Ikväll spelade vi upp julpjäsen i församlingen. Visst var det en och annan replik som kom på fel ställe, men vilken FÖRESTÄLLNING! Som manusförfattare (och regissör) var det ett sant nöje att se alla dessa karaktärer komma till liv i händerna på entusiastiska skådespelare i alla åldrar. Som de gått in för utstyrsel och smink och alltihop.
Jag är glad för allas engagemang och nöjd med resultatet.
Men när vi kom hem säger min dotter, som deltagit i en av rollerna:
"Mamma, det känns så ledsamt. Nu är det över. Nu ska vi inte få spela upp det mer. Det känns jätteledsamt inuti." Och så tittade hon på mig med stora, guldbruna ögon och suckade ur hjärtat.
Jag förstår den känslan precis. På både det ena och det andra planet.
1 kommentar:
Åh, vad fint! Man förstår ju precis, tomheten efteråt. Grattis till lyckad föreställning!
/Elin
Skicka en kommentar