Dzidzia lovar framgång

Kvällen var fantastisk på det vis som bara tjejkvällar med zigernartema kan vara. Under stora ceremonier, vilka innebar att vi fick nya, stora örhängen och var sin lek med spåkort, erhöll jag mitt zigernarnamn. Ett traditionsfast namn, tydligen.

Rupisz. 

U uttalas naturligtvis som O och det sista är ett exotiskt sjeljud. Svensklärarsystern går numera under namnet Keika. Hur fint som helst. Vi är så stolta över våra nya namn.

Keika i nytt örhänge

Dzidzia i mormors sjal. De tre korten är mina.

Spänningen var olidlig, men korten var på min sida. Fick ett hjärter för god stämning på måndagsuppdraget, en joker för oändliga möjligheter och som avslutning den överjordiska klöver dam, som enligt Dzidzia siade om att när mina böcker väl når handeln, finns det framgång att hämta.

Jag ska bli en drottning. I klöver.

/Rupisz

Fredagsplaner och zigernarnamn

Ikväll ska jag ut med tjejerna!
Händer inte varje dag.
Inte ens varje månad.
Vi ska kidnappa svensklärarsystern tillika födelsedagsbarnet.
Hon vet om det. Men inte vart.
Bästa kompisen lovade precis köpa ett par knallfärgade strumpbyxor åt mig så min outfit blir komplett.
Det är äkta vänskap det.
Hon lovade dessutom att jag skulle få ett riktigt zigernarnamn ikväll.
Nyfiken!
Hm. Måste nog ta på mig de största örhängena jag har.
Tror inte man kan få zigenarnamn annars.

Men det är först ikväll.
Hoppas skriva också. Ordning och reda.

Och nu: Baka bullar. Busan är hemma från förskolan idag.
Mys.

En klassisk mall för redigering

Steg 1: Läsa befintlig text.

Steg 2: Fundera på att skyffla runt lite ord och byta några andra. Ser okej ut.

Steg 3: Sucka och göra något annat.

Steg 4: Läsa igenom texten från igår som blev så bra.

Steg 5: Gå tillbaka till dagens text och läsa en gång till.

Steg 6: Leta efter dikter till svensklärarsysterns klass.

Steg 7: Inse att den befintliga texten suger och måste göras om helt och hållet.

Steg 8: Börja fundera på vad det är jag egentligen vill behålla i dagens kapitel och vem som borde berätta.

Steg 9: Undra varför jag inte gjorde det redan på steg 2.

Steg 10: Blogga om det.

Jan Guillou om debutanter

Läste en artikel Guillou skrivit om Jonas Gardells uppmärksammade trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Guillou säger att det är ett mästerverk och en massa andra fina saker.

Det här är vad jag fastnade för, emellertid:

Jag har ingenting emot politiska käpphästar i romaner, bara man inte rastar dem för ofta och bara det inte blir för genomskinligt. Jag förlåter dig, Jonas. Jag förlåter till och med det prettolitterära språktrixandet och enordiga meningar staplade på varandra och ett och annat häpnadsväckande grammatiskt fel.

Vi lever trots allt ånyo i en tid av förhärskande litterär kanon där "Rapport från en skurhink" inte längre skulle räknas som litteratur och där debutanterna ånyo hyllas när de i "flöde" skriver absolut obegripligt svammel om absolut ingenting.

Absolut obegripligt svammel om absolut ingenting? Prettolitterärt språktrixande?

Nu. Förstår. Jag. Inte. Vad. Du. Menar.

Ännu ett människomöte längs vägen

*försöker fatta sig kort*

Jag klipper mina barn själv, har alltid gjort. Ingen människa har råd att springa till frisör titt som tätt, framförallt inte i den här stan där en barnklippning kostar samma som för mig. 

