Otålig som ett barn på julafton går jag och väntar på att få gå till posten och börja vänta igen. Sysslolös mellan två (tre?) manus ser jag på teve om kvällarna. Teve! Görtråkigt.
Det är då jag blir tacksam när lillasyster ringer och säger att min bok, som hon i vanliga fall älskar men som hon läst lite för många gånger, blev tråkig på ett ställe. Vi diskuterar varför. Jag vet inte varför vi diskuterar eftersom det tar mig en och en halv sekund att förstå att denna halvsida som jag älskar måste strykas. Det är en av få snuttar som är kvar från originalet och den bryter därför lite mot resten, men den har fått vara kvar ändå, av den enkla anledning att ingen har klagat på den. Inte ens svensklärarsystern.
Men nu ska den alltså bort för att ersättas av något som ger läsaren samma information, men på ett helt annat sätt. Ett sätt med mer närvaro och mer tempo.
Kanske borde jag vara ledsen över denna min darling som är på väg till giljotinen, kanske borde jag känna mig uppgiven över att jag aldrig blir klar eller att jag inte kom på att ändra detta förra gången.
Men så känner jag inte. Inte alls. Jag känner mig nästintill lycklig eftersom jag vet att jag kommer skriva ikväll. Skriva något nytt som ska ersätta något gammalt. Skriva om henne, min hjältinna som jag går och saknar så det värker.
Inget mer slötevetittande, inget mer vankelmod, bara målmedvetet skrivande, i en kväll till.
Mmmm. Finns det något bättre?
2 kommentarer:
Inte ens jag, alltså. Hmmm, vad betyder det?
Det betyder att det nog funkar ganska bra, egentligen. Jag reagerade inte på det här stället, som jag gjorde på andra, när jag läste igenom. Men... rösten är fel. Tyvärr.
Sen kan jag (faktiskt) komma ihåg fel, men som jag minns det hade vi uppe det här stycket för diskussion flera gånger och du tyckte om det för mycket för att det skulle bort, precis som jag. Kanske var du kritisk, men jag har för mig att du hittade ett sätt att rättfärdiga det på.
Men jag kan ha fel. Har för många betaläsare.
Skicka en kommentar