Skaparlycka

Jag har skrivit en vaggvisa! Det är min andra, men den här gillar jag mycket mer än den förra, antagligen för att den handlar om såna som jag. Troll.

Vid sängkanten inne hos nästan3åringen kom den till mig, flygande på sagovingar. Bara så. I moll och allt! Klar! Men Busan ville inte höra den, hon ville bara höra sina vanliga gonattsånger som jag snällt fick sjunga medan hon kom till ro. Sen finslipade jag visan tills allt som fanns för min blick och i mina öron hade formulerats till riktiga ord och strofer. Tyst inne i huvudet repeterade jag den trolska scen som vaggvisan spelar upp så att jag inte skulle glömma bort den.

Till slut somnade Busan. Jag smög ut, helt på trollvis. Frågade mannen om 9åringen somnat än. Nej, blev svaret. Jag tassade in till henne och frågade om hon ville vara den allra första i världen som hörde min allra vackraste vaggvisa. 

Efter första gången jag sjöng den log hon och sa att den var jättefin. Efter andra gången jag sjöng den sa hon att hon var sömnig.

Jag tar det som ett toppbetyg. Så lugn, så mjuk. Så sövande. I moll! - sa jag det?

Lätt att det här var bästa sättet att fira jubileum. Att skapa.