Men så flyttade systerns gamla kompis till stan, kompisen C som är frisör. Hon öppnade egen salong och har okej priser på barnklippning och var dessutom villig att ge mängdrabatt. Klappat och klart, jag bokade tid till alla tre ungarna Vilse lagom till skolfotograferingen.

Fast jag var lite sur på mig själv. Jag kunde ju väntat till nästa vecka, för fotograferingen är ju inte än. Jag kanske var lite för het på gröten, tänkte jag.

Glad är jag att jag kom idag istället.

Frissan C har nämligen ett förflutet på förlag. Hon kom att prata om det när jag berättade om utbildningen jag vill gå nästa höst och en stund senare hoppar jag på tåget och uttalar orden: Jo, men jag skriver böcker. Det är liksom det jag gör.

Och sen berättar jag hela långa storyn om vad som ska hända nu på måndag och C blir entusiastisk och önskar lycka till och kommer med råd när jag frågar.

Ett stycke peppad Vilse var rätt nöjd så, men ovanpå det pratar vi om förlaget hon jobbade på, som jag läst om men fått uppfattningen av att de mestadels ger ut faktaböcker, att jodå, C kunde tänka sig att hennes gamla chef skulle vara intresserad av min ungdomsserie.

Vilket alltså betyder att det finns (trots allt!) ett bra förlag att skicka trilogin till som jag missat. Ett förlag att skicka till när allt annat går åt skogen.

Vilken resa jag gjort. Sånt här hände aldrig förr, men sen jag bestämde mig för att öppna munnen och prata om mitt skrivande har vägar öppnats, kontakter knutits och ibland helt magiska vänskaper fötts.

Tacksam.

Ibland blir jag galen på henne

Man kan tycka, efter tolv års skrivande, tusentals sidor text och tjugofem år av dagdrömmar, att jag borde känna trilogins huvudperson utan och innan.

Det gör jag också.

Jag vet bara inte hur hennes röst låter.

Det är alltid, och jag menar alltid, lättare att skriva när någon annan än hon berättar. Det är bara lätt att skriva hennes röst när det är något särskilt som händer. Annars gör orden konsekventa magplask.

Ursäkta? Ska det vara så?

Redigeringsmetod för dagen

Anledningen till att jag inte bloggat något om allt det som jag skulle vilja kommentera (skrivarlycka vs läsarkommentarer t. ex) är för att jag idag ägnat all ledig tid till att skriva. Redan vid ett var jag färdig med kapitlet jag trodde skulle ta minst två dagar. Inte klokt vad man får gjort när man inte har huset fullt av sommarlovs- och semesterfirare. Hann dessutom en sväng till gymmet före första skrivpasset och det utöver skolivägskickande och dagislämning.

Hur som helst.

Min metod för dagen var att ställa en enkel fråga som jag rekommenderar alla som redigerar skönlitterär text: vad är det som egentligen händer i den här scenen?

En del grejer stryks under omarbetets gång, men det mesta ska bara göras om. Jag kan inte ändra på det som händer, för det leder någonstans redan förbestämt, men jag kan ändra varför jag väljer att berätta det som händer på det sätt som det berättas. 

Vad kan jag vinna på att låta någon annan berätta? Vilken underliggande konflikt/vilka dolda motiv är det jag helst vill ha fokus på? 

Handlingen är ändå bara en scen på vilken något annat berättas. Hitta det där andra, och varje scen får nytt djup.

Min kloka bror

la upp det här på fejan.

Låt oss starta en rörelse.

Återvänder till vackra, ljusa salar

De är mitt andra hem. 

Där finns kristallkronor och höga fönster, arvegods och dukade kuvert. 

Om jag inte känt mig så hemma, hade jag aldrig vågat sätta mig vid långbordet rädd för att spilla på den vita duken.

Men det tjusiga är bara en yta. Där finns så mycket mer.

Där finns skämt, pikar och skratt.

Där finns stolthet över de sina.

Där finns förväntan inför kvällen.

Men också det är bara yta. Under glättiga samtal finns en riktig historia.

