Att leka författare för en dag

Det finns en vårdklass på ett gymnasium här i stan som ska få författarbesök nästa vecka. Idag om en vecka. Just nu om en vecka.

Detta upptar författarens tankar.

Det är inte första gången jag besöker en klass, men varje gång är ändå olika. Från början skulle jag leda en bokdiskussion kring Manne Fagerlinds Berg har inga rötter, men nu har det utvecklats till bokprat i största allmänhet. Jag har just bestämt temat för föreläsningen.

Tanken är att jag ska prata om begreppet vilse så som jag använder det här: om förtjänsterna med att förlora sig i påhittade världar, i god litteratur eller i sin egen kreativitet, allt för att få eleverna att vilja läsa fler böcker, vilka som helst. Titeln på min föreläsning är hämtad från filmen Shadowlands, en av mina storfavoriter, och lyder: We read to know we are not alone.

Jag vill få dem att förstå läsandets värde, både för skolresultaten och bildningen, men främst dess magiska effekter på s j ä l e n. 

Kanske kommer jag prata lite om Teodor Kalifatides, kanske om min egen resa som läsare och min resa som skrivande. Kanske nämner jag mina tankar kring jazzens motsvarighet inom litteratur (mer om det i ett senare inlägg) och kanske avslutar jag alltihop med att läsa något utdrag ur någon av böckerna jag skrivit. Man vet inte riktigt, men man börjar få ett hum.

Mina fördelar är att jag är lärare i botten och har en naturlig fallenhet att tala inför grupp, men jag är lika nervös för det. Orosmomenten är flera: kanske går det inte att entusiasmera den här generationen, kanske blir de knäpptysta inför mig som en okänd vuxen, kanske stör Busan som kommer sitta i knät på svensklärarsystern längst bak i klassrummet.

Hur som helst tar jag tacksamt emot alla tänkbara tips och tankar. We read to know we are not alone.

Ja, det tror jag på.

Sen försöker jag låta bli att tänka på det som jag skrev i andra halvan av det här inlägget, för det blir lite lätt deprimerande  Vilket framtidshopp jag hade i februari.