Att vara lärare eller inte

Tror jag gick på mellanstadiet när jag bestämde att jag skulle bli lärare till yrket och ägna fritiden åt att skriva böcker. Just då var det nog lärare i franska som gällde, men det där med ämnena har förändrats genom åren. Det är väl också det enda som förändrats. Lärare och författare i sig har aldrig ändrats.

Pappa sa det så bra häromdagen: Jag har ett pedagogiskt behov. Det handlar alltså inte bara om att vi i min familj gillar att undervisa, är bra på att undervisa, utan vi har rent av ett behov av att undervisa. Det är så här vi är funtade. Vi har en pedagogisk läggning. Vi kan planera och genomföra och bedöma och stå framför grupp och entusiasmera. Det är det vi kan.

Nånstans längs vägen går jag och blir sjuk. Får en kropp med begränsningar. 

Läget förändrats. Jag känner att läraryrket blivit för administrativt och gymnasieskolan för tungrodd. Plötsligt funderar jag på att skola om mig när jag bara har ett år kvar på en fem och ett halvt år lång utbildning. 

Efter mycket vånda bestämmer jag mig för vad jag ska göra med mig själv, känner att vägen åter ligger utstakad och livet återfått sin balans.

Vad händer då? Jo, jag börjar vicka. På gymnasieskola. Som lärare. Och jag har så vansinnigt roligt. Resultatet blir att den där utstakade vägen framför mig gungar igen, fast inte lika mycket som sist.

Okej. 

Bra saker med att jobba som vikarie:

• Jag slipper sätta betyg eller göra några som helst omdömen. Inga bedömningsmatriser så långt ögat kan nå, inga sena nätter med inlämningar och nationella prov alls. Inga elever som hatar mig för att jag varit orättvis i deras ögon.
• Jag slipper krismöten, mentorselever, elever med diagnoser eller missförhållanden hemma som kräver både extra tid och extra planering.
• Jag har inget arbetslag jag måste anpassa mig efter, inga projekt som måste samköras och stötas och blötas, utan jag kommer bara in och gör min grej som jag själv rår över.
• Jag slipper planera utan jag får hela lektionsplaneringen serverad av den som jag vickar för.

Dåliga saker med att vara vikarie:

• Jag får inte planera och hitta på vad jag vill utan jag är styrd av den jag vickar för. Skönt på många sätt, men samtidigt kreativt hämmande. Riktigt jobbigt när lektionsmaterialet suger eller är på tok för avancerat för klassen ifråga.
• Jag har inga kollegor, ingen att prata med om hur helgen var, eller hur eleverna betett sig. Fast det är inte sant sålänge som jag vickar på svensklärarsysterns skola. Då har jag ju henne och hennes vapendragare som hjälpte mig med en kopieringskris så sent som igår.
• Jag hinner bara nosa på eleverna, hinner fatta tycke, men aldrig lära känna någon av dem.
• Jag får inte jobba så mycket som jag vill, får inget schema att ge till fritids och dagis, utan hoppar in tre dagar ena veckan och inga dagar alls veckan därpå, oftast utan förvarning. Ibland är det skönt att vara ledig och få gjort lite av allt det som jag brukar göra (läs: umgås med barnen, tvätta ikapp, skriva/blogga ikapp), men jag hade föredragit lite mindre ovisshet. Lite rutin. Barnen hade föredragit det om inte annat.

Jaha. Någon som blev klokare? Ska jag bli lärare i alla fall, eller bli lärare också, ovanpå det andra, nya? Jag vet inte.

Allt jag vet, är att det gjorde ont i hjärtat att lämna in vikarienyckeln till personaltjejen, vända ryggen åt skolan och gå till min bil, utan att ha nya lektioner att se fram emot. Framtiden tom.

Jag vet också att min kropp skriker efter vila idag, efter tre korta dagar i klassrum. Korta, men ack så ljuvliga.