Sensation

Jag tror att jag har knäckt livsbalansens gåta! Känner mig som Buddha.

Med risk för att låta som en bvc-tant ska jag förklara min insikt genom en liknelse ur vardagslivet. Mitt vardagsliv.

Jag brukar säga något när det kommer till små barn och deras matvanor som lyder ungefär så här: Det viktiga är inte att de får i sig något från alla kostcirkelns delar under varje måltid, utan under loppet av en dag.

Mina barn har varit såna att de kanske bara ätit makaroner vid lunchen och sen bara fläskfilé och broccili till middag. Om du toppar det med frukstunder och välling blir det liksom bra när man slår ut det. Det viktiga är ju att de får i sig all sorts näring under dagens gång.

Tänk om det fungerar likadant med livet? 

Jag blir lätt frustrerad de dagar som jag bara städar och inte hinner något annat. Ännu mer frustrerad de dagar som jag bara skjutsar runt barn till pianolektioner och aldrig hinner packa ner i diskmaskinen. Sen sitter jag och skriver en hel dag och får ångest när jag ser leksaksströsslet över golvet och dammråttorna i hörnen.

Men tänk om balansen inte ska uppnås varje enskild dag utan istället under loppet av en vecka. Under en vecka är jag både nyttig (tvättat, handlar), gör saker med barnen (bakar bröd, springer på playdates) och skriver (och ja, umgås med underbaraste mannen.) 

Är inte det en sorts balans? Kan jag inte släppa på frustrationen och ångesten då, fastän många dagar gärna får övervikt å ena eller andra hållet?

*känner sig klok*

För låt oss se saken som den är: vi vet alla vilket som gärna tar över livet (skrivande) och vad som då känner sig försummat (familjen, huset). Så kan vi inte ha det.