Där finns en växande schism mellan honom som biter ihop under vissa kommentarer och den som ser det som sin plikt att fälla dessa.

Där finns en bror som inte talar sanning.

Där finns en kvinna som är lättad och en som känner press.

Där finns en make som står ensam på en terrass för första gången, hustrulös.

Där finns en mor som undrar om gamla misstag aldrig ska få vila i graven ifred.

Om det är någon som undrar var jag är, så sitter jag vid bordet och lyssnar på samtal och underliggande tankar.

Här ska gestaltas.

När man bestämmer sig för att göra sig själv en tjänst

Lyckorus!

Vissa är ju bortskämda med en hel drös systrar och ikväll bar det av till min lillasyster. Glad var jag när jag kom. Hög var jag när jag gick.

Med månen och ljuvligaste musiken som sällskap i bilen hem, bestämde jag ett och annat. Det är ta mig sjutton bara en vecka kvar till 2/9. En ynka vecka. Så okej att jag kanske hade hunnit bli nästan färdig med relationsromanen om jag satt mig den på det under den veckan, men nu bestämmer jag att jag utan vidare byter manus. Bara för en vecka.

Trilogin är mitt lyckopiller och jag törstar, trängtar, trånar efter mitt lyckopiller! Jag ska redigera klart de där kapitlen i trean som egentligen skulle gjorts klart kring midsommar (när jag skrev en novell istället) och sen efter den 2/9 får man se.

Är jag en blöt fläck finns nämligen också en plan. Då ska jag begrava mig i något helt annat, nämligen en fantastisk bok som jag längtar efter att sluka. När jag vandrat igenom denna nya, påhittade, sagolika värld hoppas jag vara mig själv och då kunna gå tillbaka till relationsromanen som en duktig flicka.

Jag förstår att ingen, precis ingen, av er bryr sig, men JAG är HÖÖG som ett HUUS. 

Under en vecka ska jag förhoppningsvis! få flödesskriva allt det där nya, fina, underhållande, roande, planterande, smaskiga. 

Bra beslut. Känner det i lilltån.

Säger inget högt, bara viskar lite i natten.

Mitt arbete med relationsromanen påbörjades när sommaren började och kulminerade under Skåneresan. Det är inte jättemånga timmars arbete kvar på redigeringen, kanske två veckor om jag kan sitta lite på dagarna också, sen ska den gå till en vänlig herre som erbjudit sig kika på manus. 

Detta är en bok som aldrig mött förlag förut och jag var så peppad hela sommaren. Nu skulle den få pröva sina vingar!

Men så var det någon (läs: min syster) som tyckte att jag skulle läsa lite högt där i Skåne från trilogin. Jovars, man gjorde ju det då, och det triggade mig mer än jag erkänner ens för mig själv. 

Jag säger inte det här högt, men det kan ha varit så att jag veckan efter Skåne plöjde ett par hundra sidor magi på telefonen, i varje ledig stund, bara för att jag led av akut trilogi-brist. Kan också vara så att en pusselbit till tredje boken, till ett ställe där jag körde fast i våras, just löste sig när jag borstade tänderna nu precis.

Men jag jobbar ju inte på den boken. Jag håller ju på med relationsromanen. En sak i taget, tack.

Fast jag kan inte skylla allt på högläsningen. Nej. Det finns en annan faktor och det är den jag verkligen inte talar högt om. Men det kan vara så här, att något händer den andre september.

Kanske.

Om man vill kan man ju anteckna i sin kalender att det ska kikas in här hos Vilse på kvällen den andre september, för det kan vara så att Vilse bara är en liten blöt fläck just då och är i behov av lite extra kramar.

Skulle också kunna ha hänt något annat. Men det har vi inga som helst förhoppningar om.

Och hur som helst sa jag inget av det här högt och om någon undrar så hörde ni det inte från mig.

