Mamma, vad gör du med munnen?
Det brukar mina barn fråga mig när jag dammsuger eller sopar köksgolvet och av någon underlig anledning rör på läpparna utan att prata.
Och jag ler. Hoppsan. Min tröst är att min bror är precis lika dan. Jag är inte galen. Det är ett släktdrag.
På mellanstadiet kallades jag för Fröken prata-med-sig-själv. Elakt. Den sved, men jag slutade inte med det för det. Kan inte. Går inte. Faktum är att jag vid ett tillfälle har gått ner för hela Avenyn (och den är lång) med en mobiltelefon mot örat och pratat och pratat utan att någon ringt. Hade en pratsam karaktär den dagen. Jag tyckte jag var genial då - min enda rädsla var att telefonen skulle ringa - men jag är än mer genial nu.
Numera finns det ju appar på telefoner. Röstmemo, den är fiffig den. Har man den behöver man ingen diktafon (jag har en diktafon, men jag använder inte kasettband längre...). Var jag än är, när än orden kommer, så kan jag plocka upp min telefon, trycka på Röstmemo och sen prata på utan att se det minsta konstig ut - och orden är bevarade! Jag måste inte memorera dem, jag måste inte oroa mig för att de ska försvinna eller leta efter papper och penna. Jag bara pratar. Flödet får vara fritt.
Faktum är att jag har ett sånt röstdokument på min telefon just nu som kom till på väg hem från gymmet. Där gick jag och pratade i telefon när jag egentligen - äntligen! - hade funnit min inledande mening till det där hopplösa avsnittet.
Någon gång ska jag lyssna och skriva av. Förhoppningsvis idag.
5 kommentarer:
Håller med, röstmemo är förträffligt! Fast tyvärr kan man fortfarande inte sjunga i telefonen utan att få galenstämpel. Någon borde ta tag i det problemet.
/E
För mig är tanken på att prata orden fruktansvärt främmande. De ska skrivas och läsas tyst i huvudet, liksom.
Men jag är olidligt nyfiken på vad det är för slags text du pratar in. Är det färdiga formuleringar? Eller bara korta instruktioner till dig själv i stil med "och sedan händer det och sedan en scen när de träffas..."?
Och: ungefär hur långt blir det här som du har i huvudet? Hur länge pratar du in alternativt hur många ord får du ut av ett memo?
/A
Elin: o nej vad orättvist,d et har jag aldrig tänkt på! Jag spelade ju in min vaggvisa för att inte glömma den, men då var ju hemma. Jobbigt! Hur löser man den? Hummar lite tyst på busshållplatsen?
Anna: Oftast rör det sig om dialoger och då är det inte så märkligt att säga replikerna högt. Ibland är det korta meningar som bara måste bevaras, någon gång har det varit instruktioner som du säger, men det hör till ovanligheterna (har ett grymt bra minne).
Eftersom jag förr om åren (läs: tio-femton år sen) inte kunde skriva utan att läsa texten högt för att få en känsla för rytmen, ligger det inte långt bort att tala in formuleringar när det kommer.
Numera läser jag bara texten högt för andra. Behovet att läsa högt för mig själv har helt försvunnit, dels för att det tar för lång tid när jag skriver sådana mängder text som det rör sig om numera, och dels för att jag hör rytmen lika bra i huvudet.
Sen har jag som du säger ett visuellt behov av att se texten framför mig och skulle ha otroligt svårt att diktera en hel bok utan en skärm att se orden på, men som det är nu kommer ju den delen sen när jag skriver rent det jag spelat in.
Angående längd... Hm. Den som väntar till ikväll är på drygt två minuter bara, den som ska starta upp avsnittet och lösa alla världsproblem, men jag har en dialog som jag talade in för ungefär ett år sedan. Det är på sluttampen av fjärde boken... fjärde bokens sorgligaste konversation. Den kom så klar, så färdig, att jag inte kunde låta orden stå på standby. Jag talade in hela konversationen från början till slut och röstfilen är på nio minuter medan texten blev två och en halv sida. Och jag har inte hjärta att ta bort filen. Även om jag stånkar och stönar för att jag puttar barnvagn i uppförsbacke, så får den ligga kvar. Så mycket kärlek och sorg finns där att jag inte kan skiljas från orden.
Tack för svar! Jag skulle fortfarande aldrig kunna tänka mig att prata in grejer som kommer när jag är ute och går... Men det är verkligen en fin grej! Och tänk vilket mervärde för texten att ha den där första inläsningen på ljudfil... Magiskt!
/A
Ta inte bort den! Tänk på fansen! Sådant extramaterial är ju fantastiskt vetduväl. Särskilt med barnvagnsstånk.
Skicka en kommentar