fredag 15 mars 2013

Inte vilken dag som helst

Idag, enligt mångårig tradition, hedrar jag en man från gångna tider. Det är hans dag, en dag att minnas. 

Var han hjälte eller despot? Åsikterna går isär på hur det låg till, men i min version (och den är både ordentligt påläst och lätt romantiserad) var han visserligen ett barn av sin tid med allt vad det innebär, men ändå mer åt hjältehållet än något annat.

Han hade goda intentioner. Han genomförde goda reformationer. Han gjorde så gott han kunde.

Idag för 2057 år sedan blev han brutalt mördad.

Mordet ledde till ett långt inbördeskrig som i sin tur förvandlade en sjuhundraårig korrupt demokratisk republik till ett kejsardöme där tronen gick i arv från den ena galna kejsaren till den andra.

Mannen jag minns idag var politiker, författare och retoriker (jag har läst hans böcker och tal på originalspråk), han var skicklig soldat och än skickligare strateg. Att han blev mördad på en plats där det var förbjudet att bära vapen är så fegt, så uselt, att jag blir arg över det varje år. Han var fullt kapabel till att försvara sig själv, men fick aldrig chansen. Han var obeväpnad. Godtrogen.

Det finns tusen saker jag skulle vilja berätta om hans person: hans modemedvetenhet, hans ambitioner, hans ovanliga respekt för främmande kulturer, hans familj, hans fiender, hans älskare och förtrogna. Inte minst hans dotter som dog i barnsäng, vars död han aldrig kom över, eller hans son som blev orättfärdigt avrättad av mannen som han utsett till sin arvinge. Jag skulle vilja ge helhetsbilden av människorna som dödade honom, missuppfattningen som finns kring den mest kända bland de sammansvurna och de som sen slogs i hans namn efter hans död.

Men jag nöjer mig med att nämna ett par saker som världen har att tacka honom för:
Månaden juli.
Franska språket.
Vår tideräkning.

Idag är det Idus Martiae, den femtonde mars. En historisk dag och jag älskar historia. Tillåt mig att göra inlägget lite mer litterärt genom att citera Shakespeare: 

Mark Anthony:
O judgement! thou art fled to brutish beasts, 
And men have lost their reason…. Bear with me; 
My heart is in the coffin there with Caesar, 
And I must pause till it come back to me.


Hur långt läste du innan du kom på att det var Julius Caesar?

Jo, jo. Man är väl latinlärare.

8 kommentarer:

Kära Syster sa...

Där någonstans vid originalspråk och retoriker drog tankarna åt Caesar-hållet...

Så... öh...öh...Har den äran?

/Anna

Vilse sa...

Hahaha, klockrent! Ja, okej, jag kan se att jag kan tyckas både underlig och aningen morbid som firar en mans död, men jag firar den inte. Jag... uppmärksammar. =) Stor skillnad.

Kan tyvärr inte fira Caesar på hans födelsedag eftersom den råkar sammanfalla med min egen. Jepp. Vi har ett kosmiskt samband.

Lunicrax sa...

vid 2057 gissade jag, vid politiker var jag ratt saker :) . Harlig text!!! Blev inspirerad att lasa mer om honom nu.

Villeosagamamman sa...

Du brukar ju fira Julius i juli. Höhö. Ergo.

Kära Syster sa...

Det är också 54 år sedan Fabio föddes. Bara en sån sak.

/Elin

Vilse sa...

Theresa: Well done! Och Caesars liv är en fantastisk bra berättelse att berätta/läsa.

Villeosagamamman: Haha, inte samma Julius. Julius som förnamn i det ena fallet, Julius som familjenamn i andra. Det är liksom så man kan se skillnad på dem.

Elin: Jomendåså.

dorro sa...

Första meningen men så känner jag ju dig rätt så väl ;)

Vilse sa...

Dorro: Ja, har man hängt med mig i så många år som du då blir det liksom ett vårtecken, precis som tussilago i backen och myror på köksgolvet: ah, nu pratar hon om den där Caesar igen. =)