Som avslutning hade jag kunnat skriva "och nu ska jag sova", men det är inte sant, för jag kommer krypa ner under täcket och drömma om mina älskade karaktärer och det som händer dem mellan böckerna och roas kungligt samtidigt som hjärtat blöder lite till för att de sitter fast inne i mitt huvud.

De borde få stå på egen scen.

Bara ha Honom

Han var den första som sa att jag är vacker. 

Klart pappa hade sagt det förr. Pappa hade länge hävdat att jag någon dag skulle förvrida huvudet på någon grabb med mina mörka rådjursögon och jag hade naturligtvis inte trott honom. Pojken som mitt hjärta bultade för just då lade inte märke till mig, så varför skulle någon annan någonsin göra det? En gång kom jag till skolan för att möta ordet FUL med svart spritpenna på mitt skåp. Pappa måste ha fel. Jag var inte vacker.

Men så kommer Han. Han pratar med mig på ett sätt som ingen pojke någonsin gjort. Han lyssnar och han ler. Han får mig att skratta. Han har ljust hår och ljusblå ögon som har en säregen blå ton, intensiv som vattnet i en pool i en turistbroschyr. 

Han är tre år äldre och han säger att jag är vacker. Utan omsvep.

Ingen har någonsin sagt att jag är vacker förut. 

Han är angelägen om att träffa mig och han skriver brev till mig som blir hela min tillvaro. Hans ord snärjer mig i nyfunnen glädje och jag skrattar och jag gråter. Han är ärlig och jag blir ärlig tillbaka. När jag är orolig ställer han upp. När jag ska göra något som betyder mycket för mig, kör han tio mil för att vara där.

Så började det, för längesen nu. Och det har alls inte slutat.

Tvärtom firar vi tolv år som gifta idag. En tredjedel av hans liv har han tillbringat med mig räknade han ut igår och jag tror honom eftersom det är han som är matematikern. 

Vi har levt ett annorlunda liv. Vi gifte oss unga och skaffade barn medan vi fortfarande studerade, vilket var tur eftersom jag blev sjuk sen. Under många år hade vi ingenting och ändå har han alltid låtit mig prioritera det som gör mig lycklig: att skriva. Det är ett av många kärleksbevis.

Hur han tog hand om mig när jag var sjuk är ett annat.

Hur han aldrig någonsin klagar på mig är ett tredje.
Hans överseende med mitt humör är ett fjärde.
Hur han tog mig att se min favoritartist när vi firade tio år, ett femte.

Att jag fick igenom namnförslaget på vårt första barn, ett sjätte. 

Att han haft skägg i tio år bara för att jag föredrar det, ett sjunde.

Att han respekterar min tro, trots att han inte delar den, ett åttonde.
Att han fortsatte kalla mig vacker när jag var höggravid, ett nionde.
Att han fortsatte kalla mig vacker när jag var undernärd och sängbunden, ett tioende.
Hur han föredrar att dela en 90-säng med mig framför att sova bekvämt i en egen, ett elfte.
Hur han går igång på att spinna framtidsdrömmar med mig, ett tolfte.

Skulle kunna fortsätta, men sätter punkt. Ett för varje år som jag burit hans ringar, hans namn. Ett för varje år som han gjort mig lycklig.

Om ingen av våra drömmar går i uppfyllelse, fick jag i alla fall dela drömmarna med honom och tro mig, med den fantasi som vi båda besitter, så är det nästan som att det blev sant.

För utan honom, vill jag inte ha något av det andra.

En bild säger mer än tusen ord

Jag tror att jag inte var mer än tolv år när jag började begrunda sanningshalten i uttrycket "en bild säger mer än tusen ord." Det klingade falskt. Vad i denna värld kan kommunicera bättre, än ord?

