Vilse svarar

En fråga dök upp i kommentarerna förra veckan:

En sak som det skulle var kul om du skrev om på bloggen någon gång är just hur du hanterar det här med att böcker som hänger ihop!

Jag försöker skriva en del två nu och det känns lite meckigt att hantera all information från bok ett och få med det i början på bok två samtidigt som man börjar en helt ny berättelse. Det skulle var kul att höra hur andra tänker och gör kring det!

Susanna N

Tack för frågan! Jag har funderat en del på i vilken ände jag ska börja - skulle kunna prata hela dagen om mina erfarenheter av att skriva en trilogi, bygga en hållbar värld och presentera den i lagom stora portioner - men jag ska göra ett försök att hålla mig till frågan om hur man börjar bok två.

Tänk dig en Bond-film. Målgruppen till Bond-filmerna vill se action, biljakter, explosioner och nån Bond-brud (grovt räknat). Alla Bond-filmer börjar därför med en sådan actionscen - en scen utan bakgrundshistoria, mer än att vi vet att vi hejar på Bond och vill att han ska överleva - och först efter den inledande biljakten kommer scenen med M där vi får höra filmens problem som Bond ska lösa.

Glöm nu action och explosioner och tänk plotline.

Man måste naturligtvis inte alls göra så, men jag tycker att det är en god idé att först börja sin nya bok och sen köra sina återblickar till bok1. Läsaren vill känna att han har börjat och är igång, framför allt om det är ett barn. 

Som jag ser det vill läsaren i början av bok2: 1. njuta av upplösningen/slutet till första boken en gång till och förstå dess konsekvenser för den nya boken, 2. njuta av att vara tillbaka i samma värld, träffa gamla vänner och miljöer de redan känner och 3. sätta tänderna i ny historia.

Mitt förslag är alltså att man börjar med punkt 1  - för slutet i bok1 var såklart jordskredsartat bra - och får in 3 så fort som möjligt, samtidigt som man inte får vara rädd för att ha med lite 2, och spela på de känslor som läsaren redan har för karaktärerna de känner sen förut.

Nu blir jag generös. En inblick i hur jag gjort:

Min bok2 börjar med en scen där vi direkt kastas in i konsekvensen av den stora förändring bok1 bjöd på i slutet. Sen möter vi gamla karaktärer och vi får veta hur huvudpersonen egentligen känner för den stora förändringen och det är just detta som är temat för boken. Att hon ska acceptera fakta (efter väldigt många svängar åt vardera hållet, arma barn.) 

Sen är mina böcker annorlunda (tror jag) på det viset att det går flera år mellan böckerna och därför ägnar jag alltid första kapitlet åt att berätta vad som hänt under åren som gått sen sist, åren som inte är med i någon bok. Men detta brukar bli bra: läsaren chockas av det som hänt utanför kulissen och som nu sätter tonen för den nya berättelsen. Det kniviga brukar vara att få med allt det där nya i lämpliga tillbakablickar på lämpliga ställen.

Just därför skrev jag kapitel 1 sist när jag skrev om bok2 i vintras. Det blev mycket bättre. Då kunde jag plantera exakt hur jag ville ha det ner på minsta formuleringsnivå, eftersom resten av boken var 100% klar  (inkl redigering) när jag började med kapitel 1.

I min bok3 har jag gjort helt annorlunda. Det har gått fem år sen förra boken och därför börjar kapitel 1 med att huvudpersonen tänker tillbaka på allt som hänt de sista två veckorna, och det här får ta plats eftersom det är stora grejer, men innan scenen är slut kommer huvudperson 2 och släpper nyhetsbomben som kommer att utgöra basen för handlingen i bok 3.

I bok4 (eftersom trilogin blev en serie) gör jag ytterligare på annat sätt. Där börjar jag med att presentera helt nya karaktärer - börjar inte med huvudpersonerna alls - helt på Bond-vis. Vi får möta personer som läsaren inte har någon aning om vilka de är eller hur de hänger ihop med världen som de redan känner, och först därefter gör jag som jag brukar. Så här många år har gått sen förra boken och här befinner sig alla de som ni känner och älskar, i livet just nu. Sakta men säkert flätas det gamla ihop med det nya och sen barkar det hän.

Det här med att inkludera information om världen och dess karaktärer en gång till, sånt som jag sa klart och tydligt i bok1, det är jag urusel på. Ett par saker repeterar jag, men det mesta får läsaren helt enkelt minnas från bok1, där det är korvstoppning på hög nivå med jättemycket som ska presenteras samtidigt som en historia ska gå igång.

Och frågar du mig, så är det där min svaghet ligger, vad jag har svårt för. Att börja bok1. Jag gör inget annat än skriver om första boken, framförallt inledningen. Resten av serien är en baggis ;)