onsdag 22 maj 2013

Ett knäpptyst klassrum

Jag visste hela tiden att ingen skulle våga svara på mina frågor, att klassen skulle tiga inför mig, den främmande och farliga författarföreläsaren, men det var ändå läskigt när det blev så. Hade varit skönt med någon form av respons från någon mer än tjejen på högerkant som flitigt ställde frågor på slutet och verkade hänga med.

Men nu är det över, detta som vi drömt om hela våren, svensklärarsystern och jag. Jag hann med allt jag planerat på 40 minuter, medan Busan satt och pusslade lika tyst som klassrummet. Jag pratade om berättande och värdet i att läsa och avslutade med högläsning av prologen till min serie. 

Det var det läskigaste på hela lektionen. Det var på gränsen till hemskt. I ljuset av Boktjuven som jag läst ett par fina metaforer från fem minuter tidigare, tedde sig min prolog... sjabbig. Som en gammal nopprig kofta från Myrorna. Jag försökte läsa med inlevelse, men ville bara sluta. Tiga. Jag är en fantastisk högläsare som gör olika röster och sånt, rena rama Gösta Ekman eller Eva Röse - fast bara när jag läser för min man. I alla andra fall slås jag av en släng av det talfel jag hade som barn och det blir omöjligt att få ur mig vissa begynnelsebokstäver.

Jag läste fort. För fort, sa systern. När jag var klar möttes jag av applåder och sen var det slut. Systern presenterade mig för urtrevliga kollegorna och bjöd sen på lunch på tjusiga caféet och vi pratade om skratten jag framkallat och om den fantastiska diskussion av Manne Fagerlinds bok som de haft före jag kom. Det var allt som allt, jätteroligt.

Nu känner jag mig mest tom. Och trött. Vaknade ändå halv sex. Mitt enda sällskap i tomheten är tankar kring varför jag glömde den och den slutklämmen på det och det resonemanget och varför jag inte var mer eftertrycklig där och där.

Men salladen var fantastisk! 


Jo, och min andra Night Circus, som jag ägnade morgonen åt att leta efter, den hade tydligen svensklärarsystern hemma hos sig. Typiskt!

6 kommentarer:

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Bra jobbat! Det är ju jättesvårt att föreläsa när folk inte ger någon respons.

Jag har precis taggat dig i tegelstensutmaningen. Gör den om du har lust. :-)

/Liv

Kära Syster sa...

Bra titel på inlägget:)

Och FANTASTISK prestation! Jag hade nog aldrig vågat ställa mig inför en klass sådär, man vet ju hur man var liksom.

/A

Vilse sa...

Liv: Tack för pepp! Får se hur jag gör med tegelstensutmaningen. Kanske gör någon variant. Kul att du tänkte på mig!

Anna: Tack, vännen. Mitt problem är nog att jag minns hur JAG var och jag hade ju älskat att lyssna på en författare, men så glömmer jag lite grann hur alla ANDRA var. Tills jag står där. Men som sagt, de skrattade i alla fall ett par gånger och i andra halvlek fällde de åtminstone några kommentarer till varann i stil med "Är Game of Thrones en bok?"

Villeosagamamman sa...

Ok, glöm all självkritik. Du var lysande. Det ska bli så roligt att höra vad eleverna tyckte och jag återkommer med rapport, givetvis. Så länge betonar jag igen att jag tycker att du var hemskt bra.

Vilse fick klassen att skratta och le. En och annan såg nästan ut att tindra med ögonen. Det har i princip aldrig hänt mig på det året jag har haft dem. Detta är ändå världshistoriens mest svårflirtade och svårengagerade klass, men de skrattade åt det Vilse sa flera gånger. Och det författarinnan pratade om var genomtänkt och klokt, precis vad de behövde höra (från någon annan än mig) och dessutom bjöd hon på sig själv i en väldigt självutlämnande situation.

Att klassrummet var tyst berodde på att de för en gångs skull hade hyffsen att lyssna. Ingen passade på att kolla facebook, liksom. Du äger, Vilse. Lyckliga mig som har henne till syster!

Kära Syster sa...

Vilse: Hahaha, klart det var sånt de kommenterade:)

Katrin: Grym analys! Najs att få hela saken ur ditt perspektiv också:)

/A

Vilse sa...

Tack, Katrin. Tack. Har läst din kommentar tre gånger nu. Okej. Då säger vi så. Lyckliga mig som har dig.

Du är inte bara en bra syster, du är en bra lärare med. Det ÄR du!