Bara ha Honom

Han var den första som sa att jag är vacker. 

Klart pappa hade sagt det förr. Pappa hade länge hävdat att jag någon dag skulle förvrida huvudet på någon grabb med mina mörka rådjursögon och jag hade naturligtvis inte trott honom. Pojken som mitt hjärta bultade för just då lade inte märke till mig, så varför skulle någon annan någonsin göra det? En gång kom jag till skolan för att möta ordet FUL med svart spritpenna på mitt skåp. Pappa måste ha fel. Jag var inte vacker.

Men så kommer Han. Han pratar med mig på ett sätt som ingen pojke någonsin gjort. Han lyssnar och han ler. Han får mig att skratta. Han har ljust hår och ljusblå ögon som har en säregen blå ton, intensiv som vattnet i en pool i en turistbroschyr. 

Han är tre år äldre och han säger att jag är vacker. Utan omsvep.

Ingen har någonsin sagt att jag är vacker förut. 

Han är angelägen om att träffa mig och han skriver brev till mig som blir hela min tillvaro. Hans ord snärjer mig i nyfunnen glädje och jag skrattar och jag gråter. Han är ärlig och jag blir ärlig tillbaka. När jag är orolig ställer han upp. När jag ska göra något som betyder mycket för mig, kör han tio mil för att vara där.

Så började det, för längesen nu. Och det har alls inte slutat.

Tvärtom firar vi tolv år som gifta idag. En tredjedel av hans liv har han tillbringat med mig räknade han ut igår och jag tror honom eftersom det är han som är matematikern. 

Vi har levt ett annorlunda liv. Vi gifte oss unga och skaffade barn medan vi fortfarande studerade, vilket var tur eftersom jag blev sjuk sen. Under många år hade vi ingenting och ändå har han alltid låtit mig prioritera det som gör mig lycklig: att skriva. Det är ett av många kärleksbevis.

Hur han tog hand om mig när jag var sjuk är ett annat.

Hur han aldrig någonsin klagar på mig är ett tredje.
Hans överseende med mitt humör är ett fjärde.
Hur han tog mig att se min favoritartist när vi firade tio år, ett femte.

Att jag fick igenom namnförslaget på vårt första barn, ett sjätte. 

Att han haft skägg i tio år bara för att jag föredrar det, ett sjunde.

Att han respekterar min tro, trots att han inte delar den, ett åttonde.
Att han fortsatte kalla mig vacker när jag var höggravid, ett nionde.
Att han fortsatte kalla mig vacker när jag var undernärd och sängbunden, ett tioende.
Hur han föredrar att dela en 90-säng med mig framför att sova bekvämt i en egen, ett elfte.
Hur han går igång på att spinna framtidsdrömmar med mig, ett tolfte.

Skulle kunna fortsätta, men sätter punkt. Ett för varje år som jag burit hans ringar, hans namn. Ett för varje år som han gjort mig lycklig.

Om ingen av våra drömmar går i uppfyllelse, fick jag i alla fall dela drömmarna med honom och tro mig, med den fantasi som vi båda besitter, så är det nästan som att det blev sant.

För utan honom, vill jag inte ha något av det andra.