Ett sätt är förstås att inte berätta alls. Att behålla allt för mig själv. Det funkade bra i fyra timmar. Jag har inte ringt någon, ingen väninna eller syster eller ens min man. Kanske borde jag inte säga det till er heller, vilka ni nu är som läser detta, men det har blivit mitt sätt att hantera det, en terapi jag inte kan vara utan.
Jag skulle kunna berätta att jag spelade Again today på pianot, kunde bifoga en youtubevideo när Brandi sjunger den. Kanske ha med sångtexten och göra vissa delar av texten större än resten för att förydliga budskapet. "Broken down, not good enough, the broken promises add up again today. Who's gonna break my fall..."
Skulle kunna göra så, men det känns så himla melodramatiskt. Det duger inte.
Jag skulle också kunna citera min vän Joel som så sent som imorse skrev på fejan "Failing means that you haven't succeded YET!" men det låter så.... Joel. Klämkäckt. Hurtigt. Så känner jag inte just nu, även om jag kommer att landa där lagom till lördag eller så.
Jag skulle kunna berätta hur glad jag blev av omdömet som kom med. De hade inte ett ont ord att säga om boken, de berömde den och det värmde. De är bara ett "litet förlag som får många manus, och kan bara anta ett fåtal."
Jag skulle förstås kunna berätta vad som hände när barnen kom hem. Barnen har jag faktiskt berättat för. De kom hem och jag sa att jag ville ha en ordentlig kram varpå de båda omfamnar mig på en gång och håller länge medan Busan plirar nyfiket åt vårt håll.
"Jag är lite ledsen," säger jag. "Jag har fått veta att ett förlag inte vill publicera min bok."
Storasyster nickar.
"Jag tänkte väl att det var det."
Lillebror suckar.
"Nu igen?"
Jag kunde säga er hur deras ord gnager sig fast inom mig, och hur jag undrar om de ser en mamma som bara misslyckas, eller en mamma som inte ger upp.
Det känns lite extra, eftersom jag hoppades på det här förlaget. De var de enda som ville läsa både första och andra boken. De visade intresse.
Men det är inte det värsta.
Värst är, att trots att jag inte är så ledsen utan mest trött och tom, så vet jag vad det här kommer att betyda för mitt redan stagnerade skrivande och det finns ingenting jag kan göra för att hindra den utvecklingen.
För bränt barn skyr elden.
Men det borde jag kanske inte sagt.
8 kommentarer:
Önskar att jag sett detta innan jag åkt hem från jobbet, så jag kunde dykt upp vid din dörr med rosor, marsipanbröd och turkisk peppar och påmint dig om att du är en FANTASTISK författare vad än förlagen säger! Klart dina kloka barn ser dig som en mamma som inte ger upp!
STORA kramar till dig!
ps. jag kan riktigt höra hur irriterad och arg vår hjälte blir när du ser ner på dig själv på detta vis, rätt likt nån viss annan i böckerna. Du är som en strålande sol och ger så mycket glädje och värme omkring dig. Se genom molnen kära syster!
förlag är dumma
/Anneli
Du är så modig, så inspirerande, så envis, så generös med vad du går igenom. Vet inte om det hjälper det minsta att jag skriver så, men det bränner i mitt hjärta för dig.
Tack. Det var nog det jag ville säga. Och kram!
/Anna
Usch, jag lider med dig, jag vet precis hur bottenlöst hemskt det är. Jag önskar att det fanns något jag kunde säga som gjorde det lättare för dig. :( Det är väl det finaste exempel barn kan få, att ha en förälder som kämpar för en dröm, som inte ger upp!
Susanna N
Kära Vilse!
Jag tror jag vet ungefär hur du känner dig ... Man lovar sig själv att man fixar refuseringarna, att det inte gör något. Men det gör det. Det gör ont. Jätteont. Av vad jag har hört och läst om dig här så är du en duktig författarinna. Var glad och stolt över det. Ingen kan ta det ifrån dig! De manus som du skrivit är tydligen omfattande, ambitiösa och riktigt bra. Ingen kan ta det manusen i från dig! Tänk på det! Oavsett vad förlagen gör och skriver. Och du ... Allvarligt .. Fundera på att ge ut själv. Jag kommer att göra det om inte mitt manus (som efter tredje omskrivningen snart ska ut på förlagsvända igen)passar den här gången heller! Och så en sista sak: Ge blanka f-n i att skriva ett tag! Så FÅR man göra. Vem har sagt att man måste skriva hela tiden? Jag blir så trött på duktighetsivrare som tjatar om att skriva en halvtimme var dag ... bla bla bla. Vem har bestämt det liksom? Varför ska man vara så himla lyckad och duktig och kämpaglad hela tiden!? Det är bra att ta uppehåll i bland! Det innebär inte att du aldrig kommer att skriva igen. Eller hur?
Kram från
författarkollegan
Ingrid
åh du får mig att sitta här och gråta så nog kan du skriva. snälla snälla, fortsätt.
Jag mådde bättre bara av att ha skrivit det här inlägget och nu känns världen pånyttfödd. Vilken omfamning! NI är fantastiska! Ur hjärtat, tack!
Anneli: Jag fick en tår i ögat. Kanske två. Du har så rätt om honom och det fick mig att le. Kram!
Anna: Jo, envis det stämmer nog. Det här ska gå, på ett eller annat sätt. Kram tillbaka.
Susanna: Riktigt bottenlöst var det inte den här gången, men tomt. Känslorna stänger ner som någon sorts försvarsmekanism och det mår ingen bra av.
Ingrid: Du är la för go. Lite jädrar anamma kändes så skönt! Tack! Men när det kommer till skrivandet så handlar det inte om att vara duktig för min del, i alla fall inte just nu, utan det handlar om att jag hanterar väntan (och livet) bättre när jag skriver. Jag mår bättre. Får se om det går att få tillbaka kreativiteten med all självkritik som cirkulerar.
Louise: Jag ska absolut inte sluta skriva! Jag visste bara inte hur jag skulle berätta om just denna refusen. Jag kommer tillbaka, var så säker. Tusen tack!
Här sitter jag alldeles tårögd av all kärlek som flödar här bland kommentarerna. Det är så fint hur alla ni författare stöttar varandra.
Finaste Hanna, JAG TROR PÅ DIG. Alltid. Rätt var det är sitter du med drömsk blick, närvarande blott kroppsligen, och mumlar repliker och fnissar för dig själv igen. Var sak har sin tid, och jag vet att du mår bäst av att skriva, men kanske är det som Ingrid säger att ett litet uppehåll bara gör det bättre sen.
Till sist instämmer jag med Anneli: Förlag är dumma. Snyting på dem!
Tråkigt med refuseringen, beklagar!
Jag förstår att det känns motigt just nu Kanske kan du testa att skriva i någon helt annan genre ett tag? Prova en hel massa olika saker bara på kul. Dels för att hitta tillbaka till skrivlusten, men kanske också för att hitta till det som det är meningen att du ska skriva. Den typ av texter där du är ditt bästa författarjag. Det finns ju massor av exempel på författare som kämpade jättelänge, men som det lossnade för när de bytte genre. Michael Ende till exempel försökte i många år att skriva svåra vuxenböcker. Han blev refuserad om och om igen, men så skrev han en barnbok lite på kul, och vips så tog han världen(även vuxenvärlden) med storm.
Nu har jag inte läst dina manus, men jag har läst din blogg, och skriva kan du ju. Jag tror på dig!
/Liv
Skicka en kommentar