Faktum är att jag gjorde en parafras på uttrycket som jag använde som titel på min första diktsamling. Ni vet, den där diktsamlingen som man skriver när man är tretton-fjorton och som innehåller strikta strofer med regelbundna slutrim och behandlar varför man är utanför och annorlunda? Den ja. Jag planerar inte att ge ut den, om vi säger så. Men jag funderar på dess titel och hur jag kan använda den.

Min åsikt är nämligen att ibland kan orden säga mer än sig själva. Vi människor är så fantastiska på att underförstå och läsa in, att man kan komma långt med få ord. Som med Hemmingway och världens kortaste berättelse på sju ord, som ni alla hört. For sale: Baby shoes. Never been used. När det kommer till ord är 1+1 alltid långt mer än två. Hur långt kan jag då inte komma på tusen?

Senaste veckan funderade jag på ett inlägg om detta, om hur jag ser det som ett mål att Någon gång skriva Något som motbevisar uttrycket ni läste i titeln. Att Någon gång skriva Något som bilder inte hade kunnat förmedla på samma sätt. Att använda ord till att säga Något som inte hade kunnat sägas utan just Orden.

Och då skriver Elin det här inlägget, just idag. 

Och förekommer mig. 

Och jag blir 

s å   l y c k l i g.


(Vill bara tillägga att jag älskar film. Och konst. Det har inte med saken att göra.)

Idiomatiska uttryck

Att hitta på egna idiomatiska uttryck är något som jag önskar att jag var bättre på. I väntan på att rätt sorts språklig kreativitet ska infinna sig, roar jag mig med att samla på idiomatiska uttryck från andra språk och kulturer. 

Jag älskar att lära mig idiom och få dem förklarade eftersom de ofta lär mig saker om både livet i allmänhet och kulturen från vilken de kommer. 

Tre stycken blir det idag.

Uttrycket på romani för "Du är så gullig, jag tror jag smäller av" som man säger till småbarn, översätts till svenska "jag ska äta din snippa". Innan någon blir förfärad vill jag bara påpeka att vi på svenska ofta säger till våra barn att vi vill äta upp dem för att de är så söta och kanske rentav att vi vill bita dem i rumpan/bebislåren. Mhm. Same same, but different.

Min isländska väninna berättade häromdagen om sin syster och hennes nya pojkvän och svängde sig med en isländsk fras som vi genast bad henne översätta. "Salivet mellan dem går inte av" är tydligen det isländska uttrycket för att folk sitter ihop. Jag kan känna att jag förstår precis vilken fas systern och sambon befinner sig i.

Dagens sista, men inte minsta, idiom kommer från äldsta dottern som idag gjorde en observation när hon skulle skölja sin persika till mellanmålet. "Mamma, man måste inte säga 'vatten på en gås' för man kan säga 'vatten på en persika'. Titta, den är fortfarande len!" Sen förklarade hon att hon hädanefter tänkte använda persiko-uttrycket när hon var i behov av att lugna ner sig och inte ta åt sig.

Där har ni dagens dos. Håll till godo. Jag inskolar barn och kommer inte börja skriva på riktigt igen förrän nästa vecka. Då kommer också bloggen bli sig själv igen. Hoppas jag.

Så länge dagdrömmer jag så djupt att inte bara fingrarna kliar, utan större delen av kroppen. Längtar efter glada nyheter, efter steg i rätt riktning. 

Stockholm tur och retur, med en kort sväng till Afrika

En resa på femtio mil med ett baksäte tomt på barn. 

Ett efterlängtat bröllop där gästerna är de goaste vänner som inte ses så ofta. 

En varm lokal, findukning och buffémat.

Att fortsätta bjuda upp folk fast jag för längesen dansat mig pinsamt svettig.

Sova i mjuk, främmande säng i älsklingens armar. 

Hotellfrukost.

