Inlägget som postades nyss skrev jag igår, internetlös. Jag postade det nu från min dator, men hemma hos min mamma. Jag tänkte passa på att posta ett inlägg till.
Likt konstnären är jag i den där lidandefasen just nu. När man krystar och föder under outsägliga plågor, som Sven Sidney säger. Jag lägger pussel och det är inga 32-bitars direkt, utan de mest intrikata pussel som finns.
Jag har ett gäng gamla kapitel med utmärkt dramaturgisk kurva inom varje kapitel och snygga cliffhangers o allt. Dessa måste jag riva upp. Gamla grejer ska bort eller kortas ner, annat ska bli längre och nytt ska till. Allt gör såklart boken till det bättre, men det skapar total obalans i mina kapitel.
*sliter sitt hår*
Efter fyra timmars grubbel igår och nästan lika många idag börjar det eventuellt klarna. Jag tackar Anna för kommentaren som damp ner nyss och instämmer: Tvivel kommer, tvivel går.
En bättre bok man får?
4 kommentarer:
Snyggt! Eller: "En bättre bok man får"- än igår!
Själv har jag just tagit mig upp ur tvivlet, boken är bra igen, karaktärerna lever sina egna liv och det är liksom bara att skriva. Den dramaturgiska kurvan finns liksom inte bara i texten, den finns i skrivandet också.
/A
Kurvan finns i skrivandet också! Det var det bästa jag hört på länge. Himla sant.
Tänk om det är så att den dramaturgiska kurvan finns, för att den finns i livet?
*börjar bli filosofisk och vänder mig till högen med elevuppsatser för att nyktra till*
Jamen eller hur?! Jag tänker ofta att jag skriver för att åtminstone ha en värld, ett liv, ett sammanhang där jag har kontroll och överblick och kan greppa livet, döden, kärleken, meningen och hela alltet.
*sällar mig till filosofiska klubben här*
Kram på er!
/A
Skicka en kommentar