sprang mannen Göteborgsvarvet för fjärde gången, denna gång i tryckande värme och åska. Jag genomförde min egen halvmara genom att vara på plats med våra tre barn och underhålla dem bland tvåhundratusen åskådare under de två och en halv timme som han sprang och sen hejade vi allt vad vi orkade när han nådde mål. Min hjälte med skadat knä och gott humör.
Utöver knattefotboll, Eurovision och trevlig middag hos lillasyster var familjen Vilse iväg i ett stall igår och tingade världens gulligaste kaninunge som ska bli vår till midsommar. Äldsta dottern och jag längtar ihjäl oss lite lagom till dess.
Annars har jag hittat på ett namn på en herrgård, men fortfarande inte börjat skriva. Jag tänker att jag ska börja, men så är det som att förlagsväntan slår klorna i mig och paralyserar förmågan att sätta samman vettiga ord. "Tänk om de ringer idag. Tänk om ljudet telefonen just gjorde är ett nej-tack-mejl?" Känner mig fånig och skör.
Vad ska jag säga? Det här med att inte skriva, det börjar bli gammalt.
3 kommentarer:
Det kommer, det kommer! När den nya berättelsen inte kan hejda sig längre, då kommer den. Var så säker:)
/A
Det är verkligen hemskt att vänta, usch. Hoppas att du inspireras ändå att börja skriva lite igen så blir väntandet lite lättare.
Susanna N.
Anna: Jo. Jag vet. =)
Susanna: Tack! Gillar inte tvivlet som kommer med väntan. Det rubbar kreativiteten.
Skicka en kommentar