Bästa bokmässepeppet

Jag vet inte om ni läste Emily-böckerna när ni var fjorton, men det gjorde jag. Emily hade sin skollärare Mr Carpenter som läste allt hon skrev och sa att hon led av adjektivsjuka och kom med annan konstruktiv kritik. Mr Carpenter var en av de mycket få personer som uppmuntrade Emily att skriva.

Idag träffade jag en man som visserligen aldrig stått mig så nära som Mr Carpenter, men ändå är det närmaste jag har en sådan: min gymnasielärare i tillvalskursen "Skapande skrivande".

I tjugo minuter pratade vi förlagsbranschen, utgivning, frilansjobb och bokmässa. Om att skribenter och författare nuförtiden måste synas och höras så mycket, att det inte räcker med att kunna skriva bra böcker. Man måste kunna sälja, marknadsföra, ha tid att finnas där det händer.

Han har sagt upp sig från sitt jobb som lärare i svenska (faktum är att jag ringde rektorn i måndags i jakt på ett långtidsvick för hans tjänst) för att skriva. Han berättade om artikeln han har med i Språktidningen och andra artiklar i andra tidningar, vilka nummer allihop är med på bokmässan. Han är med på framsidor och på bild och han pratade om att han var inte lika nöjd med artikeln nu som när han skrev den i våras, att redaktionen flyttat på hans roliga inledning.

Han pratade med mig som med en annan vuxen, inte en gammal elev. Han pratade med mig som om vi brukar prata förlag med jämna mellanrum, trots att jag inte träffat honom på åratal.

Jag har förstått att jag är en av de elever som han minns. Han ifrågasatte aldrig huruvida mina böcker borde ges ut, han bara talade om vägar att gå för att nå målet. Han frågade vilka montrar jag skulle besöka, kanske kunde vi ses i vimlet på fredag, sa han.

Åh. Att träffa Mr Carpenter just idag, gav syre åt en redan flammande eld. Jag är taggad!