa en enkel fråga som jag rekommenderar alla som redigerar skönlitterär text: vad är det som egentligen händer i den här scenen?
En del grejer stryks under omarbetets gång, men det mesta ska bara göras om. Jag kan inte ändra på det som händer, för det leder någonstans redan förbestämt, men jag kan ändra varför jag väljer att berätta det som händer på det sätt som det berättas.
Vad kan jag vinna på att låta någon annan berätta? Vilken underliggande konflikt/vilka dolda motiv är det jag helst vill ha fokus på?
Handlingen är ändå bara en scen på vilken något annat berättas. Hitta det där andra, och varje scen får nytt djup.
2 kommentarer:
Jag gör också så! Fast det är mer aha-upplevelser än frågeställande: Aha är det DET som händer?! Då måste jag ju förtydliga det!
Härligt...
/A
Mhm, precis. Allt blir så galet mycket bättre.
Igår satt jag med en scen där bokens alla personer äter efterrätt tillsammans. Bortsett från slutgrejen i scenen, kändes det som att man kunde stryka alltsammans. Så gick jag igenom vad varje person tänkte runt bordet och vem som tänkte mest intressanta saker. Jag bytte berättare och vips: scenen fick liv och varje replik ett annat ljus.
Fiffigt det där alltså.
Skicka en kommentar