Min berättelse eller allas?

I anda av att den sista Twilight-filmen har premiär nästa vecka, tänkte jag citera något som Stephanie Meyer sa i en intervju nyligen.

Frågan var om det skulle bli fler vampyrböcker. Meyer har tidigare sagt att det kanske skulle bli en uppföljare med vissa av karaktärerna, även om berättelsen om Bella och Edward är avslutad. "But it is a little crowded right now," sa hon. 

Crowded. Trots att mina läsare kan räknas på handens tio fingrar, förstår jag den känslan. Meyer sa: "It used to be my place, where I could hide out, but it is a little crowded right now." En gång i tiden ägde hon den där världen och det var en plats dit bara hon flydde, en plats som bara hon kände till, men nu delar hon den med miljoner andra och kan därför inte skriva om den.

Jag hävdar att två känslor står mot varandra. 

Å ena sidan har vi det här som jag pratade om för längesen, att det är bara när mina böcker blir lästa som mina karaktärer får liv på riktigt och det är ju det som är hela målet med att bli publicerad. Jag vill att mina huvudpersoner ska få leva, att deras fantastiska historia och kärlek ska finnas.

Å andra sidan har vi en helt annan känsla, helt i linje med vad Stephanie Meyer säger. Min berättelse, denna min värld, är min heliga fristad, platsen som bär mig genom livets riktigt stora smällar och som jag beskrev här, har det hänt att jag fått en oväntad önskan att behålla alltihop för mig själv, för att det är bara då som det är mitt.

Det är en omöjlighet. Ingen författare kan få både ock och på något sätt känner jag att vi som står i brytpunkten mellan hemmaknåpande och förlagsvärlden behöver vara medvetna om konflikten.

Men det var trösterikt att en författare som sålt miljontals böcker över hela världen, fortfarande lider av scenskräck, som hon beskrev det. Hon kan bara skriva bra när hon tror att hon skriver för sig själv, sa hon. 

Så funkar jag med. Om jag intalar mig att ingen någonsin ska se det jag skriver, då blir texten som allra bäst, för då känner jag mig fri.

Ps. Ska se om jag hittar tillbaka till intervjun med Mrs Meyer så jag kan länka. Annars får ni helt enkelt tro på mig.