Snåriga skogar och öppna gläntor

Söndagseftermiddag en mycket intensiv helg. Jag sätter mig i favorithörnet av soffan med filten om ryggen och  Anna Karenina i handen. Maken har tagit med alla barnen upp på övervåningen för att spela rollspel. Boken är bra, men kroppen för trött. Efter fyra-fem sidor tar helgens sömnunderskott över, och bokmärket glider kvickt ner mellan sidorna samtidigt som ögonlocken går igen.

En timma senare vaknar jag. Ler, känner mig förnyad. Går ut i köket för att pyssla med middag. Matlagning är den enda form av skapande jag ägnar mig åt när jag inte skriver och jag njuter lite extra av varje moment, samtidigt som jag analyserar sidorna jag läste nyss.

Vad är det som gör att det känns i magen att det är en gammal bok, en gammaldags författare? Genast kommer samma tankar tillbaka: Tolstoy kör på Tell, not show och jag gillar inte det. Han skriver mig på näsan och han behöver inte det. Jag fattar ändå.

Plötsligt längtar jag efter det subtila. Böcker som beskriver ögonkast och händer som drar sig undan för beröring och får mig att undra vad det är för historia som ligger bakom kylan mellan makarna. Jag längtar efter dessa små, knappt märkbara beskrivningar som skapar spänning och laddning, som ger läsdriv att ta reda på vad som kan ha flutit under broarna, istället för att som i Tolstoys fall berätta det snabbt och enkelt så fort en karaktär presenteras.

Kanske vill jag läsa Flickan med Pärlörhänge igen, tänker jag. Nej, jag vill hellre skriva en egen, subtil bok. Vips är jag ute och vandrar i mina idéskogar, funderar på vilken manusidé som lockar mest för tillfället, vilket som skulle må bra av att ha en riktigt, riktigt subtil handling. Skogen är snårig och full av gamla och nya tankar och jag tar mig fram nyfiket till en början.

Men svaret deprimerar, snarare än lockar. Det finns för mycket i skrivarskogen som gör ont just nu.

Grytan puttrar och jag återgår till soffan, nu med telefon i hand istället för bok. Dagens stund av förlagsletande påbörjas och förvånande nog hittar jag ett som inte bara passar, utan passar kusligt bra.

Borta är skogar snåriga av för många valmöjligheter och framför mig öppnar sig en glänta att vila fötterna i.

På tungan smakar något underligt sött.

Det är hoppet.