Ett avslöjande

För att låta bli skryt tänker jag bara konstatera att jag varit galet produktiv de senaste två dagarna. Ingen människa vet hur jag burit mig åt. Vem tog hand om barnen? Hur hann jag skriva och baka bröd, laga middag och vika tvätt? Ingen vet, men sidorna har flugit fram och jag har nått veckans mål med råge. Med tanke på hur mycket irriterande pusslande jag ägnat mig åt under en seg vecka, är jag jätteglad för alla färdiga sidor.

Men nu vid min andra genomläsning av min fantastiska text blir jag fundersam. Jag ägnar mig ju åt förtätning här, väver ihop trådar, fokuserar handlingen till huvudtrådarna. Inget tjafs. Blir det inte lite tjatigt och ännu farligare, blir det inte lite övertydligt? Övertydligt.

Trött i fingrarna, trött i tankarna går jag ner mig, trots lyckade skrivdagar. Det här kanske inte är så briljant som jag tror.

Vet ni vad jag tänker då? Ska jag avslöja det?

Jag tänker så här. Det måste inte jag bestämma nu. Om den här scenen ska vara med eller om den där meningen blir för övertydlig, det måste inte jag avgöra själv.

Jag skriver ju om andra boken i trilogin/serien. Tanken är ju att någon ska nappa på ettan och blir det kontrakt på en bok borde de rimligtvis vilja ge ut fortsättningen och då kommer jag alltså inte behöva jobba med tvåan ensam på samma sätt som jag gjorde med ettan. Jag skriver om den nu för att ha en fortsättning att visa intresserade förlag (om någon skulle få för sig att höra av sig.) Ettan däremot skulle ju färdigställas och stötas och blötas i det oändliga så att förlagen ser potentialen och vill ha den.

Men med andra boken kommer jag ju att ha en redaktör att dryfta de här frågorna med. Kaxigt, jag vet.

Men man får väl hoppas.