Det var min helg. Krama kusiner och barndomsvänner, dansa med bästa storebror och snattra med fastrar. Brudgummen bjöd på både gitarr, piano och sång och hans musiknummer tillägnade hans brud hade varit det bästa på bröllopet om det inte var för att allting avslutades med afrikansk dans, där vi på brudgummens sida stod avsides och försökte vifta lite på höfterna, medan brudens släkt från Ghana rörde sig i en ring av exotiska rytmer och färger som osade kärlek och livsglädje. Kameran gick varm.

Nog var det vemodigt att lämna alla gamla kompisar, folk som både jag och maken växt upp med men som aldrig samlas så här på en gång, finklädda, barnlösa och allt, men det var skönt att åka till hotellet efteråt. Vi hade gått upp i ottan, tillryggalagt Vättern och slätten, ätit, dansat och pratat, och att sjunka ner i en 90-säng tätt ihop med Put your head on my shoulder spelandes från datorn i mörkret var det finaste på hela resan.

Idag luktar världen höst. Nervösa barn har lämnats i nya klasser med nya skolväskor och framför mig ligger vardagen, den ljuvliga och bekväma, men fortfarande ack så ovissa.

Jo, och nya sidenskorna gav blåsor på fötterna. Dansade ändå.

Plötsligt ser jag allt så klart och tydligt.

Men det kan ju bero på att jag hämtade ut mina nya glasögon igår.

Okej, sorry, den kanske var låg, men jag är ju från Göteborg, va. 

Lösa höstplaner

Klockan är nio och jag har bokat hotellrum för bröllopet nästa helg (yay!) och ringt förlag (duktigt!) vars redaktör kom tillbaka från semestern för ett par veckor sedan och nu åkt på semester igen, naturligtvis.

Snälla assistenten i luren säger att det går bra att dyka upp på ny manuspitch om två veckor för att få svar då eller presentera nytt manus eller samma manus eller hur jag vill. Jo, för att bli refuserad ansikte mot ansikte är ju det bästa jag vet.

Annars har jag tre känslor denna morgon.

1. Barnen börjar skolan om en vecka. Rutiner, vardag, tomt hus igen. Ska bli skönt, men vi måste vända tillbaka dygnet den här veckan för att fixa omställningen.

2. Vad är det jag ska göra i höst? Kunde jag inte fått svar från den här redaktören före min egen skolstart, istället för som nu samma dag som skolan börjar, om jag ens ska börja, vilket jag inte vet än, men jag sökte ju jobb igår, så antagligen inte.

3. Smärtsam längtan efter trilogin.

För att förklara lite närmare: Jag spelade låtar på pianot igår som jag tydligen inte spelat på länge. Inte spelat sen jag började redigeringen av relationsromanen. Reaktionen var lika omedelbar som oväntad. 

En bildkavalkad framför mina ögon. Karaktärer jag älskar, men inte jobbat med på ett tag, hoppade fram ur skuggorna och visade sig i sina allra roligaste och starkaste scener. Upplevelsen var så plötslig att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna, så verklig att saknaden efter dessa scener och personer gjorde fysiskt ont, så omfattande att jag var på vippen att överge allt och sätta mig och sträckläsa tvåan.

Så kan vi inte ha det. Mitt ovissa liv behöver struktur. Därför återgår jag nu till planen att vara klar med redigeringen av relationsromanen cirka en vecka före bokmässan. 

Då har jag att göra en liten stund i alla fall. Sen får jag väl vicka på skolor.

Skaparresan summering

Hemma igen. Vaknat i egen säng. Verkligheten kallar med beslut om att tacka ja till utbildning, jobbsök och inskolning av barn.

Men i tre dagar fanns inte den där verkligheten. Under tre dagar fanns bara skapande och en spegelbild som blev klarare för varje samtal. 

Tänkte försöka summera sommarens, årets och decenniets mest episka skaparresa.

Huset: Sagolikt. Svärmor hade ansträngt sig med städning och piffning i form av chokladskålar och mineralvattenflaskor på rummen. Akustiken i Biografen användes på bästa möjliga vis.

