... kan inte riktigt släppa den intressanta diskussionen om berättelse vs historia. Flera kommenterade på bloggen, flera till mig live och åsikterna gick vitt isär.
Det fanns de som sa historia rakt av, det är det viktigaste annars får det vara, det fanns de som sa berättelse annars får det vara och sen fanns det de som likt Horatius förespråkade en gyllene medelväg.
Och mina tankar har spunnit vidare. Jag har funderat på det där med finlitteratur och genrelitteratur - ifall man kan särskilja dessa så enkelt som att säga att historian står i centrum i genrelitteratur och berättandet i finlitteratur. Jag törs inte säga det helt och bestämt, men tanken finns där.
Till exempel: handlingen i Den gamle och havet är att en gammal man försöker fiska en fisk större än hans båt. Det är allt som händer. Det är inte en direkt förkortning eller sammanfattning utan det är allt som händer och jag skulle våga påstå att folk inte läser den här boken för att få veta om han lyckas dra upp fisken eller inte, utan det är snarare språket och berättandet som är bokens förtjänster.
Å andra sidan, om jag på samma vis skulle ge er en bild av vad som händer i Game of Thrones med en enda mening, då skulle det bli en grov sammanfattning och förkortning av det vida innehållet i ett tjugotal separata trådar. Innehåll före berättande.
Hm. Vilka är då mina favoritböcker? Böcker som hängt kvar länge efteråt? Vilken typ av bok dras jag till?
I telefon med min lillasyster försökte jag komma på böcker jag älskat där berättandet går före historian. Det gick hur lätt som helst: Den trettonde historien, Boktjuven, Janne min vän, Flicka med pärlörhänge, Nattens cirkus. På rak arm och utan större eftertanke är dessa böcker vars språk och berättande verkligen satt spår i mig. Kan rekommendera dem alla.
Men under samma telefonsamtal kunde jag inte komma på böcker jag älskat som var exempel på historia före berättande. Jag kunde inte och det störde mig.
Nu kan jag! Jag kan nämna en hel drös och jag har dessutom insett den gemensamma nämnaren! Gobelängen, Den vita liljan, böckerna om Arn. Dessa böcker är inte dåligt skrivna, tvärtom, men jag skulle ändå hävda att det som tilltalade mig är själva handlingen mer än hur de framställs.
I Gobelängen är det framför allt historian från 1000talet som fascinerar mig, som spinner på föreställningar jag har om den tiden och bygger upp ett spektakulärt scenario, i Den vita liljan grät jag ögonen ur mig över kvinnans förtryckta roll i renässansens Italien och det sliskigt lyckliga slutet fick mig visserligen att må lite illa, men var ändå så rätt efter all misshandel och elände som huvudpersonen tvingats gå igenom och Arnböckerna behöver jag inte förklara för ni vet ju redan att det är så fruktansvärt när Arn och Cecilia blir skilda åt och Guillou han kan också det här med corny och lyckliga slut.
Ni ser ju att jag gillar historiska romaner - eftersom jag gillar historia - och att leva mig in i en annan tid och förstå dess seder och levnadsvillkor kan vara nog för mig, annars vill jag ha det där trolska/lockande/ljuva/ suggestiva/utstuderade i själva språket och berättandet. Säg emot eller håll med!
Okej. Något helt annat: Påsken närmar sig. Ledighet. Lässuget växer. Ryssen på nattduksbordet känns för tung.
Boktips?
6 kommentarer:
Hmm... För mig är historien viktigast eftersom jag läser för att få försvinna bort i en annan värld ett tag. Men givetvis så hjälper det om berättelsen är bra. Jag är inte författare och fastnar inte lika lätt i det litterära som du, söstrami, men njuter också av om något är vackert formulerat.
Jag kan likna det med en av mina vänner som är filmare och det enda han ser när han tittar på film är hur cinematisk den är. Vilken lins de använder, vinkel osv... Jag tycker han styckar upp filmer och analyserar lite för mycket medan jag försöker njuta av historien.
För mig är det samma sak med böcker. Mina favoritböcker är ett gäng böcker vars historier lockar, vars värld jag kan gå vilse i. Håller med om att en bok med bara historia och inget bra berättande skulle vara platt, men en bok som är tvärtom skulle inte locka mig.
- Anneli
Klart det inte är ett svart-vitt resonemang. Men jag tycker ändå att det är mer störande med en dåligt berättad historia än en dålig historia som är fint berättad.
Jag hoppar till i läsningen vid skavanker i språket, otypiska uttryck eller om perspektivet inte fyller sin funktion. Däremot spelar det mig ingen roll om det händer någonting oväntat eller om det inte händer någonting alls.
Såklart att jag också älskar att läsa historiedrivna böcker, jag tror att det mesta historiedrivna jag läser är ungdomslitteratur, som Anne på Grönkulla eller Harry Potter. Eller nej, jag läser ju för sjutton John Grishams Testamentet i detta nu, han skriver förstås också historiedrivande. Men det som dessa tre exempel har gemensamt är att de alla är skickligt berättade. Jag hade inte stått ut med historierna om berättandet haltade.
Hmm... vad vill jag säga egentligen? Jo, jag är nog tillbaka på min utgångspunkt: berättande vinner alltid i längden. Det utesluter naturligtvis inte att man då och då är sugen på att drömma sig bort i en bra historia. Men bara om den är bra berättad.
/Anna
Härligt att Annelis prioritering är att gå vilse! Känns som att vi är släkt.
Jag håller med er båda två på sätt och vis, men vill lyfta fram ytterligare en synpunkt: Det finns fler alternativ än en dåligt skriven historia och en mästerligt skriven historia. Det finns såklart mellanting.
Mellantinget fungerar utmärkt på en spännande historia, det är min åsikt och det är antagligen där jag ligger som författare. (Att påstå att min historia är mästerligt berättad vore inte bara högmodigt utan också underligt med tanke på att ingen förläggare sett dess förtjänster. Eller hur?)
Sen tar Anna upp en väsentlig punkt: ungdomsböcker! Klart fokus ligger på historien i ungdomsböcker! (Tur för mig.)
Jo, och jag läste ju aldrig ut Den gamle och havet. Det hände ju ingenting! (Fast det var för tio år sedan. Hemingway kanske funkar som ryssarna att man måste passera fyrtio först?)
Your point about history, and Anneli's about getting lost, has made me think a lot today. Thanks for articulating that.
It has made me wonder if the two sides of this argument not actually so far apart.
Those who place more value on berättelse are perhaps happily lost in a feeling, or in a scene, or in a relationship. Every detail is meaningful, every glance, the tension of the hand, the slight tremor of a leaf, the brown leaves under the characters' feet as they talk about home.
Those who place more value on historia become lost only when they can put their *own* feet on the ground of the story and wander off to places and times the author barely touched. These people value the author when she/he has added just enough detail that this is an easy and enjoyable task.
Sorry, I cannot look at this without seeing yin and yang at every level.
Sean: That is a very intriguing idea that brings an ever deeper question to mind: Why do we read at all, to begin with?
Well, you usually say (as did Anthony Hopkins) We read to know we are not alone.
But what do we enjoy most about that ride? For me it is the words, always. Words and tears.
Tack alla, för underbara tankar! Vi har skapat en skog att promenera i, en skog att återvända till.
Skicka en kommentar