En efterlängtad, jetlagad man ligger och sover i sängen där jag inte ska sova ensam inatt. De tio dagarnas äventyr som familjen gått igenom på var sin sida Atlanten och på mycket olika vis, är äntligen slut.
Dags för uppföljning.
För tio dagar sen skrev jag att jag skulle göra klart två kapitel under tiden som jag var ensam och hade extra mycket egen skrivtid. Hur gick det?
Jag skrev flitigt första fem dagarna. Som en tok. Tänkte på scenerna hela dagarna. Jobbade och slet, även när jag inte hade lust. Sen fick jag för mig att jag behövde vila och bara slappa i soffan när barnen äntligen kommit i säng en kväll. Jag gjorde samma kvällen därpå. Sen fick jag dåligt samvete.
Jag har inte skrivit klart två kapitel. Jag har inte ens skrivit klart ett. Det är bara litegrann kvar, men lite är ändå lite och målgruppen har inte fått så mycket som en sida att läsa.
Varför?
En ny historia tog över. Jag har skrivit hela nätterna sen dess.
Har jag misslyckats? O nej! Som ni minns var planen att tvinga tillbaka flödet, börja skriva ordentligt igen. Deadlinen var bara metoden, bara verktyget för att nå det egentliga målet. Ni fattar, va?
Det lyckades.
3 kommentarer:
Jamen jag fattar! Det här är alldeles fantastiskt att läsa och jag blir så SJUKANS NYFIKEN på vad det är du skriver som har den här effekten.
Kram!
/A
Iiiiiih. Ja du. Ska jag vara helt ärlig så är det en sådan sak som lurat i skuggorna medan jag skrivit: det här skulle Anna kunna få läsa. Dels för att det bara är fem sidor långt och inte flera hundra och dels för att det är bra och dels för att det utspelar sig på... en biograf.
Skrivupplevelsen och upprinnelsen till idén skulle kunna dryftas på en projektorbalkong någonstans i södra Sverige. Om det skulle bli brist på andra samtalsämnen.
Den där balkongen alltså. Kommer få höra så många HEMLISAR!
/A
Skicka en kommentar