Maten: Hemlagad gourmetmat tre gånger per dag med fika emellan. Mätt, mätt, mums.

Sällskapet: Kan inte beskriva. Den slitna frasen oväntad vänskap räcker inte. Själsfränder? Förlorad familj? Spegelbilder? Där fanns skratt och uppmuntran, applåder och värme. Där fanns oro och önskningar och mod att uttrycka det. 

Mitt skrivande: Blev klar med midsommarscenen och plöjde på riktigt bra i tweakandet. Bästa delen var naturligtvis att ha min alfaläsare desigerssytern där att fråga om funderingar i handlingen, ha Anna där att fråga om allt möjligt på språklig nivå och Elin som spelade Du lindar av olvon på gitarren när jag bad henne, medan jag skrev nämnda midsommarscen. Paradis.

Mest inspirerande: Allas förmåga att köra igång mellan måltiderna. Hur svärmor rörde sig mellan keramikverkstaden och brännugnen, hur gitarren ljöd genom luftrummet med underbara ackordföljder, hur klänningar växte fram bit för bit, hur text formades och blöttes mot varandra. 

Sämst med resan: Att en stackare inte var helt kry utan drogs med ont i halsen och skruttighet till och från. Att resan tog slut så fort.

Bästa ögonblicket: Andra kvällen när det äntligen vågades framföras sång och högläsning. Vilka talanger som bjöds på! Vilken musik, vilken poesi, vilken underfundighet i text! Vilken ära att få lyssna och delta i det som ligger närmast hjärtat. Vilken heder att få stor förfrågan under nattens småtimmar.

Sammanfattning: Nästa års resa är redan under planering. Det verkar som att alla deltagare (inklusive värdfamiljen) är överens om att detta inte var en engångsupplevelse. Det är början på en tradition.

En osannolik berättelse

Vi stod i köket, designersystern och jag, och vispade i en hallonsås klockan elva på kvällen. Jag tittade på henne och sa att hela den här historien är ju bara för osannolik. Att vi skulle träffa dessa härliga människor, att det första mötet ens ägde rum, och att vi nu är här på riktigt. Surrealism. 

Något annat som är surrealistiskt är att se bilder från min Biograf, på Kära systers blogg. Det når på något vis metanivåer. Hon satt där bredvid mig förstår ni, livs levande på en efterlängtad projektorbalkong, efter veckor av prat och dagdrömmar.

Om ni visste hur fint vi har det. Hur mätta vi är. Hur mycket bulgur som skrattats upp i näsan.

Och så var det den där stunden då det hördes gittarrplink från ett hörn, tangentbordssmattrande från två andra och symaskinssurr från det fjärde.

Det var då vi njöt som mest, alla fyra och imorgon blir det mer sånt. Mycket mer. 

Tåget rullar in på station.

Ost till fyra personer att förtära över tre dagar. Jodå.

T minus en natt

Imorgon! Imorgon bär det av på sommarens, årets, nej decenniets mest episka skaparresa! Detaljerna börjar klarna. Bilen är sanerad från bilstolar och smulor. Menyer är skrivna. 

Alldeles för mycket är kvar.

Måste föra över spellistan till usbminne.

Måste packa kläder.

Måste skriva ut en grej som först ska tweakas lite grann.

Måste fundera på vad jag glömt.

Måste kramas med mannen som överges.

Måste packa lite matgrejer.

Måste eventuellt åka iväg med designersystern och fixa en hemlis.

Saker som gått fel: En grej som skulle lånas glömde lämnas över och kommer innebära en liten avstickare imorgon. Men är det allt som går fel är det bra.

Hur varmt ska det vara? Vad ska jag egentligen ha på mig? Funkar det som ligger utspritt på sängen?

Men kära vänner. Jag ska få skriva. I timmar. Utan familj. Jag ska få dinera med fina, skapande människor. Jag ska få snattra i en bil. 

Det blir inte mycket bättre än så här.