Kände mig som Herr Tumnus när jag skulle iväg i morse. Väska, manuspaket och stort, gammaldags paraply med krokigt handtag. Men jag kunde inte lämna paraplyet hemma. Ni förstår att efter idel sommar valde himlen att öppna sig på vid gavel just i natt och skyfallet höll i sig under frukosten.
Men jag väljer att se på vädret lite som abbedissan i Sound of Music: När Herren stänger en dörr öppnar han ett fönster. Fönstret var sannerligen öppet och det var mitt. Mitt enda fönster, min enda krok. Min chans.
Resultatet? Nätverkandet gick mycket bra. Annars väntar bara mer väntan. Känns ju som ett nytt, fräscht och annorlunda koncept.
Den goda nyheten är att jag inte är någon blöt fläck. Inte riktigt än.
5 kommentarer:
Uhum... Det var inte det här vi höll tummarna för, men skam den som ger sig, vi håller lite till. Hurra i alla fall för inga våta fläckar!
/A
Nej, det var inte det här vi höll tummarna för, men å andra sidan var det kanske det. Man måste bara... vänta och se?
Sant. Man håller ju tummarna för det man hoppas på. Men väldigt ofta är det man hoppas på inte det bästa som kan hända.
/A
Jag brukar säga att det blir aldrig som man tänkt sig, men oftast mycket bättre. Låt oss hoppas att det stämmer.
/E
Goa ni är tjejer. Men... resultatet var visserligen inte ett ja, men inte ett nej heller. Det var: hoppsan, har vi glömt att svara dig? Då hör vi av oss. Typ. Ruta noll, men ändå inte. Nu är vi Bffs. Nästan.
Skicka en kommentar