Ni vet precis vad jag menar. Sheldon, Leonard, Raj och Howard går skäggiga upp för sina trappor och pratar om sin tid på Nordpolen. Skämten haglar och genom replikerna räknar vi ut vad som ägt rum på Nordpolen - under den där natten som de kommit överens om att aldrig tala om igen, när strömmen gick - men vi får inte se händelsen när den händer. Bara höra eftersnacket.
Och vi har sett det i fler sitcoms än jag kan räkna upp. Vi ser Ross gå ut genom Monicas dörr och i nästa scen kommer han tillbaka med hängande huvud och vi får höra hans pinsamma historia medan alla skrattar åt honom och Chandler hånar på högsta växeln. Men vi får aldrig se händelsen i sig.
Ibland får man det, självklart, men ofta inte, och det gör inget, eftersom vi inte bryr oss så mycket om händelserna. Det är eftersnacket och skämten vi vill åt. Så ser genren ut.
Vi lever alltså i en värld som presenterar historier genom att hoppa över det allra viktigaste. Och det fungerar.
Jag kallar det sitcomsyndromet, och anledningen till att jag döpt det, är för att jag ser hur det kryper in i annat.
Visst minns ni hur Rob Stark gick över ett rykande slagfält och pratade med tjejen som sedan skulle bli hans fru, men vi fick inte se slaget. Svärdsfäktningen och skallarna som klyvts skippades, men eftersnacket inte.
Om ni bara visste hur frestad jag är att göra på samma sätt. Det är konversationerna, skämten, analyserna, ältandet, resonerandet jag vill åt. Framför allt i ungdomsböckerna. Men jag kan ju inte hoppa över grejer hur som helst och de stora händelserna måste naturligtvis beskrivas ordentligt.
Men snacket. I det här gänget. Mitt gäng. Jag älskar det. Man behöver ingen handling. Nästan.
2 kommentarer:
Jag känner igen att sitcomsyndromsreflexen någon gång slagit till, men har nog avfärdat den så snart jag identifierat vad som varit på väg att hända. I min bok passar det absolut inte att återberätta händelser. (Tror jag. Bara när det handlar om återblickar.)
Men jag kan egentligen inte se något fel med det. Det är ju ett sätt att variera perspektivet lika mycket som något annat. Eller? Varför skulle det vara ett problem menar du?
/A
För att om jag inte lägger band på mig själv drar det åt ett håll som påminner om en såpopera. Nej, så illa är det inte, men det är så jag tänker på det själv. Vi har som sagt ett gäng karaktärer som inte gör annat än snackar med varandra inuti mitt huvud (ursäkta att jag låter scizofren, det är jag inte vad jag vet) och de är oftast underhållande. Vitsiga. Det vimlar av punchlines. Många repliker kommer med såklart, men gänget kan inte sitta och prata sida upp och sida ner, heller. Men naturligtvis har du rätt i att det är ett sätt att variera perspektivet och ett sätt som fungerar i den här typen av bok.
Men det är ändå ingen sitcom. Personerna ska gå lite djupare än så och det finns massor med händelser, den ena förfärligare än den andra, som måste presenteras på bästa möjliga vis och kännas på mesta möjliga sätt. Typ. Ursäkta att jag svamlar.
Skicka en kommentar