Det är något magiskt med ögonblicket före ett lopp, framför allt loppen på korta sträckor som är över på tio sekunder. Den som ska tävla står där, hukad inför sin uppgift med fötterna på plats. Redo. Åren av träning ligger bakom och allt som finns är väntan på att de tio sekunderna ska ta sin början. Kroppen består bara av muskler och tårna gungar lite mot startblocken. Allt ska avgöras.
Jag är inte bra på den fasen.
Jag är grym att springa mot målet och helt okej på att träna inför loppet, men jag är inte särskilt bra på att vänta vid startblocket på en signal.
Tror jag vimsar för mycket just nu. Rantar runt mellan gamla och nya manusidéer, lyssnar på gamla karaktärer som berättar nya saker och undrar vad i all världen det är meningen att jag göra med all information. Den får inte plats i böckerna. De blir för långa. Jag blir kritisk och lyssnar mindre och karaktärerna blir sura och pratar ännu mer strunt.
I själ och hjärta tror jag på hårt arbete mer än inspiration. Jag kan skriva när som och prestera mina sidor - bara jag har synopsis klart.
Men jag skriver inte. Inte på riktigt. Inte än, och det gör mig olycklig. Kan inte riktigt fungera, som om jag glömt hur man lever utan att skriva.
Ja, jag har glömt hur man gör när man inte skriver, hur man fyller det där hålet inuti. Men träningen är inte klar och loppet har inte börjat. Ändå står jag där i mitt startblock och väntar på att få springa.
Men startskottet uteblir.
2 kommentarer:
Skriva eller inte skriva,
det här skriver du fantastiskt i alla fall.
Texten är så bildrik att jag svävar bort i egna associationer och kan inte riktigt kommentera kärnan i det du vill få fram. Texten är liksom större än så, större än dig.
Så nej, det är klart att vi inte kan leva utan att skriva. Det måste vara det största man kan göra i det här livet.
/Anna
Tack. Verkligen.
Det blir nog så att bloggen blir hem för min hemlösa kreativitet så här mellan två bokprojekt. Tack och lov för det, vill inte tänka på vankelmodet som hade väntat mig annars.
Och nej. Såna som vi kan inte leva utan att skriva.
Just därför har jag satt upp skrivarmål för idag. Nu järnspikar. Familjen ska till simhallen ikväll och då ska knapprandet åter höras, det enda som äger makt att förjaga tvivel och suckar.
Skicka en kommentar